Gulag

Under det ryska inbördeskriget 1918–1920 upprättades arbets- och koncentrationsläger. Koncentrationsläger hade skapats tidigare i samband med olika kolonialkrig kring sekelskiftet 1900: av spanjorerna i Kuba, av amerikanerna i Filippinerna och av britterna i Sydafrika under boerkriget. De var då en tillfällig åtgärd i syfte att hindra civilbefolkningen från att hjälpa motståndarsidan. Men de sovjetiska lägren blev bestående även efter att själva striderna upphört. I ett dekret från den 5 september 1918 talade bolsjevikregeringen om att spärra in ”klassfiender” i koncentrationsläger. Med ”klassfiender” avsågs alla som gjorde motstånd mot revolutionen. Utan en tydlig definition av vilka som skulle räknas dit kunde vem som helst som ansågs suspekt dömas och fängslas – och blev det också. De första lägren upprättades redan 1918. I september 1921 satt minst 70 000 människor inspärrade.

Att undanröja regimens motståndare var förstås en grundläggande tanke. Men det fanns också andra avsikter med arbetsläger. Tjekans, den hemliga polisen, ledare Feliks Dzerzjinskij menade att lägren skulle användas för att ”omskola” klassfienderna, bourgeoisien, till kommunister och lära dem att arbeta. En annan effekt som blev viktigare med tiden var den ekonomiska nyttan av fångarnas arbetskraft. Redan 1919 beslöts att lägren skulle vara ekonomiskt självförsörjande. Detta mål uppnåddes emellertid aldrig under lägrens hela historia. Det var svårt att få straffångar att arbeta effektivt och ansvarsmedvetet. Ytterligare en strävan som tycks ha funnits hos många lägerchefer i början var att hämnas på dem som tidigare varit välbärgade genom att ge dem förnedrande arbetsuppgifter. Från 1929 byggdes lägren ut och i mitten av 1930-talet hade de cirka 300 000 fångar. I samband med tvångskollektiviseringen av jordbruket hamnade många bönder i läger, och med 1930-talets stora terror tillkom stora grupper av människor som varit medlemmar av kommunistpartiet. När sedan de baltiska staterna och östra Polen ockuperades av Sovjetunionen 1939–40 förvisades ännu fler till lägren.

Med krigsfångar och medlemmar av de folk som Stalin lät deportera under andra världskriget svällde läger- och fängelsesystemet till nästan tre miljoner intagna efter kriget. Många krigsfångar frigavs så småningom, men nya vågor av arresteringar följde. Vid Stalins död 1953 hyste lägren två och en halv miljoner människor. Totalt fanns tusentals läger. Under Stalintiden tonades strävan att omskola och uppfostra fångarna ned till förmån för rent ekonomiska motiv: Sovjetunionen skulle industrialiseras i rekordfart vilket krävde stora tillgångar av olja, skog, gas och malm som fanns i de norra delarna av landet. De var dock svåra att komma åt på grund av de dåliga kommunikationerna och klimatet. Därför använde man fångarna som slavarbetare i dessa områden. Några forskare menar till och med att behovet av slavarbetskraft kan ha varit ett ännu viktigare motiv för Stalins massarresteringar i slutet av 1930-talet än hans önskan att rensa ut varje tänkbar fiende. De menar att man dömde ut stränga straff för småbrott för att kunna fylla lägren.

För att administrera det växande komplexet av arbetsläger och fängelser grundades 1934 en central myndighet som hette Glavnoje upravlenije ispravitelno-trudovych lagerej (Huvudstyrelsen för korrektions- och arbetsläger) vilket kom att förkortas ”Gulag”. Med tiden kom termen Gulag att stå som symbol för hela det sovjetiska fånglägersystemet. Till detta bidrog framför allt Aleksandr Solzjenitsyns böcker, bl.a. romancykeln Gulag-arkipelagen, som gavs ut i väst på 1970-talet.

I lägren blandades riktiga förbrytare och ”socialt skadliga element” med politiska fångar och personer som tillhörde befolkningskategorier som misstroddes av myndigheterna. Yrkesförbrytarna hade ofta en privilegierad ställning och kunde ostraffat trakassera, stjäla från och till och med mörda andra fångar. I regel strävade man inte aktivt efter att fångarna skulle lida, men brydde sig inte om ifall de gjorde det. Det väsentliga var att de fyllde arbetskvoten. Ett system som blev vanligt var att ge fångarna tillräckligt med mat bara om de uppfyllde sina arbetskvoter. Kvoterna var dock i många läger orimligt höga och brist på näring, sträng kyla och dåliga kläder blev många fångars undergång. Efter Stalins död 1953 började man avveckla det allt olönsammare lägersystemet. Särskilt sedan Nikita Chrusjtjov i ett hemligt tal 1956 avslöjat en del av Stalins brott släpptes fångar i snabbare takt. År 1959 togs slutligen beslutet att avskaffa Gulag. Lägren försvann dock inte helt och hållet. Ett nytt slags politiska fångar uppstod, ”dissidenterna”. Vid 1970-talets mitt var de kanske 10 000. De visste varför de gripits och hölls avskilda från brottslingarna. Många av dem spärrades in på mentalsjukhus i stället för i läger. I slutet av 1980-talet släpptes många dissidenter, men politiska fångar existerade ända fram till Sovjetunionens upplösning.