Romer i Sverige

Romer är inte en enda folkgrupp, utan ett samlingsbegrepp för människor som har ett gemensamt ursprung från olika folk som talade romani långt tillbaka i historien. Dagens romer delar alltså i olika utsträckning språkliga och kulturella drag. Även om ordet ”romer” används i denna text är det viktigt att känna till att romska personer i Sverige tillhör olika grupper och kulturtraditioner.

Romer i Sverige identifierar sig utifrån variationer i språket, historiska traditioner och tillhörighet till olika grupper. Dessa grupper inkluderar bland annat:

• Resande (som ibland har kallats för resandefolket eller resanderomer)
• Kalderash
• Kaale eller kalé
• Lovara
• Arli
• Gurbeti

Minoritetspolitiken i Sverige bygger på självidentifiering. Det innebär att alla som identifierar sig som romer också betraktas som medlemmar av den romska minoriteten.

I dag finns det cirka 50 000 till 100 000 personer som identifierar sig som romer i Sverige. Av dessa är resande den största gruppen, utifrån de uppgifter som finns. I början av 2000-talet uppskattades det finnas mellan 20 000 och 30 000 resande i Sverige.

De svenska myndigheterna har delat in den romska minoriteten i fem undergrupper:

• Resande
• Svenska romer
• Finska romer
• Utomnordiska romer
• Nyanlända romer

Utöver dessa grupper finns även romer i Sverige som är asylsökande eller papperslösa och saknar nationell tillhörighet.

De resande brukar räknas till den ”äldsta” romska gruppen i Sverige. I stort sett alla svenska resandesläkter går att följa tillbaka till 1600-talet. De resande har alltså varit i Sverige i flera hundra år.

Svenska romer består av ättlingarna till de valakiska romerna, däribland kalderash. De invandrade från Ryssland och Östeuropa i slutet av 1800-talet. På 1950-talet erkändes denna grupp officiellt som svenska medborgare. Vid den tiden beräknades de vara 740 personer. Erkännandet innebar att de fick rätt till skola och bostäder, och att staten garanterade att deras rättigheter skulle tillvaratas. Detta var en stor förändring i jämförelse med den exkluderande politik som bedrivits fram till 1940-talet.
Finska romer har i likhet med de resande funnits i Sverige i flera hundra år, inte minst eftersom Finland och Sverige var samma rike från 1100-talet fram till i början av 1800-talet. De finska romerna tillhör gruppen kaale. I samband med att många kom från Finland till Sverige från och med slutet av 1950-talet för att arbeta växte gruppen av finska romer i Sverige. Historisk forskning, släktforskning och modern DNA-forskning tyder på att de resande och kaale-romerna har ett gemensamt historiskt ursprung.

Utomnordiska romer inkluderar de romer som invandrade till Sverige på 1960- och 1970-talen från olika delar av Europa. En del av dessa kom genom den så kallade ”organiserade överföringen” av romer, som genomfördes av svenska myndigheter delvis i syfte att stoppa romers spontana invandring till Sverige.

I samband med kriget på Balkan i början av 1990-talet sökte många romer asyl i Sverige. Svenska myndigheter definierar denna grupp som nyanlända romer. Under 2000-talet har romer även kommit till Sverige inom ramen för EU:s fria rörlighet. Dessa är dock inte inkluderade i den nationella minoriteten romer och omfattas inte av den svenska minoritetspolitiken.

Romers närvaro i Sverige finns dokumenterad sedan tidigt 1500-tal. I Stockholms stads tänkebok, som innehåller protokoll och minnesanteckningar från Stockholms rådhusrätt, beskrivs 1512 hur en grupp ”thaatra” anländer till Stockholm. Gruppen, som tidigare hade rest bland annat i Skottland och Danmark, togs emot som pilgrimer. Det innebar att de behandlades väl i enlighet med tidens normer.

Gästfriheten höll dock inte i sig. Under Gustav Vasas tid som kung på 1500-talet inleddes en period av statsbildning. Gränserna mellan länder och grupper blev skarpare. År 1525 kom de första kungabreven riktade mot romer. Där krävde kungen att romer skulle fördrivas ur Sverige. Med åren blev tonen allt hårdare, och romer anklagades bland annat för att vara spioner, tjuvar och bedragare.

Bakgrunden till anklagelserna mot romerna var kungens försök att skapa en stark och centraliserad stat, vilket krävde en hård kontroll över befolkningen. Hur folk bodde, rörde sig och vad de gjorde blev därmed av intresse för staten. Den nya staten skulle ha en nyttig befolkning, som var lätt att ha kontroll över och klarade sig på egen hand utan hjälp från fattigvården.

Vården om de fattiga hade fram till 1500-talet skötts av kyrkan. När den svenska statsbildningen påbörjades under 1500-talet övertog staten det övergripande ansvaret för fattigvården. Fattiga människor – det vill säga de flesta vid denna tid – fick bara hjälp om de ansågs tillhöra den svenska befolkningen och hade gjort allt de kunde för att försörja sig själva. Det var prästen som antecknade i kyrkoböckerna vilka som hörde till lokalbefolkningen och hade rätt till fattigvård.

Kyrkan och dess representanter hade alltså stor makt över befolkningen. Under andra halvan av 1500-talet utfärdade man flera bestämmelser som förbjöd präster att döpa och begrava romer. Makthavare på lokal nivå agerade dock inte alltid i enlighet med de kungliga bestämmelserna och kyrkans ställningstaganden. Det finns exempel på hur landshövdingar, lokala bönder, kyrkoherdar och andra bröt mot förbuden och utfärdade respass, vilket var nödvändigt att ha för att resa i landet. De gav också husrum åt romska familjer och döpte romska barn.

På 1600-talet vidtog myndigheterna olika åtgärder mot människor som ansågs bryta mot tidens regler. Den hårdnande fattigpolitiken kulminerade med en förordning från 1637 som utfärdades under drottning Kristinas tid vid makten. Förordningen, som hade titeln ”Placat om Tartarnes fördrifwande af landet”, var den första nationella skrivning som specifikt riktades mot romer. Den var även med tidens mått mätt väldigt grym och sa att romer i Sverige skulle bli fängslade, avrättade eller utvisade. Om manliga romer påträffades skulle de hängas utan rättegång. Skrivningen mildrades något fem år senare, då det blev tillagt att endast de som gjort sig skyldiga till stöld eller något annat brott skulle bestraffas med döden. Även om man inte vet säkert om förordningen användes säger den mycket om synen på romer i Sverige under 1600-talet.

Under 1600-talet var Sverige en europeisk stormakt som ofta var i krig. Många män tog, eller tvingades ta, värvning som soldater. Detta gällde även romska män. Krigen ledde till matbrist, och många var tvungna att tigga för att överleva. Romer fanns inte med bland dem som enligt 1642 års tiggarförordning hade rätt att tigga. Det fanns dock både tjänstemän och privatpersoner som ändå gav romer pengar till mat och uppehälle.

De svenska makthavarnas alternativ till bestraffning och utvisning var att tvinga romer att bli bofasta och kristna. 1686 års kyrkolag krävde att alla som bodde i Sverige skulle ha “den rätta tron”. Under 1700-talet kom lagar som tillät romer att ägna sig åt kringresande handel, förutsatt att de var bofasta under vissa perioder under året. Formellt hade romer rätt att bosätta sig i en socken om de bekände sig till den rätta tron. I praktiken var det dock inte alltid som lokalsamhällena accepterade nykomlingar.

I den framväxande svenska nationalstaten var vissa människors rörlighet extra störande för myndigheterna. Flera av de grupper som idag har status som nationella minoriteter ansågs särskilt viktiga att kontrollera. I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet kom nya lagar för att minska det så kallade “lösdriveriet”, det vill säga fattiga människors oönskade förflyttningar. Även om lagarna inte var särskilt riktade mot romer blev dessa särskilt utpekade och utsatta för myndigheternas kontroller och bestraffningar.

År 1812 skärptes kraven på att människor måste ha särskilt tillstånd för att resa inom Sverige. Riksdagen hade tagit emot klagomål på att ”skojare”, som var ett äldre sätt att kalla ”tattare” och ”zigenare”, reste runt och bedrev handel. Detta var dock främst den grupp som idag benämns resande. Nya lagar infördes därför i syfte att begränsa och kontrollera den handel som romer sysslade med, exempelvis handel med glas, porslin, hästar och järnsmide. De flesta romer saknade dock möjlighet till annan försörjning och var tvungna att fortsätta med sin handel för att överleva.

Utöver passtvånget kom flera andra lagar på 1700-talet och 1800-talet som reglerade hur, när och var människor förväntades arbeta och vilka som hade rätt till fattigvård och att tigga. Från 1770-talet till mitten av 1800-talet fanns dessutom regler om var människor fick bosätta sig och varifrån de kunde förvänta sig stöd. Denna så kallade “hemortsrätt” innebar att endast de som ansågs höra till en socken hade rätt att bo där. Bestämmelserna kring hemortsrätten drabbade ibland romer, som antogs belasta den lokala ekonomin. Även om kommunerna från mitten av 1800-talet inte längre fick hindra fattiga människor från att bosätta sig där, fortsatte de i praktiken att göra det ända in på 1900-talet. Självförsörjande romer, som utgjorde majoriteten av romerna i Sverige, har också drabbats av sådan uteslutning.

Fram till slutet av 1800-talet använde svenska myndigheter orden ”tattare” och ”zigenare” som synonymer för att beteckna samma grupp, som främst bestod av dagens resande. När de valakiska romerna, däribland ur gruppen kalderash, invandrade från Ryssland runt sekelskiftet 1900 såg staten ett behov att skilja dem från de resande som redan fanns i landet. Man började då använda ”zigenare” som beteckning för de nyanlända valakiska romerna och ”tattare” för de resande. Båda orden anses idag vara starkt nedsättande och kränkande i Sverige medan gruppen tatere/romanifolk är en erkänd nationell minoritet i Norge.

Mellan 1914 och 1918 pågick första världskriget i Europa. Samma år som kriget bröt ut beslutade riksdagen om en ny utlänningslagstiftning. Den gällde ända fram till 1954. För romers del innebar lagen att utländska romer inte tilläts komma till Sverige. De romer som saknade identitetshandlingar och reste utomlands riskerade att inte släppas in när de återvände till Sverige. Detta gällde dock inte de romer som ansågs vara svenska undersåtar.

Utlänningslagstiftningen innebar att romer under de två världskrigen inte hade någon möjlighet att fly till eller genom Sverige. Mellan 1914 och 1954 avvisades 60 romer vid Sveriges gräns med hänvisning till lagen. År 1943 förhindrades 62 norska medborgare med romsk bakgrund att resa hem från Belgien via Sverige. Trots att de hade norska pass fick de inte resa in i landet. Den norska staten gjorde på samma sätt och ogiltigförklarade deras pass. Gruppen fick därför återvända till Belgien. Året därpå deporterades de till de tyska koncentrationslägren Auschwitz och Buchenwald. Endast fyra överlevde.

Av de romer som befann sig i Sverige utsattes många i början av 1900-talet för rasbiologin, som delade in folkgrupper i överlägsna och underlägsna ”raser”. År 1922 invigdes Statens institut för rasbiologi i Uppsala, med brett stöd från alla politiska partier. Rasbiologin var nära kopplad till den så kallade rashygienen, en rörelse som spreds över hela världen i början av 1900-talet. Rasistiska idéer var en del av det rashygieniska tänkandet, vars främsta mål var att ”förbättra den mänskliga rasen”.

Från 1920-talet till 1940-talet förekom omfattande diskussioner i det svenska samhället om behovet av ”rashygieniska åtgärder”, inklusive tvångssterilisering, riktade bland annat mot ”tattare”. Även om de resande inte var en uttalad målgrupp för steriliseringspolitiken blev de särskilt utsatta, eftersom många av dem utpekades som så kallat ”asociala”. Det är svårt att veta exakt hur många som drabbades, men enligt beräkningar steriliserades mellan 500 och 700 resande av staten från 1930- till 1970-talet. Det var en mycket hög andel av det totala antalet resande i Sverige under denna period. Inom många resandefamiljer finns fortfarande smärtsamma erfarenheter av steriliseringar.

I en stor statlig utredning som genomfördes av Fattigvårdslagstiftningskommittén mellan år 1907 och år 1923 beskrevs romers närvaro i Sverige som ett samhällsproblem. Utredningen var den första statliga undersökning som inventerade och registrerade romer, deras antal, levnadssätt samt diskuterade hur man kunde anpassa dem till det svenska samhället.

I utredningen skiljde man mellan de resande och de nyligen invandrade valakiska romerna. Man registrerade dem i separata register och rekommenderade olika typer av politik för respektive grupp. De valakiska romerna betraktades som utlänningar, som skulle utvisas eller förmås att självmant lämna landet genom att deras liv försvårades. De resande som befunnit sig i Sverige i århundraden skulle däremot assimileras, alltså överge sina traditioner, levnadssätt och kultur. Assimilering kunde ske genom att de resande ”omskolades” genom utbildning och uppfostran. Inom ramen för tidens socialhygieniska folkhemsprojekt, som innebar att samhället endast skulle bebos av skötsamma och hälsosamma medborgare, kunde romska barn förhindras att växa upp med sina föräldrar. I praktiken kunde det innebära att romska barn tvångsomhändertogs för att uppfostras på institution eller i en ”svensk” familj. Det finns många vittnesmål om att en stark rädsla för barnavårdsmyndigheterna har präglat romers uppväxt och föräldraskap.

Under 1900-talet blev undersökningarna av romer både fler och mer detaljerade. Från 1920-talet till 1940-talet räknades och registrerades romska grupper på lokal och nationell nivå. Svenska myndigheter och lokalsamhällen förde under denna period ofta en mer eller mindre uttalad politik för att jaga bort resandefamiljer. Undersökningarna genomfördes bland annat av polisen i Malmö och lärare och tjänstemän inom fattigvården i Göteborg och Jönköping. Rasbiologiska institutet och Socialstyrelsen gjorde liknande undersökningar.

År 1954 tillsatte regeringen ytterligare en statlig utredning om romer. Den fick namnet ”Zigenarutredningen” och fokuserade enbart på de så kallade svenska romerna, alltså ättlingar till de valakiska romer som invandrat runt sekelskiftet 1900. Syftet var att skapa kunskap för att assimilera och integrera dem i samhället. Utredningen kom fram till att de svenska romernas situation var ohållbar och ovärdig ett välfärdsland som Sverige. Utredarna menade också att romernas egen kultur var dömd att gå under. De skulle dock inte klara av övergången till en ”modern livsstil” på egen hand, utan behövde myndigheternas hjälp.

I samband med ”Zigenarutredningen” gjorde myndigheterna nya, och mer detaljerade, register över de svenska romerna för att använda när de fattade beslut om dem. Mellan 1962 och 1965 genomfördes en omfattande medicinsk undersökning av denna grupp. Återigen skapades listor och register för att kartlägga deras situation och skapa underlag för olika politiska åtgärder.

”Zigenarundersökningen” och de medicinska undersökningarna hade huvudsakligen ett inkluderande syfte. Till skillnad från tidigare var målsättningen inte att fördriva svenska romer ur Sverige, utan att integrera dem i samhället. Trots dessa ambitioner kan de kartläggningar som utfördes ses som integritetskränkande. De byggde på en lång tradition av statlig registrering av romer som fortsatt i vår samtid.

År 2000 blev romer erkända som en av Sveriges nationella minoriteter, och samtidigt blev romani chib ett nationellt minoritetsspråk. Under de kommande åren genomförde staten flera åtgärder för att förbättra romernas situation. 2006 tillsatte regeringen en delegation för romska frågor. Fyra år senare kom den offentliga utredningen ”Romers rätt”, som resulterade i en strategi för romsk inkludering som antogs 2012. Strategin sträcker sig över 20 år och har som mål att alla romer ska ha samma möjligheter som den som är icke-rom. Strategin syftar till att förbättra romers levnadsförhållanden och säkerställa romers mänskliga rättigheter.

Staten har också granskat sin egen politik mot romer. År 2014 publicerades vitboken ”Den mörka och okända historien”, som beskriver de övergrepp och kränkningar som romerna i Sverige utsattes för under 1900-talet. I boken konstateras att den statliga politiken mot romer inneburit omfattande diskriminering och övergrepp, och att romer har utsatts för olika former av antiziganism. Den pekar också på att romer inte hade fått vara med och bestämma om de olika åtgärder som riktats mot dem. Året innan statens vitbok publicerade också Svenska kyrkan en granskning av sitt agerande mot romer under den första halvan av 1900-talet. Där framkom att kyrkan var en viktig aktör för att driva igenom statens politik mot romer.

År 2014 tillsatte regeringen en särskild kommission mot antiziganism. Syftet med denna grupp, som inkluderade romska aktivister och politiker, var bland annat att förbättra kunskapen om antiziganism och föreslå åtgärder för att motverka rasism mot romer. År 2016 överlämnade kommissionen rapporten ”Kraftsamling mot antiziganism” till regeringen.

Trots försöken för att förbättra romers situation har statens registreringar och kränkningar av romerna fortsatt. År 2013 avslöjades det att Polismyndigheten i Skåne hade fört ett register med nära 5 000 individer, varav de flesta var romer. Drygt 1 300 var barn. Personerna i registret behövde inte ha ägnat sig åt brottslig verksamhet. Denna etniska registrering strider mot svensk lag och skadade mycket av den tillit som byggts upp mellan den romska minoriteten, majoritetssamhället och de svenska myndigheterna.

Romers handlingsutrymme har varierat under historien. Alla förbud och regler för att försvåra romers liv har inneburit att de ofta behövt organisera sig för att överleva. Men det var först på 1900-talet som romer i större omfattning gick samman och började ställa krav på myndigheter och statliga institutioner.

Ett av de första exemplen på romsk organisering är från 1930-talet och handlade om skola och utbildning. Trots att det svenska skolsystemet byggdes ut kraftigt under denna period fick barn från valakiska familjer inte gå i skolan. Med anledning av detta skrev kalderash-romen Johan Dimitri Taikon 1933 till Skolöverstyrelsen med ett förslag om anpassad skolundervisning för romska barn. Taikon var också delaktig när Stiftelsen Svensk Zigenarmission på 1940-talet startade kringflyttande skolundervisning för kalderash-romer.

När romers rättigheter kom på den politiska agendan under 1960-talet var författaren Katarina Taikon en central person. Tillsammans med sin syster Rosa och flera andra romer och icke-romer kämpade hon bland annat för rätten till vuxenutbildning. Hon föreläste, deltog i det offentliga samtalet och gjorde genom sina böcker om flickan Katititzi folkbildande insatser om kalderash-romers situation.

Varken kaale-romernas eller de resandes situation kom i fokus för aktivisternas och politikernas intresse under 1950- och 1960-talet. På 1970-talet tog dock organiseringen fart. År 1972 bildades både Stockholms finska zigenarförening och Nordiska zigenarrådet, ett samarbetsorgan för alla romer i Norden. 1999 bytte det namn till Romernas riksförbund. Föreningen Resandefolket bildades i slutet av 1980-talet och 2013 bildades Frantzwagner Sällskapet.

I samband med utvecklingen av minoritetspolitiken i Europa och Sverige har många andra romska föreningar bildats från 1990-talet och framåt. Dessa har varit och är viktiga för att romers rättigheter ska tillvaratas. Sociala medier och digitala nyhetstidningar är betydelsefulla, och det pågår en omfattande släkt- och arkivforskning som bland annat publiceras i tidskrifter som ges ut av romer. Det finns också en stark muntlig tradition, även om 1900-talets hårda statliga politik och utbredda antiziganism har gjort att många romer har tystnat och dolt sin identitet för sina barn.