Sovjetiska författarförbundet

På gatan Povarskaja ulitsa 52 ligger ett vackert palats från 1700-talet, med en kolonnprydd huvudbyggnad och två flyglar. Det angränsande huset, nummer 50, är en före detta stadsvilla byggd på 1880-talet. Båda dessa byggnader överlämnades 1932 till det då nybildade Sovjetiska författarförbundet.

Palatset på Povarskaja 52 kom att inrymma förbundets sekretariat, och i villan bredvid skapades 1934 Tsentralnyj Dom Literatorov, Centrala författarhuset. I slutet av 1950-talet byggde man till en ny del som sträcker sig ända till parallellgatan Bolsjaja Nikitskaja, där huvudingången till författarhuset nu ligger. I detta stora komplex hade Författarförbundets medlemmar bland annat tillgång till möteslokaler, bibliotek, bokhandel, frisör, bar, café och en överdådig restaurang.

Medlemmarna i det sovjetiska författarförbundet hade också en mängd andra privilegier som var ouppnåeliga för vanliga människor. Men de flesta av privilegierna var inte kopplade till litteraturen utan till sådant som det rådde stor brist på i Sovjetunionen: bostäder, matvaror, kläder, semesterresor, sjukvård. Att ha ett medlemskort i Författarförbundet var ett bevis på att man var en riktig författare och gav också hög status i samhället.

I Michail Bulgakovs berömda roman Mästaren och Margarita, utspelas en del av handlingen på den av Bulgakov påhittade litterära föreningen MASSOLITs författarklubb, som han givit namnet Gribojedov. Bulgakov driver där hejdlöst med de nya författarnas privilegier och inskränkta litteratursyn. (Förebilden till själva huset där Bulgagov placerar författarklubben Gribijedov anses dock vara Herzenhuset på Tverskoj boulevard 25, som numera inrymmer Maksim Gorkijs litteraturinstitut, och där flera litterära organisationer höll till på 1920-talet.)

Var och en som kom till Gribojedov insåg genast, om han inte var dum i huvudet, vilket härligt liv de lyckliga medlemmarna av MASSOLIT levde, och han kände ögonblickligen hur den svarta avundsjukan började gnaga sönder honom. Bittert började han förebrå himlen för att han inte fått födas med en sådan litterär begåvning. Ty utan den kunde man naturligtvis inte drömma om att få ett medlemskort i MASSOLIT, detta bruna kort som doftade dyrbart skinn och som med sin gyllene bård var välkänt över hela Moskva. (Översättning Lars-Erik Blomqvist.)

Senare i romanen försöker två av Satans kumpaner, Behemot och Korovjev, ta sig in i den grandiosa författarrestaurangen, och ombeds då visa upp sina medlemskort.

– Är ni författare? frågade kvinnan i sin tur.
– Otvivelaktigt, svarade Korovjev värdigt.
– Var är era legitimationskort? sade kvinnan igen.
– […] Men alltså om ni ville försäkra er om att Dostojevskij var en författare, så skulle ni väl inte fråga efter hans legitimation? Ta bara fem sidor någonstans i en av hans romaner – ja, då ser ni direkt att den mannen är en författare. Och förresten så tror jag aldrig att han hade någon legitimation! (Översättning Lars-Erik Blomqvist.)

Det sovjetiska författarförbundets skapades 1932 på direktiv av Stalin, som samtidigt förbjöd alla andra författarorganisationer. På den första kongressen 1934 utsågs Maksim Gorkij till det nya förbundets ordförande. Officiellt framställdes det som att det var författarna själva som bildat författarförbundet och att det var en självständig organisation, men i själva verket var förbundet under hela sin existens mycket nära kopplat till kommunistpartiet.

Genom Författarförbundet ville Stalin få total kontroll över hela den kreativa processen. Författarna, eller ”själens ingenjörer”, som han tyckte om att kalla dem, skulle ledas av partiet och använda sin talang i partiets tjänst. Författarnas plikt var att illustrera partiets politik och föra ut den till den sovjetiska publiken. Detta skulle ske med hjälp av den socialistiska realismen, som nu blev den enda tillåtna litterära riktningen, och där Maksim Gorkij lyftes fram som en förgrundsgestalt.

Samtidigt som Författarförbundet bildades skapades också en litteraturfond, Litfond, som skulle administrera och finansiera de privilegier och tjänster som författarna fick del av som medlemmar. Litfond byggde och ansvarade för lägenheter, semesterhem, sjukhus och läkarmottagningar, fördelade tjänsteresor och utlandsresor.

Vilka förmåner som kom de enskilda författarna till del hade inget att göra med litterär talang. Det bestämdes utifrån ett hierarkiskt system och var beroende av hur väl medlemmarna levererat och utfört det som partiet förväntade sig av dem. De högsta byråkraterna inom Författarförbundet kunde leva mycket gott och berika sig själva.

I Sovjetunionen fanns det ett särskilt organ för censur, Glavlit, men redan innan en författares verk nådde så långt hade det redan gått igenom många andra instanser som alla gjorde ändringar i manuskriptet. Ledningen inom Författarförbundet hade mycket stor makt när det gällde vad som skulle publiceras och i vilka upplagor, och förbundet kontrollerade dessutom en stor del av tryckerierna, förlagen och tidskrifterna i Sovjetunionen.

Om författarnas trots sina privilegier inte visade sig lojala mot partiet straffades de, och en del i den lojalitet som förväntades var att delta i fördömanden och förföljelser av kollegor som hamnat i onåd.

Efter Stalins död så avrättades inte längre författare, men det fanns andra sätt att skrämma och straffa. Författarna kunde förlora möjligheten att publicera sig, och därmed att försörja sig, och de kunde hamna längst ner på listan vid tilldelning av olika förmåner. De utsattes också för stark kollektiv press, och kunde tvingas att delta i möten där de offentligt läxades upp och förödmjukades av sina författarkollegor.

I sin memoarbok En kalv med eken stångades berättar författaren Aleksandr Solzjenitsyn om då han 1967 kallades till Författarförbundets sekretariat på Povarskaja ulitsa, för att ledningen skulle tala honom till rätta.

Vi anlände till den berömda, kolonnsmyckade villan vid Povarskaja och A.T [Andrej Tvardovskij] följde mig till sekreteraren. Det var kanslisekreterarna K. Voronkov (den käften!), G. Markov (den feta räven!) och S. Sartkov (det trynet, fast det såg delvis komiskt ut!); dessa var inte författare för fem öre, men det var just dem och inga andra som förbundets sex tusen medlemmar hade ”givit förtroendet” att sköta författarförbundets alla främsta och väsentliga angelägenheter. (Översättning Hans Björkegren.)

Ett allvarligt straff var också uteslutning ur Författarförbundet. Utan ett medlemskort i förbundet var det i stort sett omöjligt att verka som författare. Ett medlemskort var ett bevis på att man var anställd, och utan anställning riskerade man att som ”parasit” dömas till hårda straff. Detta drabbade författaren och senare nobelpristagaren Joseph Brodsky, som försökte hävda att han var författare trots att han inte var medlem i förbundet. 1964 dömdes Brodsky till fem års förvisning för ”social parasitism”. År 1972 utvisades han ur Sovjetunionen.

I sina memoarer beskriver Solsjenitsyn också ett möte som äger rum 1969 med den lokala avdelning av Författarförbundet i Rjazan, där han bodde. På mötet beslutade man på order uppifrån att utesluta Solzjenitsyn ur förbundet.

Författarkollegorna framträdde en efter en, på löpande band: den hövlige Baranov, den enkelt funtade Levtjenko, den rena själen Rodin och den bekymrade, tilltufsade Markin. Till och med i sitt anförande är Markin påtagligt tveksam […] – varefter han röstar för uteslutning. (Han hade bara behövt en gnutta stöd; gud vete vad som skulle ha hänt om jag framträtt före honom – men nu var saken den, att han i två års tid hade försökt få tag i ett rum – och man hade lovat att skriva ut en lägenhetsbeställning åt honom i morgon dag. Även Rodin hade i flera års tid begärt att få bosätta sig i Rjazan – men inte fått det. Erfarenheten visade, att det var bäst att hålla dem på halstret på det sättet.) (Översättning Hans Björkegren.)

Uteslutningen ur Författarförbundet fick som bekant inte Solzjenitsyn att bättra sig, och 1974 greps han och utvisades sedan från Sovjetunionen.

Efter Sovjetunionens upplösning splittrades även det sovjetiska författarförbundet, och den ryska avdelningen av förbundet delades upp i två olika förbund, främst på grund av politiska motsättningar. Centrala författarhuset, det stora huskomplexet mellan gatorna Povarskaja och Bolsjaja Nikitskaja används nu av flera olika författarorganisationer. Den berömda restaurangen finns fortfarande kvar, men drivs nu i annan regi och är öppen för alla.