Sverigefinnar i Sverige

Det har bott finnar i Sverige i flera hundra år. Det sägs att ungefär 730 000 personer i Sverige har finsk bakgrund. Men det är svårt att bedöma eftersom invandringen från Finland pågått under flera hundra år. En del uppskattar antalet till ett par miljoner. Andra säger att cirka 25 procent av befolkningen i Sverige har finsk anknytning.

Den grupp som kallas skogsfinnar räknas inte alltid in i den sverigefinska minoriteten. De invandrade från Finland under slutet av 1500-talet då Karl IX bjöd in svedjebrukande skogsfinnar att bosätta sig i Sverige. De levde som svedjebönder i stora delar av skogsområdena i mellersta Sverige. Skogsfinnarna, som till stor del förlorat sitt språk, har ättlingar i hela Sverige. Än idag finns spår av den skogsfinska kulturen kvar i de tidigare svedjebrukande områdena, till exempel skogsfinska ortnamn eller namn på myrar, tjärnar och åsar. Skogsfinnarna försöker idag bli erkända som en egen nationell minoritet.

Invandringen från Finland ökade också kraftigt efter andra världskriget. Omkring en halv miljon finnar kom till Sverige mellan 1945 och 1990. Av dessa stannade flera hundra tusen kvar i landet.

Även om själva begreppet ”sverigefinne” började användas först på 1980-talet har det ända sedan 1000-talet funnits finsktalande personer i det som idag är Sverige. I Stockholm har människor som talat finska varit bosatta sedan 1200-talet. Även i de svenska kustområdena vid Bottenviken och i har personer från Finland bosatt sig under lång tid.

Före 1800-talet omfattade begreppet ”finne” olika grupper i Sverige. Det inkluderade både finsktalande personer som bodde i Sverige och svenskspråkiga personer från Finland, vilka idag kallas för ”finlandssvenskar”. Det fanns också två andra grupper som räknades som finnar. Den ena gruppen var tornedalingarna i Norrbotten, där det alltid har funnits täta släktskapsband mellan den svenska och finska sidan av Torne älv. Tornedalingarnas språk, meänkieli, ansågs länge vara en lokal variant av finska. Den andra gruppen var de så kallade skogsfinnarna, som sedan slutet av 1500-talet levde som svedjebönder i stora delar av skogsområdena i mellersta Sverige.

Idag är situationen annorlunda. Tornedalingar betraktas nu som en egen minoritet, och meänkieli ses som ett eget östersjöfinskt språk. Skogsfinnarna, som till stor del förlorat sitt språk, har ättlingar i hela Sverige.Än idag finns spår av den skogsfinska kulturen kvar i de tidigare svedjebrukande områdena bland annat i skogsfinska ortnamn eller namn på myrar, tjärnar och åsar. Skogsfinnarna försöker idag bli erkända som en egen nationell minoritet.

Finnarna i Sverige har i stort sett inte påverkat det svenska språket eller den svenska kulturen, särskilt inte utanför Tornedalen och de skogsfinska områdena. Istället har ett språkbyte ofta varit resultatet i många finsktalande familjer, i alla miljöer. En av anledningarna till detta är att finsk- och svensktalande inte har kunnat kommunicera med varandra på ett enkelt sätt. Finnar i Sverige har därför varit tvungna att lära sig svenska.

Det finns fler orsaker till att att finskan har en svag ställning bland sverigefinnarna. Det handlar dels om att sverigefinnarna och det finska språket inte har fått tillräckligt stöd från statliga lagar och regler Lagar som den svenska staten har beslutat om har inte alltid efterföljts. Det handlar också om att det funnits en negativ inställning från det omgivande samhället, vilket lett till att sverigefinnar blivit mindre villiga att föra vidare sin kultur, identitet och språk. Den skam över sitt språk som har förekommit bland samer och tornedalingar i modern tid har även drabbat sverigefinnar.

På 1100-talet började Finland bli en del av Sverige. Ända fram till 1809, då Sverige förlorade Finland till Ryssland, räknades både finnarna i Finland och Sverige som svenskar. Migration skedde åt båda hållen. Svenskar flyttade tidigt till västra Finland, och deras ättlingar kallas nu för finlandssvenskar. Samtidigt har finnar (och finlandssvenskar) kontinuerligt flyttat till Sverige.

En viktig händelse för finnarna i Sverige var när huvudstaden flyttades från Uppsala till Stockholm 1436. Stockholm blev då den viktigaste staden i riket och fick en central roll för all sjöfart och handel, även den som kom från Finland. Det så kallade bottniska handelstvånget som var i kraft från cirka år 1300 till 1765 gav Stockholm ensamrätt på handeln med utlandet. Det ledde till ökad inflyttning av finska fiskare, sjömän och handelsmän till huvudstaden.

Stockholms betydelse för finnarna blev ännu starkare när den första finska utgåvan av Nya Testamentet trycktes i staden på 1540-talet. Reformationen krävde att predikningar skulle ske på folkets eget språk och inte på latin. Detta ledde till att Gustav Vasa stödde den finske biskopen Mikael Agricolas arbete med att översätta Nya Testamentet.

Publiceringen av Agricolas översättning av bibeln gjorde Stockholm till en viktig plats för finsk kultur. Staden kom att behålla denna position fram till 1800-talet. Även efter detta har Stockholm fortsatt att vara ett mål för såväl besök från personer i olika delar av det finska samhället som flyktingar.

Före 1809 gjorde man ingen större uppdelning mellan de östra och västra delarna av Sverige. Riksdagen hade därför representanter från de olika stånden adel, präster, borgare och bönder, även från Finland. Även om antalet finska ledamöter inte motsvarade antalet finnar i befolkningen fanns det representanter för Finlands adel, borgare, präster och bönder i riksdagen. Finnarna var alltså en del av det svenska ståndssamhället. Sociala orättvisor påverkades inte av språkgränser, utan av ståndstillhörighet och senare klass. När finska bönder hade klagomål hade många svenska bönder troligen liknande problem.

För att de finska bönderna skulle kunna delta i diskussioner och beslutsfattande i riksdagen behövdes språkliga tjänster. Under en tid översatte präster som kunde båda språken texter från rikets och kyrkans ledning till finska. I slutet av 1700-talet började även översättningstjänster utvecklas i Stockholm.

Finnarnas talan skedde inte bara genom riksdagen. År 1577 grundades en finsk församling i Stockholm som. Församlingen spelade en viktig roll för finnarna i hela Sverige, både religiöst, politiskt och praktiskt. Den nuvarande finska kyrkan på Slottsbacken i Stockholm började användas 1725. Predikningar har främst hållits på finska, men ibland även på svenska.

Sveriges många krig mot Danmark och Ryssland påverkade relationen mellan den västra och östra delen av landet. Under ungefär 260 år, från cirka 1460 till 1720, var Sverige i krig mot Danmark i över 30 år och mot Ryssland i 90 år.
I samband med kriget mot Danmark på 1600-talet blev Karlskrona en viktig hamn för den svenska flottan. För att bygga upp flottbasen och underhålla den, anlitades många timmermän från Finland. De blev så småningom en del av det lokala samhället.

Kriget mot Ryssland hade en mer påtaglig inverkan på den finska befolkningen, eftersom striderna ofta skedde på finsk mark. Det ledde till upprepade kriser som tvingade många finnar att fly till Stockholm eller kustområdena i östra Sverige.

Den konflikt mellan Sverige och Ryssland som hade störst betydelse för finnarna var det krig som fördes av Gustav III i slutet av 1700-talet. Det kulminerade år 1809, då Gustav IV Adolf kapitulerade för ryssarna. Resultatet blev den så kallade rikssprängningen. Efter ungefär 600 år som en del av Sverige, överlämnades Finland till Ryssland och blev Storfurstendömet Finland. Gränsen mot Sverige drogs vid Åland i Östersjön och längs Torne älv i norr.

Rikssprängningen 1809 blev en avgörande händelse för finnarna i Sverige. Freden mellan Sverige och Ryssland innebar att Sverige förlorade ungefär en tredjedel av sitt territorium och en fjärdedel av sin befolkning till Ryssland. Förlusten av Finland kom i förlängningen att leda till att tornedalingar och finlandssvenskar utvecklade egna identiteter och språk.

Storfurstendömet Finland styrdes av den ryske tsaren men var delvis självständigt. Under 1800-talet började en finsk nationalism växa fram, liknande den nationalism som uppstod i andra delar av Europa. Denna nationalism handlade om en önskan om att vara en självständig nation. Detta gällde både i relation till Ryssland och till Sverige.

Den finskspråkiga befolkningen på den västra sidan av Torne älv och finnarna på andra sidan älven utvecklades på olika sätt. Tidigare hade de delat kultur, erfarenheter och språk och kom till stor del från samma släkter. Nu utvecklade de finskspråkiga i Sverige, särskilt i Tornedalen, kulturella och språkliga särdrag. Samtidigt gick det moderna Finland igenom sina egna samhälleliga och kulturella förändringar.

Den finska nationalismen fick ett kraftigt uppsving när folksagan Kalevala publicerades av läkaren Elias Lönnrot under åren 1835 och 1836. Lönnrot vandrade genom östra Finland och Karelen. Där samlade han in berättelser från människor som sjöng gamla finska folkdikter.

Men inspirationen till Kalevala kom också från Sverige. En viktig del av boken var berättelsen om Sampo. Den samlades in av den unge finnen Carl Axel Gottlund i början av 1800-talet, när han vandrade omkring i skogsfinska områden i Dalarna och Värmland. Gottlund hade hört talas om skogsfinnarna när han studerade i Uppsala.

Gottlund låg också bakom den delegation av skogsfinnar som 1822 fick möta Karl XIV Johan i Stockholm. Deras mål var att få kungen att skapa ett eget finskspråkigt område i gränsregionen mellan Värmland och Solör i Norge, som då var i union med Sverige. Beslutet om detta överläts till Värmlands landshövding Johan af Wingård. Han tyckte inte att det behövdes finskspråkig verksamhet i området, så delegationens begäran blev inte uppfylld. Trots detta misslyckande anses Gottlund vara en föregångare för sverigefinska intressen, och hans födelsedag 24 februari firas som sverigefinnarnas dag.

På 1800-talet växte nationalismen även i Sverige. På samma sätt som människor i Finland ville ha självständighet från Ryssland och en starkare position för den finskspråkiga majoriteten, började man i Sverige arbeta för en nationell enhet för det svenska språket och kulturarvet. Enligt Oscar II var finskspråkiga grupper i Sverige, särskilt de i Norrbotten, en säkerhetsrisk eftersom de kunde ha politiska sympatier med finnarna i Finland.

Denna misstänksamhet ledde till en statlig språkpolitik som drabbade dem som talade finska i Sverige. År 1888 fattades ett beslut, stött av kungen, som innebar att statliga medel inte längre skulle ges till skolor som undervisade på andra språk än svenska. Detta ledde till att undervisning på finska, och senare även meänkieli, begränsades i svenska statsskolor.

I början av 1900-talet uttrycktes den svenska nationalismen och misstänksamheten mot finskspråkiga medborgare genom den så kallade ”vetenskapliga” rasbiologin i Sverige. Rasbiologin var baserad på 1800-talets idéer om att ”germaner” eller svenskar var en överlägsen ”ras”. Skallmätningar och nakenfotograferingar utfördes av finnar, romer, samer och tornedalingar i Sverige.

Rasbiologin fick politiskt och ekonomiskt stöd när riksdagen 1920 beslutade att inrätta ett rasbiologiskt institut. Två år senare öppnades institutet i Uppsala. Det blev basen för de skallmätningar och fotografiska kartläggningar som institutets chef Herman Lundborg hade påbörjat tidigare. Rasbiologernas kränkande behandling av de som studerades skapade ofta livslånga trauman. Dessa trauman har ibland gått i arv till kommande generationer.

I början av 1920-talet genomfördes den så kallade Finnbygdsutredningen på uppdrag av regeringen. En delegation från Norrbotten framförde sina önskemål om undervisning på finska inför riksdagen. Men enligt ett beslut som starkt påverkades av biskopen Olof Bergqvist i Luleå ansågs det inte vara nödvändigt med sådan undervisning. Detta blev början på en lång tradition av avslag på finnars begäran om att staten borde främja finskans och meänkielins ställning.

Under andra världskriget hjälpte Sverige Finland. Många svenskar anmälde sig som frivilliga under Finlands krig mot Ryssland. Svenska familjer tog också emot så kallade ”krigsbarn” från Finland. Den svenska staten hjälpte till med att evakuera dessa barn från Sovjetunionens attacker.

Att skicka krigsbarnen från Finland till Sverige var en enorm operation. Mellan 65 000 och 70 000 finska barn transporterades till Sverige. Antalet finlandssvenska barn var betydligt färre än de finskspråkiga. De finskspråkiga barnen fick ofta djupare trauman än de svenskspråkiga. När de kom till Sverige kunde de inte kommunicera med sina svenska fosterföräldrar, och när de återvände till Finland hade många av dem glömt det finska språket. Det gjorde att de fick svårt att återknyta till sina föräldrar.

Efter kriget öppnade Sverige sina gränser för finnar som sökte en bättre framtid eftersom Finland hade drabbats av hög arbetslöshet, låga löner och bostadsbrist. Till skillnad från vad många trodde valde en stor del av de finska invandrarna att bosätta sig permanent i Sverige.

En viktig faktor för den stora finska migrationen till Sverige efter andra världskriget var en överenskommelse mellan de nordiska regeringarna som gjordes 1954. Den innebar att det blev enklare för medborgare i de nordiska länderna att arbeta i andra nordiska länder utan att ha pass eller visum. Gästarbetarna fick samma villkor och rättigheter som medborgarna i landet.

Under 1970-talet förbättrades sverigefinnarnas situation i Sverige genom två viktiga händelser. År 1974 presenterades Invandrarutredningen, som bland annat hade som mål ett ökat samarbete och kulturell förståelse mellan finnar och svenskar. Tre år senare beslutade riksdagen att införa hemspråksundervisning för skolbarn. Syftet med denna reform var att förbättra finsktalande elevers skolgång och integrera dem i samhället. Enligt dåtidens uppfattning ansågs många finska elever varken kunna sitt modersmål eller svenska ordentligt. Detta kallades för ”dubbel halvspråkighet”.

Redan från början fanns ett motstånd mot hemspråksreformen på lokal nivå. Drygt tio år efter riksdagens beslut lades utbildningen för hemspråkslärare ner. År 1991, då skolan blev kommunernas ansvar, minskade hemspråksundervisningen kraftigt. Möjligheten till tvåspråkig undervisning togs bort nästan helt. Det skulle dröja nästan 25 år innan utbildningen för modersmålslärare startade igen. Det innebar att det uppstod en brist på lärare i finska.

Sverigefinnarnas önskemål om en stabil hemspråksundervisning och tvåspråkig undervisning blev aldrig uppfyllda. Kritik kom inte bara från sverigefinnarna själva utan även från Europarådet, som utvärderade Sveriges politik för minoritetsgrupper och minoritetsspråk.

Ett viktigt steg togs 1994, då regeringen erkände finska som ett inhemskt språk i Sverige. Tre år tidigare hade regeringen genomfört en reform om friskolor, vilket innebar mer självbestämmande inom skolväsendet. Idag finns det fem friskolor med undervisning på finska i Sverige. Fyra ligger i Stockholm och en i Eskilstuna.

År 1992 framförde sverigefinska organisationer en begäran till dåvarande statsminister Göran Persson om att erkänna sverigefinnarna som en minoritetsgrupp i Sverige. Den gången avslog statsministern deras begäran. Som svar på detta beslut valde sverigefinnarna att själva utropa sig som en minoritet.

År 2000 erkändes sverigefinnarna officiellt som en av Sveriges fem nationella minoriteter. Samtidigt fick finska status som ett minoritetsspråk. Lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk från 2010 innebar att kommuner som ingår i ett så kallat förvaltningsområde för finska, och får statsbidrag från regeringen, måste ge stöd till finskspråkiga förskolor och äldreomsorg. Antalet kommuner som tillhör förvaltningsområde för finska har gradvis blivit fler och är nu 66 kommuner i Sverige.

Minoritetslagstiftningen har möjliggjort en större användning av finska i kontakten med myndigheter och inom förskola och äldreomsorg. Detta gäller särskilt de kommuner som får statsbidrag från regeringen för att arbeta med finska, Trots detta finns det problem med tillämplingen av lagen, till exempel inom skolan eller äldreomsorgen Ett annat problem är att lagen inte är så välkänd.

Det har länge funnits olika organisationer som representerar sverigefinnarna. Redan 1830 grundade Carl Axel Gottlund Stockholms Finnkår, som kan ses som en tidig föregångare till senare finska föreningar. Den äldsta finska föreningen i landet anses vara Stockholms finska förening, som grundades 1896.

Efter andra världskriget bildades tiotals andra finska organisationer. Sedan 1957 är Sverigefinska Riksförbundet paraplyorganisationför dessa föreningar. Förbundet har haft en central roll i den minoritetspolitiska och språkliga utvecklingen för sverigefinnar och sverigefinska.

Under efterkrigstiden har flera organisationer grundats för att stödja sverigefinnar och finlandssvenskar. Många av dem är baserade i Stockholm. Exempel på sådana organisationer är Sverigefinska Ungdomsförbundet och föreningen Finlandssvenska Riksförbundet i Sverige. Finlandsinstitutet vid Snickarbacken i Stockholm har sedan 1960-talet fungerat som ett centrum för både Finlands försök att exportera finsk kultur till Sverige och sverigefinska kulturuttryck. En liknande funktion har Sverigefinländarnas arkiv, med kontor i Stockholm och själva arkivet i Eskilstuna.

Sverigefinska delegationen grundades år 2000, samma år som Sverige ratificerade Europarådets minoritetskonvention. Delegationen fungerar för närvarande som ett sverigefinskt miniparlament med säte i Stockholm.

Under de senaste åren har Sverigefinländarnas delegation arbetat för att regeringen ska tillsätta en sanningskommission för att utreda hur finnarna har behandlats i Sverige under historien. Delegationen hänvisade till att liknande offentliga utredningar höll på att genomföras för samer och tornedalingar. Om en sådan sanningskommission tillsätts skulle den bidra till att skapa ny och viktig kunskap om finnars utsatthet i Sverige genom historien.