Judar i Sverige

Det första beviset på att judar befann sig i Sverige var när Gustav Vasa i mitten av 1500-talet hade en judisk läkare i sin tjänst, men det fanns troligtvis judar i Sverige långt innan dess. Idag uppskattas det bo cirka 20 000 judar i Sverige men det kan finnas så många som 150 000 svenskar med judiska rötter, om alla som på något vis har bindning till det judiska räknas in. Tack vare att de svenska judarna undslapp Förintelsen och att landet tog emot Förintelseöverlevande är Sverige ett av få europeiska länder där det finns fler judar i dag än innan andra världskriget.

Det finns inga uppgifter om att judar levde i Sverige under medeltiden. Men i den svenska kulturen förekom ändå starkt antijudiska skrifter och konstverk. Varje söndag kunde till exempel kyrkobesökare se målningar som framställde judar negativt och fördomsfullt. Heliga Birgitta spred med sina uppenbarelser bilden av dem som Kristusmördare.

Någon religionsfrihet fanns inte i Sverige. Alla som bodde i landet skulle vara kristna lutheraner. Länge fick judar bara bo i landet tillfälligt, såvida de inte lät döpa sig och byta religion till kristendomen. Det första kända ”judedopet”, då judar bytte religion till kristendomen, ägde rum 1681. Två holländska familjer döptes i Tyska kyrkan i Stockholm. Många av judarna som därefter lät döpa sig fick ekonomisk hjälp av den svenska staten, som gärna ville få dem att bli kristna. Judar som bytte religion slapp i regel att bli utsatta för hat eller fientlighet. Fientligheten mot judar var länge främst religiös och inte, som den blev senare, etnisk, kulturell eller rentav rasistisk.

Även om judar i praktiken inte fick bo i Sverige dröjde det till 1685 innan det kom en lag som uttryckligen bekräftade detta. I Sveriges kyrkolag från året därpå slogs det fast att ”judar, turkar, morianer och hedningar” som kom till landet skulle undervisas i kristendomen och döpas om de ville stanna i landet.

Sverige var vid denna tid en stor militärmakt i Europa. När armén i början av 1700-talet begav sig hem efter att Karl XII hade levt i exil i Ottomanska imperiet följde det med ungefär 70 ombud för personer som lånat ut pengar till den svenska staten. En del av dessa var judar, och några bosatte sig i Karlskrona. År 1718 gav kungen dem tillstånd att hålla judiska gudstjänster, även om han helst såg att de döpte sig och blev kristna.

Efter Karl XII:s död blev det åter svårare för judar i Sverige. Ett gift par som länge hade bott i landet utvisades. Fler bestämmelser slog fast att judar omedelbart skulle utvisas ur landet. Enstaka judar kunde tillfälligt få bo i Sverige, bland annat i Göteborg i samband med att Ostindiska kompaniet grundades.

Aaron Isaac brukar kallas för ”den förste juden i Sverige”. Han anlände till Sverige från Mecklenburg i Tyskland 1774. Året därpå fick han och två andra judar tillstånd av Gustav III att bo permanent i Sverige utan att behöva byta religion till kristendomen. Kungen var dels påverkad av tidens upplysningsidéer, dels av nationalekonomer som förespråkade judisk invandring för att få fart på den svenska ekonomin. Fler judar tilläts komma till Sverige. De fick tillstånd att hålla gudstjänst, bilda judiska församlingar och anlägga begravningsplatser.

Tillstånden att få stanna i Sverige var personliga, och de inflyttade judarna var angelägna om att den svenska staten skulle genomföra ett mer allmänt bosättningstillstånd. Följden blev att riksdagen 1781 antog en lag som gav katoliker, judar och andra ”främmande trosbekännare” rätt till fri religionsutövning under vissa villkor. Även om kungen och många av de styrande välkomnade judar i Sverige fanns ett starkt motstånd från exempelvis präster och köpmän.

Resultatet blev ett slags kompromiss, nämligen det ”Judereglemente” som antogs 1782. Reglementet fastslog att judar inte fick ha statliga anställningar, och de flesta hantverk var förbjudna för dem. De fick heller inte äga jord. Däremot tilläts de syssla med handelsverksamhet. För att få invandra var de tvungna att visa upp ett ganska stort kapital. Judar fick inte heller gifta sig med kristna.

Enligt Judereglementet fick judar bo i Stockholm, Göteborg och Norrköping. Där växte det med tiden fram judiska församlingar. I praktiken fick judar också bo i Marstrand och Karlskrona. Marstrand blev 1775 en ”frihamn” där människor fick bo utan de restriktioner som fanns kring yrkesverksamhet och religionsutövning. De första judarna flyttade dit 1779, men församlingen blev inte långvarig. I Karlskrona lyckades den unge juden Fabian Philip få dispens att bo och bilda en liten judisk församling efter att han erbjudit sig att anlägga en fabrik som producerade material som den svenska flottan behövde.

Antalet judar i Sverige var aldrig stort. Gustav III:s efterträdare Gustav IV Adolf var mer negativt inställd till judar, och under en kort tid var judisk invandring förbjuden. När Sverige i samband med Napoleonkrigens slut fick ekonomiska problem fick judarna skulden. Även om beskyllningarna avvisades av de utredningar som senare genomfördes blev det under den efterföljande perioden svårare för judar att invandra till Sverige. Det dröjde till 1850-talet innan antalet judar i landet var fler än 1 000.

Judereglementet avskaffades 1838 efter utredningar där de judiska församlingarna menade att reglementet var otidsenligt, kränkande och motverkade sitt syfte. Från och med nu betraktades judarna inte längre som en egen ”nation”, utan som svenskar av ”främmande” (mosaisk) trosbekännelse.

Avskaffandet av reglementet ledde till antisemitiska kravaller i Stockholm. Nya bestämmelser infördes, men med färre restriktioner än tidigare. Nu kunde exempelvis judar få bli hantverkare, men de fick bara bo i fyra städer (Karlskrona lades till på listan). Efter lagändringar i mitten av 1850-talet tilläts dock svenska judar att bosätta sig var de ville. Från 1873 gällde samma sak för judar som inte var svenska medborgare.

Genom en lagändring år 1849 fick judar avlägga vittnesmål i domstol. Tio år senare beslöts att judar (och andra icke-lutheraner) skulle få gå i statliga läroverk. De behövde inte delta i kristendomsundervisningen, utan kunde få intyg av en rabbin att de hade tillräcklig kunskap i judendom.

På 1860-talet genomfördes flera reformer som i stor utsträckning tog bort diskrimineringen av judar. När de kommunalpolitiska reformerna antogs 1862 sades ingenting om att judar (eller andra ”främmande trosbekännare”) inte skulle få rösta eller vara ledamöter av kommun- eller stadsfullmäktige. När Göteborg valde sin första stadsfullmäktige var tio procent judar.

En annan viktig lagändring var att en jude och en kristen från och med 1863 tilläts gifta sig med varandra på svensk mark. Tidigare gick det att ansöka om särskilt tillstånd för detta, men få hade gjort det.

Från 1866 tilläts judar även rösta till riksdagen, även om de fortfarande inte hade rätt att själva bli riksdagsmän eller ha statlig tjänst. Men även detta ändrades i samband med den grundlagsändring som trädde i kraft 1870. Detta är ett viktigt årtal i den svensk-judiska historien, eftersom lagändringarna innebar att judar mer eller mindre fick fullständiga medborgerliga rättigheter. Men det fanns fortfarande vissa undantag. Det dröjde exempelvis ända till 1952 innan judar (och andra ”främmande trosbekännare”) tilläts sitta i regeringen.

De lagändringar som vid mitten av 1800-talet tog bort de flesta av de diskriminerande reglerna brukar kallas för ”judarnas emancipation”. Många judiska företrädare och andra hade kämpat för att dessa förändringar skulle genomföras.

Många judar invandrade till Sverige från det ryska tsarimperiet under andra halvan av 1800-talet fram till omkring 1917, då den fria invandringen upphörde. Antalet judar i landet växte till över 6 000. De flesta av nykomlingarna var ortodoxa och nya mindre synagogor etablerades på flera platser. Det fanns starka fördomar mot dessa ”östjudar”, även bland de ”gamla” judarna i Sverige.

Från och med 1917 krävdes pass och visum för att komma in i Sverige. Att många ville hindra östjudar från att komma hit var uppenbart. I en skrivelse 1919 uppmanades de svenska diplomaterna i Ryssland att avvisa judar som ansökte om visum. Visumtvånget avskaffades successivt från 1918 och framåt mot flera västeuropeiska stater, men inte mot centraleuropeiska och östeuropeiska stater med stor judisk befolkning. Några år senare infördes istället krav på arbetstillstånd och särskilt uppehållstillstånd. Vid besluten om tillstånd skulle hänsyn tas till ”rassynpunkter”, vilket delvis berodde på att vissa debattörer i Sverige hade varnat för en hotande ”judeinvasion”.

Efter att nazisterna tagit makten i Tyskland 1933 började judarna där att förföljas. 1935 fråntogs de rätten till fullvärdigt medborgarskap och tre år senare genomfördes den så kallade Novemberpogromen. Då dödades hundratals judar, fler än 30 000 arresterades och fördes till koncentrationsläger, närmare 300 synagogor sattes i brand och tusentals butiker som ägdes av judar vandaliserades. Nazisternas mål var länge att judarna skulle lämna Tyskland, vilket många också försökte göra. Nästan alla länder i Europa, inklusive Sverige, hade dock en restriktiv invandringspolitik mot judar. Detta berodde dels på arbetsmarknadsskäl, dels på den antisemitism som länge hade funnits i samhället.

Hösten 1938 införde Tyskland en ”J-stämpel” i tyska judars pass, eftersom bland andra de neutrala staterna Schweiz och Sverige ville ha möjlighet att skilja tyska judar från andra tyskar. Trots den restriktiva flyktingpolitiken kom över 3 000 judar till Sverige fram tills andra världskrigets utbrott 1939. De judiska församlingarna och flera hjälporganisationer engagerade sig för att hjälpa judar. Den svenska staten tog dock länge inget ekonomiskt ansvar för flyktingarna. De judiska församlingarna fick garantera deras uppehälle i Sverige.

En lag som framför allt påverkade de judar som följde kosherreglerna (de judiska kostreglerna), var slaktlagen 1937. Den innebar att den judiska religiösa slakten förbjöds, även om sådan slakt i praktiken skedde fram till slutet av 1970-talet. I motståndet mot den judiska religiösa slakten fanns starka antijudiska argument där djurrättsaktivister kunde göra gemensam sak med antisemiter.

Under andra världskriget övergick Sveriges restriktiva flyktingpolitik efterhand till att försöka rädda så många judar som möjligt från nazisterna. En vändpunkt var hösten 1942 när en stor del av judarna i Norge, som var ockuperat av Nazityskland, deporterades och mördades i Förintelsen. Många av dessa lyckades dock gömma sig och fly till Sverige. Svenska politiker och diplomater kunde också rädda ett antal norska judar genom att ge dem provisoriska pass eller till och med svenskt medborgarskap.

Hösten 1943 flydde så gott som alla judar i Danmark till Sverige i en dramatisk aktion. Under tre intensiva veckor transporterades judar över Öresund i båtar av olika slag. Från Danmark deltog motståndsmän, fiskare och skeppare. På svensk sida medverkade statliga myndigheter, frivilligorganisationer, företrädare för de judiska församlingarna och privatpersoner.

Andra judar från olika delar av Europa kom till Sverige genom två stora svenska hjälpaktioner 1945. Den första var en räddningsaktion i slutet av andra världskriget. Initiativet kom från Norge och Danmark och handlade om att rädda norrmän och danskar som deporterats till tyska fängelser och läger. Den svenska regeringen tog på sig ansvaret, även om aktionen leddes av svenska Röda Korset. Efter förhandlingar, där judar i Sverige hade viktiga roller, räddades även personer som kom från andra europeiska länder, bland dem många judar.

Den andra aktionen skedde när kriget var över. I juni 1945 beslöt den svenska regeringen att ta emot 10 000 överlevande från Bergen-Belsen och andra koncentrationsläger för att ge dem vård. Fem fartyg gick i skytteltrafik mellan Lübeck och svenska hamnar. Sammanlagt transporterades cirka 9 300 överlevande till Sverige. Ungefär 7 000 av dem var judar.

Totalt kom omkring 12 000 judar som överlevt Förintelsen till Sverige 1945. De var oftast i mycket dåligt skick, och det krävdes en omfattande organisation för att hjälpa dem. Efter en tid i läger i Sverige för att hindra spridning av sjukdomar skulle de rehabiliteras och sedan återvända till sina hemländer eller åka vidare till andra länder.

Regeringen beslöt dock att de judar som ville skulle få stanna i Sverige. De som kunde arbeta slussades ut på arbetsmarknaden. Vid sidan av det statliga stödet kom hjälp från judiska församlingar, organisationer och enskilda personer.

De judiska församlingarna grundade 1945 ett rabbinråd som skulle planera och ansvara för uppfostran av judiska barn och ungdomar från ”1945 års räddade”. Även åren efter kriget kom många som överlevt Förintelsen till Sverige. De fick hjälp av staten, judiska församlingar och olika frivilligorganisationer.

Efter andra världskriget infördes lagen om hets mot folkgrupp i Sverige. Anledningen var att det även efter kriget fanns antisemiter som drev grova kampanjer mot judar. Tidigare kunde de åtalas för ”förargelseväckande beteende” och förtal, men i och med den nya lagen kunde de få hårdare straff. 1952 infördes också en ändring i regeringsformen som innebar att judar (och andra ”främmande trosbekännare”) fick sitta i regeringen.

Samma år infördes även en lag som gjorde att svenska medborgare inte längre var tvungna att tillhöra ett religiöst samfund. Svenska judar behövde därmed inte längre vara medlemmar i en judisk församling. Drygt 20 år senare beslöt regeringen att även andra trossamfund än svenska kyrkan kunde få statliga bidrag. Judiska församlingar fick därmed möjlighet att ta emot pengar från staten.

År 1953 grundades det nuvarande Judiska centralrådet för att föra de svenska judarnas talan mot politiker och myndigheter. Två år senare öppnade den judiska Hillelskolan i Stockholm för barn mellan sju och tolv år. Det dröjde dock till 1963 innan skolan fick statligt stöd. Stödet gavs först ett år i taget, men från 1968 blev det permanent. Därefter har judiska skolor och förskolor etablerats även i Göteborg och Malmö.

Från mitten av 1950-talet och framåt kom flera nya judiska flyktinggrupper till Sverige. Dessa fick hjälp av den svenska staten, men också av judiska organisationer. I samband med den så kallade Ungernkrisen 1956 kom ungefär 8 000 ungrare till Sverige, varav cirka 600 judar. Även bland de tjecker som kom till Sverige under den så kallade Pragvåren 1968 fanns judiska flyktingar.

Den största judiska invandrargruppen som kom till Sverige efter andra världskriget kom från Polen mellan 1968 och 1972. Detta skedde efter att den polska regeringen hade bedrivit antisemitiska kampanjer i massmedier och avskedat judar från många olika befattningar. Av de omkring 13 000 judar som lämnade Polen kom närmare 3 000 till Sverige. Judiska församlingen i Stockholm samarbetade med svenska och utländska myndigheter och organisationer. En viktig organisation var föreningen Polska judar i Sverige, som hade grundats 1943 av polska judar som flytt från Danmark till Sverige.

Runt 1 000 ryska judar kom till Sverige åren kring 1990, i samband med Sovjetunionens fall. Alla tilläts dock inte stanna i landet. Judiska församlingen i Stockholm drev under några år en egen judisk flyktingförläggning i Täby, som främst bekostades av staten. En liknande förläggning drevs av Judiska församlingen i Göteborg.

Runt millennieskiftet tog statsminister Göran Persson initiativ till flera satsningar på att informera och forska om Förintelsen. Bland annat inrättades Forum för levande historia och Programmet för studier kring Förintelsen och folkmord vid Uppsala universitet. 1998 invigdes minnesmonumentet ”Glöm oss inte” vid Stockholms stora synagoga. Det finansierades huvudsakligen med statliga medel. Ett liknande monument upprättades senare i Göteborg. 27 januari har sedan 2001 varit nationell minnesdag för Förintelsen, och på senare år har minnesdagen för Novemberpogromen 1938 börjat uppmärksammas även av icke-judar. En viktig orsak till det ökade intresset för Förintelsen är också de informationsinsatser som gjordes av överlevande under denna period.

Den största händelsen för den judiska befolkningsgruppen i vår samtid var att den år 2000 fick status som en av Sveriges fem nationella minoriteter. Parallellt med detta har det vuxit fram ett ökat judiskt självmedvetande. Utöver Judiska centralrådet representerar bland annat Judiska ungdomsförbundet sina medlemmar gentemot politiker, media och andra beslutsfattare. År 2000 blev jiddisch ett av Sveriges fem minoritetsspråk. Parallellt med ett ökat intresse för språket växte ett stort kulturarvsintresse fram med bland annat utbildnings-, teater- och körverksamhet.

År 2000 grundades utbildningsinstitutet Paideia, där framtida ledare i judiska ämnen utbildas. Initiativet kom från Judiska församlingen i Stockholm. Finansiering kom bland annat från den svenska regeringen med motiveringen att den statliga ”Naziguldkommissionen” på 1990-talet inte kunde utesluta att Riksbanken under andra världskriget hade tagit emot guld som Nazityskland hade stulit av judar. 2016 grundades Paideia folkhögskola, som erbjuder utbildning med judiska teman. Intresset för judisk kultur har ökat starkt under de senaste decennierna.

Judiska museet i Stockholm, som ursprungligen öppnade i slutet av 1980-talet, återinvigdes 2019 i lokaler i Gamla stan, där stadens synagoga låg mellan 1795 och 1870. Som en markering skedde återinvigningen på Sveriges nationaldag under rubriken ”Det finns många sätt att vara svensk, att vara jude är ett av dem”.

År 2021 beslöt den socialdemokratiska regeringen att inrätta Sveriges museum om Förintelsen. Beslutet togs efter initiativ från överlevande i Sverige, som bland annat sedan tidigare hade organiserat sig i Föreningen Förintelsens Överlevande. Regeringen underströk att Förintelsen hänger ihop med Sveriges historia och är en del av landets kulturarv. Museet inrättades i Stockholm år 2022 och öppnade året därpå sin första utställning.

Ett ständigt problem för enskilda judar och judiska organisationer är de hat och hot som förekommer och som också medför höga säkerhetskostnader. De kan sedan 2015 få del av de statsbidrag som ges till säkerhetshöjande åtgärder till trossamfund och andra organisationer. Men även om dessa bidrag har höjts går en stor del av församlingarnas medlemsavgifter och andra inkomster åt till att bekosta olika säkerhetslösningar.

År 2001 antogs en lag som reglerar omskärelse av pojkar, vilket bland annat judar över hela världen praktiserar sedan flera tusen år tillbaka. Anledningen till lagen var några uppmärksammade fall där omskärelsen hade utförts på ett bristfälligt sätt och fått allvarliga konsekvenser. Inget av dessa fall rörde dock judar. Den nya lagen innebar krav på tillstånd för omskärelse från Socialstyrelsen, och att omskärelsen måste utföras med smärtlindring.

År 2022 beslöt riksdagen om ändringar i skollagen för att öka kontrollen av religiösa inslag i skolan. Judiska centralrådet har uttryckt en oro för att detta kommer att försvåra för judiska skolor, även om man i den judiska traditionen inte anser att dessa är ”religiösa” i den svenska statens bemärkelse.

År 2022 tillsattes den statliga utredningen ”Nationell strategi för att stärka judiskt liv i Sverige”, som tillkom efter initiativ från judiska organisationer. Två år senare lämnade utredningen sitt betänkande till regeringen.