Suchanovka – Berijas tortyrfängelse

Strax söder om Moskva, i det före detta Katarinaklostret som grundades vid mitten av 1600-talet, inrättades 1939 Suchanovka, säkerhetstjänstens hemliga fängelse för politiska fångar.

Suchanovka inrättades som en filial till det då överbefolkade Lefortovofängelset. Den som tog initiativet till det nya specialfängelset var den dåvarande chefen för säkerhetstjänsten Nikolaj Jezjov. Men den som kom att leda arbetet med att organisera det nya fängelset var hans efterträdare Lavrentij Berija. Jezjov var då redan avsatt och gripen och blev själv en av de första fångarna i Suchanovka, där han tillbringade tio månader innan han dömdes och avrättades.

Innan man i januari 1939 tog emot de första rannsakningsfångarna genomfördes omfattande ombyggnadsarbeten på klosterområdet. I bostadslängorna inrättades tjänsterum för säkerhetstjänsten och celler för fångarna, och utrymmen i källarna inreddes till tortyrkammare och försågs med specialutrustning. Även på andra fängelser misshandlades och torterades fångar för att skriva under påhittade bekännelser, men Suchanovka blev ökänt för särskilt raffinerad och svår tortyr. I de andra fängelserna hotade förhörsledarna fångarna med att det skulle skickas till Suchanovka om de inte samarbetade.

Suchanovka sades vara Berijas ”favoritfängelse”, som han ofta besökte. Han hade ett eget tjänsterum på fängelset och deltog personligen i förhören av fångarna, och det sägs till och med att det fanns en särskild hiss från Berijas tjänsterum ner till tortyrkamrarna i källaren. Suchanovka kom att kallas ”Berijas datja”, och bland fångarna i fängelser och läger döptes det till ”tortyrdatjan”.

När man idag kommer in genom klostrets norra port, genom klocktornet, ser man rakt fram till höger den stora Katarinakatedralen. Det finns vittnesmål som säger att man i katedralen arkebuserade fångar och att där också fanns ett krematorium där de avrättades kroppar brändes. Detta styrks även av att man på gamla fotografier kan se att en hög skorsten byggts i anslutning till katedralbyggnaden. Man tror dock inte att det genomfördes några massavrättningar här, utan att de flesta som efter förhören och tortyren i Suchanovka dömdes till döden avrättades på annat håll, och man vet att många av dem sköts och begravdes i Kommunarka.

I den vita längan bakom katedralen, högst upp till vänster hade Berija sitt kontor, och strax intill ligger den södra porten, som användes av säkerhetstjänsten och av Berija personligen. Fångarna fördes däremot in genom den östra porten, och där fanns också de ståceller där många fångar placerades vid ankomsten till fängelset för att de skulle bli mer ”ödmjuka till sinnet”. Amerikanen Alexander Dolgun, som var en av de få som överlevde och kunde berätta om Suchanovka, beskriver hur han placerades i en sådan ståcell när han först kom till fängelset:

Jag föstes in och en vakt knuffade in mig i ett skåp som var så trångt att när jag stod rakt upp rörde jag nästan vid både baksidan på skåpet och dörren på samma gång. Det fanns ingen möjlighet att sitta ned eller krypa ihop. […] Jag blev mycket sömning men det fanns ingen möjlighet att finna någon vilsam ställning. Jag kunde luta huvudet mot dörren och skjuta ut höften åt sidan. Så kunde jag sova ett par minuter för att vakna av att ryggen värkte fruktansvärt. […] Då och då förlorade jag medvetandet men vaknade igen av den intensiva smärtan i knäna, vilken spred dig genom alla benmusklerna. […] I fem dagar fick jag stå i den där lådan. (Ur boken En amerikan i Gulag. Översättning Helen Blomberg.)

Allt som rörde Suchanovka hölls under mycket sträng sekretess, man använde inte namn utan bara nummer både på fångar och fångvaktare, och till och med de dödas kroppar skickades iväg som nummer. I officiella dokument kallades Suchanovka för ”Specialobjekt 110”, och till fångarnas anhöriga sa man att de befann sig i fängelserna Lubjanka, Butyrka eller Lefortovo.

Suchanovka rymde 150–160 fångar, och här hamnade i första hand personer som tidigare haft högt uppsatta positioner i samhället. När fängelset öppnade 1939 var den största delen av fångarna tidigare medarbetare med hög rang inom säkerhetstjänsten NKVD. Stalin hade avslutat den stora terrorn och ville nu göra sig av med dess utförare.

Under kriget var många av fångarna i Suchanovka militärer som varit krigsfångar eller befunnit sig på av tyskarna ockuperat territorium, och efter krigsslutet satt ett femtiotal högre officerare inspärrade här. Många av dem hade överlevt tyska koncentrationsläger och sedan sovjetiska filtreringsläger, för att därefter skickas till Suchanovka och så småningom avrättas eller överföras till arbetsläger.

Bland Suchanovkas fångar fanns också många medlemmar av kultureliten, bland annat författaren Isaak Babel som arresterades 1939 och sedan avrättades. En annan känd kulturperson som arresterades samma år, torterades på Suchanovka och sedan avrättades var den då 65-årige teaterregissören Vsevolod Meyerhold. Efter bestialisk misshandel tvingades han bekänna att han arbetade för den brittiska och japanska underrättelsetjänsten. De brev Meyerhold skrev till regeringschefen Molotov och där han detaljerat beskrev den fruktansvärda misshandeln han utsatts för har bevarats till eftervärlden:

… de slog mig – en sjuk 65-årig gamling: de lade mig på golvet med ansiktet nedåt och slog mig med en gummirem på hälarna och ryggen; när jag satt på stolen slog de mig hårt ovanifrån med remmen på benen […] Dagarna efter, när benen var täckta av stora blodutgjutningar, då slog de mig återigen med remmen på de röd-blå-gula utgjutningarna, och smärtan var så intensiv att det kändes som om kokande vatten hälldes på de smärtande, känsliga ställena på benen, jag skrek och grät av smärta. […] förhörsledaren upprepade samma hot: ”om du inte skriver under fortsätter vi att slå dig, vi kommer bara att spara ditt huvud och din högra hand, resten kommer vi att förvandla till en formlös blodig köttklump”. Jag skrev under allt

Efter att Suchanovka stängts 1952 fanns här under en tid ett fängelsesjukhus. Från 1965 inrymde klosterområdet en polisskola, som i mitten av 1970-talet delvis flyttade till den moderna byggnaden intill, där den fortfarande ligger. Klosterområdet användes då bland annat som förråd, skjutbana och garage.

1992 återlämnades klostret till den ryska ortodoxa kyrkan. Byggnaderna har sedan dess undan för undan renoverats, och det tidigare nunneklostret har nu förvandlats till ett munkkloster. När kyrkan tog över området fanns inte många spår kvar av det fruktade fängelset. Säkerhetstjänsten hade redan under sovjettiden ”städat” klosterområdet, och källarna där fångarna torterades var igenfyllda och igenmurade. Det enda som idag påminner om det fruktansvärda som ägt rum här är det träkors med en minnessten som står framför Katarinakatedralen, och det lilla enkla museum som en av munkarna har inrett i ett rum på klostret. Där berättar föremål och bilder om klostrets historia, bland annat om perioden då tortyrfängelset Suchanovka var inrymt här.