Solovetskij-stenen – till minne av offren

Knappt synligt, i liten park framför kortsidan på Tekniska museet, alldeles invid Lubjankatorget, ligger ett av de första och kanske viktigaste minnesmärkena över offren för sovjetregimens terror mot den egna befolkningen.

Placeringen av minnesmärket är mycket symbolisk. Snett mittemot ligger den massiva byggnad som upptar ett helt kvarter och som var KGB:s och tidigare säkerhetstjänsters högkvarter och centrum för det stora terrormaskineriet i Sovjetunionen. När minnesmärket invigdes 1990 var det dessutom placerat mitt emot den staty av den första säkerhetstjänstens, Tjekans, grundare Feliks Dzerzjinskij, som då stod kvar på Lubjankatorget.

Även utformningen av själva minnesmärket är symbolisk. Det består av ett obearbetat granitblock som fraktats till Moskva ända från Solovetskijöarna i Vita havet. På dessa nordliga öar, där munkar redan på 1400-talet grundade ett kloster, inrättade sovjetregimen på 1920-talet ett av de första lägren för politiska fångar. Hit skickades mellan 1923 och 1939 sammanlagt 80 000 fångar, varav hälften dog av svält, kyla, tvångsarbete, tortyr och sjukdomar. I Solovetskijlägret utarbetades också det system av slavarbete som sedan kom att utgöra grunden för det framtida Gulagsystemet.

Solovetskij-stenen restes av människorättsorganisationen Memorial, som bildades i Sovjetunionen under perestrojkaperioden på 1980-talet för att lyfta fram minnet av repressionens offer. Memorial hade länge förgäves försökt förmå myndigheterna att resa ett nationellt monument över sovjetterrons offer, och tillslut beslöt man att på eget initiativ sätta upp ett minnesmärke i den lilla parken snett mitt emot KGB-högkvarteret.

Solovetskij-stenen invigdes den 30 oktober, ett datum som har en särskild betydelse. På initiativ av några dissidenter och politiska fångar organiserades för första gången den 30 oktober 1974 De politiska fångarnas dag, som sedan varje år kom att uppmärksammas av fångar i sovjetiska läger och fängelser, genom arbetsvägran och hungerstrejker. I Ryssland är sedan 1991 den 30 oktober officiell minnesdag för den politiska repressionens offer.

Sedan 2007, sjuttio år efter den stora terrorns inledning, genomförs på initiativ av Memorial årligen den 29 oktober en aktion vid Solovetskij-stenen. Deltagarna läser då under tolv timmar i streck upp namn på personer som avrättades i Moskva under den stora terrorn 1937–1938.

På den plats på Lubjankatorget där säkerhetstjänstens förste ledare Dzerzjinskij en gång stod staty finns idag bara en liten gräskulle – på sitt sätt också ett historiskt minnesmärke. Själva statyn monterades ner i augusti 1991, strax efter att det stod klart att den statskupp som satts igång av en grupp konservativa kommunistledare för att avsätta president Gorbatjov hade misslyckats. Tusentals människor samlades då på Lubjankatorget och försökte vräka ner statyn, och Moskvas ledning skickade dit några kranbilar som lyfte bort denna symbol för den sovjetiska terrorn. Idag står statyn på ”kyrkogården för störtade monument” i skulpturparken vid Nya Tretiakovgalleriet, där man också kan hitta flera av de andra statyer som monterades ner i samband med Sovjetunionens fall. Med jämna mellanrum kommer det dock från olika håll krav på att statyn av Dzerzjinskij ska ställas tillbaka på sin ursprungliga plats mitt på Lubjankatorget.

När Solovetskij-stenen sattes upp av Memorial var den tänkt som ett tillfälligt minnesmärke, i väntan på att ett riktigt monument över sovjetterrorns miljontals offer skulle skapas i huvudstaden. Enskilda initiativ tog gång på gång upp frågan om ett minnesmärke, men från makthavarnas sida var intresset svalt. Först 2017, nästan tre decennier efter att Solovetskij-stenen rests, invigdes ett stort statligt monument över offren för den politisk repressionen under sovjettiden – fast då på en annan plats (i korsningen av Prospekt Sacharova och Sadovaja-Spasskaja ulitsa).

Det nya monumentet väckte genast diskussioner. En del tyckte att det var bra att staten äntligen tog sitt ansvar och reste ett minnesmärke över offren. Andra menade att den nuvarande regimen bara utnyttjade det nya monumentet för sina egna syften och för att styra det historiska minnet av det som hände i Sovjetunionen – samtidigt som man förföljde och trakasserade oberoende människorättsorganisationer som Memorial. Man menade också att staten inte heller hade tagit itu med skuldfrågan när det gäller sovjetterrorn.