Samer i Sverige

Samer lever i hela Sverige och i den svenska delen av det område som kallas för Sápmi. Sápmi sträcker sig över de nordligaste och mellersta delarna av Norge och Sverige, den nordligaste delen av Finland och på Kolahalvön i Ryssland. Området stavas olika beroende på vilket samiskt språk som används. I den här texten används det nordsamiska ”Sápmi”, eftersom detta språk talas av flest samer i Sverige. Det är svårt att veta det exakta antalet samer, men en vanlig uppskattning är att det finns 20 000–50 000 samer i Sverige och 80 000–110 000 samer i världen.

Även om det bara är en minoritet av samer som lever och arbetar med renar är renskötseln en central del av den samiska kulturen. Andra viktiga näringar är jakt, fiske och duodji – samisk slöjd och konsthantverk. Samer är i övrigt verksamma inom de flesta yrken.

Den samiska renskötseln är styrd av den statliga rennäringslagen från 1971. Den säger att man måste vara same och tillhöra en så kallad sameby för att få bedriva renskötsel i Sverige. En sameby är ingen vanlig by, utan en ekonomisk och administrativ förening. Det finns 51 samebyar från Treriksröset i norr till Idre i Dalarna.

Ända in på 1900-talet kallades samer för ”lappar” bland majoritetsbefolkningen i Sverige. Detta ord anses idag vara starkt kränkande och nedsättande. Samiska grupper har arbetat för att det inte ska användas. Namnet Lappland är också något som svenska myndigheter har valt att kalla området i norra Sveriges inland. Därför används namnet även i denna text.

På 1500-talet levde samer i grupper på landområden där de ägnade sig åt renskötsel, jakt och fiske. Många av dessa områden låg inom det som idag kallas för Sápmi. Samer har dock levt ända ner i Uppland och Västmanland. Det finns även spår av samisk närvaro i exempelvis Valbo i Gästrikland.

På 1500-talet beskattade den svenska staten invånarna i det område som kallades för ”Lappmarken”. Även om det är svårt att ange exakta gränser för de områden som kallades ”Lappmarken” som ungefär motsvarar dagens Lappland. Den ”lappskatt” som togs in från samerna i området bestod exempelvis av pälsen från ekorre och mårddjur, men även av pengar och silver.

På 1600-talet ändrades skattepolitiken mot samer. Sverige låg i början av seklet i krig med Polen, och staten behövde resurser i form av mat. Samerna blev därför tvungna att betala skatt i form av renkött och torkad fisk. Dessutom måste de ge var tionde renkalv till staten. Att ”lappskatten” nu började tas in som mat skapade försörjningsproblem för samerna, som själva behövde den för sin överlevnad.

Under 1600-talet tog gruvindustrin fart i norra Sverige. Många samer blev ålagda av staten att sköta transporterna till och från gruvorna. Dessa så kallade ”hållappar” var tvungna att befinna sig på en särskild plats med sina renar för att upprätthålla trafiken. Transportuppdragen gick dock inte att kombinera med renskötsel, och samerna som arbetade med dem fick svårt att försörja sig. Dessutom utsattes många samer inom gruvindustrin för våld. Från gruvbrytningen i Nasafjäll finns vittnesmål om att det förekom tortyr. Nedskrivna berättelser av bruksarbetare från mitten av 1600-talet visar att dessa fått order om att kasta trotsiga samer i forsen. Som en följd flydde många samer till Norge och den svenska kusten.

”Lappskatten” hade inte bara en ekonomisk betydelse för den svenska staten. Under denna tid kämpade Danmark-Norge, Ryssland och Sverige om kontroll över det samiska området. För den svenska kungen var beskattningen av samerna ett sätt att markera att de tillhörde Sverige.

Ett annat sätt att göra Sápmi till en del av den svenska staten var att få svenska nybyggare att bosätta sig i området. Kungen lovade att svenska och finska män som flyttade till ”Lappmarken” skulle slippa betala skatt. Koloniseringen av Sápmi antogs inte få några negativa konsekvenser för samerna. De renskötande samerna antogs i huvudsak syssla med renskötsel och nybyggarna med jordbruk och boskapsskötsel.

Samtidigt som kronan drev på koloniseringen av ”Lappmarken” försökte man få bort samer från Mellansverige. På mitten av 1600-talet började staten genomföra tvångsförflyttningar av samer. I bland annat Hälsingland fördrevs samer från sina hem till det som svenska myndigheter betraktade som ”samernas egna hemtrakter”, det vill säga ”Lappmarken”. 1671 instiftade Karl XI en lag som tvingade ”kringströvande samer” att flytta till det som ansågs vara samiska områden.

På 1600-talet fick kyrkan ökat inflytande i ”Lappmarken”. Prästerna ville få bort den samiska religionen, som betraktades som hednisk. Som en del i detta började kyrkan utbilda samer. Till att börja med handlade utbildningen om att undervisa ett fåtal unga samiska män i kristendom, så att de kunde sprida religionen till andra samer. Under de följande århundrande startades olika kyrkliga skolformer för samer. På 1700-talet skapades bland annat internatskolor som utgick från disciplin, isolering och övervakning av eleverna. Detta var ett sätt att skapa lydnad och öka den svenska dominansen över samerna.

Även om den svenska statens politik gällande bosättning påbörjades på 1600-talet dröjde det till 1700-talet innan det skedde någon större inflyttning till samiska områden. Förutom upp till 20 års skattefrihet lockade staten nybyggarna med att de inte behövde ta värvning i armén.

I mitten av 1700-talet hade den ökande bosättningen lett till flera konflikter mellan samerna och nybyggarna. För att klargöra vilka rättigheter som samerna, nybyggarna och bönderna vid kusten hade drogs 1751 den så kallade Lappmarksgränsen genom nuvarande Lappland, Norrbotten och Västerbotten.

År 1751 drogs även gränsen mellan Sverige och Norge. I samband med denna gränsdragning presenterade kungahuset den så kallade Lappkodicillen, som klargjorde samernas juridiska rättigheter. Den fastslog bland annat att samerna hade rätt till renbete, jakt, fiske och handel på båda sidor om gränsen och kunde vara neutrala i krig. Samerna var dock tvungna att välja mellan svenskt och norskt medborgarskap. Lappkodicillen erkände också att samerna hade ett eget rättssystem som gick långt tillbaka i tiden.

Men även om Lappkodicillen medförde vissa rättigheter för samerna fick de fortfarande inte bo i hela Sverige. År 1720 utfärdade kungahuset en förordning som sa att samer som levde i Mellansverige skulle tvångsflyttas tillbaka till ”Lappmarken”. Många av dessa samer arbetade med att utföra olika uppgifter som de lokala bönderna inte ville ägna sig åt, exempelvis avliva och flå husdjur.

Både samerna och bönderna protesterade mot tvångsförflyttningarna. Resultatet blev att det från och med 1730-talet upprättades ett system för ”sockenlappar”. Det innebar att vissa samer tilläts bo kvar i byar i Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Västmanland och Uppland på villkor att de blev bofasta och fortsatte arbeta med sådant som bönderna inte ville hålla på med. De var också tvungna att regelbundet gå i kyrkan. De samer som var verksamma inom sockenlappsystemet assimilerades successivt och blev en del av den svenska befolkningen.

På 1800-talet började nationalstaterna ta form i Europa. I samband med detta växte de nationalistiska idéerna. I Sverige innebar nationalismen bland annat en uppvärdering av det svenska språket, som standardiserades och blev en central del av den svenska nationen. Samtidigt fick samiskan en lägre status.

De nya gränser som drogs i och med nationsbyggena i Norge, Sverige, Finland och Ryssland fick stora konsekvenser för den samiska renskötseln och kulturen. Tidigare hade renskötarna rört sig fritt inom sina renbetesmarker. I och med gränsdragningarna mellan olika nationer började samiska områden tillhöra olika länder. Detta skapade konflikter eftersom det hopades för stora renhjordar i gränsområdena.

Samtidigt försvagades även samernas rättigheter till de områden som ägdes av enskilda samer och som de betalade skatt för. Genom den så kallade avvittringen, då markområden i Norrland delades upp mellan privatpersoner och staten, började det som tidigare varit samisk egendom att betraktas som svenska statens områden. Statens konfiskering av samisk mark berodde bland annat på att myndigheter ansåg att samerna tillhörde en lägre stående kultur och inte kunde sköta sina egna frågor.

Den svenska statens politik gentemot samerna i ”Lappmarken” formaliserades genom två beslut som togs i slutet av 1800-talet. År 1886 infördes en renbeteslag som sa att samer hade rätt att bedriva renskötsel. Lagen innebar även att svenska ämbetsmän som ansågs kunniga i samiska frågor – så kallade lappfogdar – skulle sköta och övervaka samernas frågor.

Några år senare drogs den så kallade odlingsgränsen genom Lappland. Nybyggare fick inte bosätta sig väster om denna gräns. Syftet var att reservera detta område för renskötsel och förhindra att marken exploaterades.

En form av exploatering som i början av 1900-talet påverkade samiska områden särskilt negativt var utbyggnaden av vattenkraft. Ett stort vattenkraftverk byggdes 1910 i orten Porjus, där samebyarna Sirges och Unna tjerusj hade renbetesmarker. Något senare byggdes även Suorvadammen, som innebar uppdämda marker, kraftledningar och viss förstörelse av Stora Sjöfallets nationalpark. Dessa intrång ledde till att renskötseln i området försvårades och att samiska familjer splittrades. Kvinnor och barn blev ofta kvar under en längre period i ”bosättarområden”, medan männen flyttade upp till fjällen med renarna.

I början av 1900-talet fördes utbildningsväsendet till stora delar från kyrkan till svenska staten. År 1913 grundade den svenska staten den så kallade nomadskolan, där enbart fjällrenskötande samer fick gå. Samiska barn vars föräldrar livnärde sig på andra sätt, inklusive barn till samer som arbetade med renskötsel i skogen, skulle däremot assimileras i det svenska samhället. Det innebar att de fick gå i vanliga svenska folkskolor eller bo på skolhem och i arbetsstugor, där de inte fick någon undervisning i eller tilläts tala samiska. Många av dem kände sig tvingade att dölja sitt samiska ursprung.

Nomadskolsystemet innebar därmed att det både skedde en segregering mellan samer och svenskar och mellan olika samiska grupper. Segregationen handlade bland annat om de rasbiologiska idéer om samer som fanns i Sverige i början av 1900-talet. Enligt dessa föreställningar skulle de fjällrenskötande barnen få en utbildning som passade med deras ”sanna natur”. Samer ansågs enbart lämpade för ett liv med renskötsel och skulle gå under som folk om de slutade med det. De samer som inte ägnade sig åt renskötsel på fjället skulle däremot bli en del av den svenska majoritetsbefolkningen.

Detta sätt att behandla samer har i efterhand kallats ”Lapp ska vara lapp”-politiken. Den innebar ett slags beskyddande inställning till de fjällrenskötande samerna. Deras kultur skulle bevaras, samtidigt som de skulle hållas utanför det moderna svenska samhället. Prästen och skolinspektören Vitalis Karnell skrev 1905 att man skulle gynna ”lapparna på allt sätt i deras näring, gör dem till sedliga, nyktra och nödtorftigt bildade människor, men låt dem inte läppja på civilisationen. […] Lapp skola lapp vara.”

Nomadskolan kritiserades av samer ända från starten 1913. Kritiken handlade bland annat om att kåtorna som eleverna var tvungna att bo i var så dåligt byggda att läkare bedömde dem som farliga för barnens hälsa. Förutom boendet kritiserades nomadskolan för dålig utbildning. Samepolitikern och skolinspektören Israel Ruong ansåg att nomadskolan gav uttryck för ett nedlåtande synsätt på samer. Han skrev att nomadskolan gav:

”liksom renbeteslagstiftningen uttryck för en beskyddarattityd gentemot samerna, vars mest framträdande ingrediens var en […] övertygelse om att myndigheterna i allt visste bäst hur samefolkets liv och kultur lämpligen skulle gestalta sig.”

Kritiken av nomadskolan gjorde att den svenska regeringen på slutet av 1950-talet tog initiativ till en offentlig utredning om samernas skolgång. Utredningen resulterade i att alla samer från och med 1962 fick välja om de ville gå i nomadskola eller i vanlig svensk grundskola. Förutom att ta bort den segregerande skolgången innebar beslutet att nomadskolan uppvärderades till att jämställas med den svenska grundskolan. Nomadskolan ändrade 1977 officiellt namn till sameskola.

Idéerna som låg till grund för nomadskolan och Lapp ska vara lapp-politiken hade som tidigare nämnts kopplingar till de rasbiologiska föreställningar som fanns i Sverige under första halvan av 1900-talet. År 1922 öppnade Statens institut för rasbiologi i Uppsala. Syftet var att bevisa att det fanns högre och lägre stående människogrupper. Därefter skulle forskarna föreslå olika rashygieniska åtgärdsprogram.

Rasbiologiska institutets ideal var en nordisk blond och blåögd människotyp. Samer betraktades som en folkgrupp som var radikalt annorlunda – och lägre stående – än den svenska majoritetsbefolkningen. Det ansågs viktigt att motverka ”rasblandning” mellan de två grupperna. Samer betraktades dock som särskilt intressanta att studera. Institutets personal, och inte minst ledaren Herman Lundborg, genomförde omfattande resor i Norrland där man under kränkande former mätte skallar och tog nakenfotografier av samer. Denna så kallade forskning resulterade i böckerna The Race Biology of the Swedish Lapps, som gavs ut mellan 1932 och 1941.

Utöver de rasbiologiska undersökningarna i form av skallmätningar och fotografier samlade institutet även in samiska kranier. I vissa fall gjordes detta genom rena gravplundringar, där man mot samers vilja grävde fram samiska kroppsdelar för att använda i olika studier. Många av dessa kvarlevor från samer finns än idag i olika statliga samlingar. Urfolk världen över har sedan 1970-talet ställt krav på att deras kvarlevor och föremål ska återlämnas – eller ”repatrieras” – till den plats de kommer ifrån. En stor repatriering genomfördes i Sverige 2019 då samiska mänskliga kvarlevor fördes till Gammplatsen i Lycksele. Det finns dock kvar samiska kvarlevor på flera svenska museer.

Det första samiska landsmötet hölls i Trondheim i Norge den 6 februari 1917, vilket också är anledningen till att den samiska nationaldagen firas detta datum. Mötet handlade om skolsituationen för samer och att få till en ändring i renbeteslagstiftningen och renskötselns utformning. En av drivkrafterna bakom mötet var den samiska aktivisten och feministen Elsa Laula Renberg.

Det första samiska landsmötet i Sverige hölls året därpå i Östersund. Mötet organiserades av Fatmomakke lappförening, som bildades 1904 och därmed är den äldsta sameföreningen i Sverige.

I mitten av 1900-talet hade den ekonomiska exploateringen av både fjäll- och skogsområden ökat, exempelvis i form av skogsindustri, vattenkraft och gruvnäring. Det ledde till ökade vinster för svenska staten, samtidigt som renskötseln i fjällen inte längre ansågs lika viktig. Dessa förändringar bidrog till att den samiska organiseringen tog ytterligare ett steg. På det fjärde samiska landsmötet i Jokkmokk 1950 förverkligades ambitionen att grunda en samisk riksorganisation som förenade alla svenska samer. Resultatet blev Svenska Samernas Riksförbund, eller på samiska: Sámiid Riikasearvi.

Ytterligare organisationer bildades under samma period. År 1945 hade riksorganisationen Same Ätnam grundats i syfte att stärka samisk kultur. Samerådet, som innehåller ledamöter från de fyra länderna som ingår i Sápmi, bildades 1953. Tio år senare grundades den samiska ungdomsorganisationen Sáminuorra.
Den samiska organiseringen bidrog till att den svenska regeringen på 1960- och 1970-talet genomförde flera offentliga utredningar om samiska frågor. Bland annat gjordes utredningar om renar, renbete och intrång på renskötselområden i form av järnvägstrafik, vattenkraft, skogsavverkning och turism.

År 1977 erkändes samerna som urfolk av Sveriges riksdag. Att vara ett urfolk innebär att de levt på samma plats genom historien innan nuvarande staten bildades. Ett urfolk har en stark koppling till landområden och naturresurserna, samt en vilja att bevara sin identitet och kultur.

Bakgrunden till riksdagens erkännande av samer som urfolk var den så kallade Europakonventionen. Enligt konventionen ska det inte ska göras skillnad på människor utifrån ”kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.” En annan viktig internationell överenskommelse var FN-organet ILO:s Konvention om urfolk och stamfolk, som ger urfolk rätt att bestämma över sina egna frågor. Även om Sverige var drivande i arbetet bakom konventionen har regeringen – till skillnad från Norges och Danmarks regeringar – inte anslutit sig till den. Däremot har Sverige förbundit sig att följa FN:s urfolksdeklaration, som säger att urfolk har rätt att behålla och utveckla sin kultur och vara jämlika med majoritetsbefolkningen.

Som urfolk har samer i princip rätt att bestämma över sina egna frågor. Detta görs bland annat genom Sametinget, som inrättades 1993. Sametinget är både en statlig myndighet och ett folkvalt organ. Sametingets handlingsutrymme är dock begränsat, och samerna väntar ännu på det självbestämmande som de i egenskap av urfolk har rätt till.

År 2000 erkändes samer även som en av Sveriges fem nationella minoriteter. Samtidigt blev samiska ett officiellt nationellt minoritetsspråk. Minoritetsstatusen, som innebär att samer har rätt att ”bibehålla och utveckla sin kultur och bevara de väsentliga beståndsdelarna av sin identitet”, bygger på självidentifikation. Det innebär att den person som identifierar sig som same också tillhör minoriteten.

Den svenska koloniseringen av Sápmi från 1600-talet och framåt har gjort att det än idag uppstår konflikter mellan samebyar och staten om mark, naturresurser och tillgångar. Bara sedan 2018 har svenska samebyar drivit över 200 olika rättsprocesser.

En uppmärksammad konflikt var det så kallade Härjedalsmålet, som inleddes 1990. Omkring 600 privata markägare krävde att renbete skulle förbjudas på deras marker. Samebyarna som var indragna i målet förlorade rättegången, eftersom domstolen menade att deras anspråk på markerna inte uppfyllde kriterierna för ”urminnes hävd”. Med det menas att samerna inte kunde bevisa att de hade använt marken under mycket lång tid utan att ha blivit hindrade av andra personer.

Ett mer aktuellt exempel på en konflikt är Girjasdomen från 2020. Bakgrunden var ett rättsfall mellan samebyn Girjas och Länsstyrelsen om vem som har rätt att ge tillstånd om jakt inom byns område. Domstolen fastställde att Girjas hade rätt till detta, eftersom samernas anspråk på marken har upparbetats genom ”urminnes hävd”. Girjasdomen är den första domen där en sameby vunnit mot svenska staten.

Utöver konflikter kring renskötsel och jakt har gruvbrytning orsakat flera tvister under de senaste åren. Bland de många pågående gruvstriderna kan man nämna Gállok i närheten av Jokkmokk, där samebyn Jåhkågasskas marker riskerar att delas av en gruva. Gruvan skulle omöjliggöra den nuvarande renskötseln. Det är inte bara samebyn som protesterat mot gruvan, som skulle innebära negativa och oåterkalleliga effekter på världsarvet Laponia, Europas största sammanhängande naturlandskap med så gott som orörd natur.

Ytterligare en konflikt gällande gruvbrytning och renskötsel pågår i Kiruna, där det statliga gruvbolaget LKAB vill utöka gruvindustrin på samebyarna Laevas och Gabnas betesområden. Dessa byar är redan drabbade av gruvbrytning, vägar, vindkraftverk och turism som skapat stora problem för renskötseln i området.

I slutet av 2021 beslutade regeringen att tillsätta en sanningskommission för det samiska folket. Sanningskommissionen ska kartlägga och granska den politik som förts gentemot samerna i ett historiskt perspektiv och dess konsekvenser för det samiska folket. Kommissionen ska också synliggöra och sprida kunskap om samernas erfarenheter. Kommissionens slutsatser och förslag på åtgärder som bidrar till upprättelse och främjar försoning ska redovisas till regeringen den 1 december 2025.