Tornedalingar i Sverige

Tornedalen är ett område i östra Norrbotten runt Muonio och Torne älvdal, samt i nordvästra Finland. Fram till i början av 1800-talet var hela Tornedalen en del av Sverige. Efter fredsuppgörelsen 1809 mellan Sverige och Ryssland ligger mer än två tredjedelar av Tornedalen i Sverige och resten i Finland. Det svenska området består av sju kommuner.

Under 1900-talet kallades alla som bodde i området för tornedalingar. Från och med 1990-talet har dock vissa grupper i Tornedalen börjat identifiera sig som kväner och lantalaiset. Kväner är en beteckning som har förekommit i norska och isländska texter sedan 800-talet, för att beskriva människorna som bodde i Bottenviken. Ordet kvän betyder enligt vissa finska historiker ”låglandsfolk” och syftar på ett folk som levde på sank mark.

Lantalaiset betyder ”landsbygdsbor” eller ”landlänning” på finska. Historiskt har ordet betecknat jordbrukare som levt i den finsktalande delen av Lappland. Enligt Föreningen Svenska Kväner – Lantalaiset är lantalaiset den finskspråkiga benämningen på kväner.

Att en del personer i Tornedalen har börjat identifiera sig som kväner och lantalaiset kan bero på att de eftersträvar en koppling till ett historiskt ”Kvänland”, som skulle ha existerat under Vikingatiden och varit hem åt ett finsktalande folk som levde i området mellan Bottenviken och Ishavet. Historien om Kvänland har använts som argument för att tornedalingarna är ett urfolk i Sverige på samma sätt som samerna.

Det finns ingen allmänt accepterad definition som skiljer tornedalingar, kväner och lantalaiset från varandra. Beroende på hur man räknar uppgår antalet personer som själva identifierar sig som ”tornedalingar” till mellan 75 000 och 150 000.

Den svenska staten har under historien fått ett allt starkare inflytande över Tornedalen. Under Gustav Vasas tid som kung i Sverige på 1500-talet dominerades området av de så kallade birkarlarna. De var köpmän som förutom att handla med kött och skinn tog upp skatt på uppdrag av kungen. Birkarlarna kom successivt att ersättas med kungens fogdar. Från och med början av 1600-talet började den svenska staten utvidga sin närvaro i Tornedalen med marknadsplatser och metallutvinning.

I samband med fredsuppgörelsen med Ryssland 1809 förlorade Sverige Finland till den ryske tsaren. Den nya gränsen mellan Sverige och Finland drogs mitt genom Tornedalen längs Torne älv. Tornedalingar som etnisk grupp delades därmed upp i två olika stater.

Den nya gränsen påverkade på olika sätt tornedalingarnas liv. Giftermål fortsatte som tidigare, och handel förekom men skedde nu också i form av varusmuggling mellan de svenska och finska delarna av Tornedalen. Mellan 1809 och 1823 delades skog och mark upp längs gränsen mellan Sverige och Finland. Släkter umgicks dock fortfarande med ett gemensamt språk, det östersjöfinska språket meänkieli. De hade även en gemensam kultur. Men från och med 1870-talet gjorde de ökade tullkontrollerna att det blev svårare att umgås över gränsen.

Ett skeende som påverkade befolkningen i Tornedalen var den så kallade försvenskningspolitiken. Försvenskningen grundade sig i svenska politikers vilja att få tornedalingar att identifiera sig med Sverige och följa svenska normer. Försvenskningen inleddes på 1880-talet och pågick till 1960-talet. I princip accepterade tornedalingarna försvenskningen, men det ska också sägas att vissa tornedalingar gjorde motstånd medan andra aktivt sympatiserade med politikernas strävan efter svenskhet.

Det fanns flera bakgrunder till försvenskningspolitiken. Den byggde först och främst på 1800-talets nationalromantiska idéer om att nationen var en sammanhållen enhet som varje medborgare måste lyda under. Tanken var att varje nation bestod av ett folk, ett språk och en stat. Mänskligheten sågs som uppdelad i olika ”raser” som skulle hållas separerade från varandra. Om en sådan åtskillnad inte var möjlig skulle medborgarna anpassa sig till den dominerande ”rasen”.

Försvenskningspolitiken i Tornedalen utformades också som ett svar på den så kallade fennomanska rörelsen i Finland. Rörelsen uppstod på 1860-talet, men blev allt starkare under 1880-talet. Fennomanismen innebar en stark förkärlek för finsk kultur och en dröm om ett storfinskt rike som inkluderade Tornedalen. Fennomaner som politikern Yrjö Koskinen, läkaren Zacharias Topelius och tidningen Kaikus ansåg att tornedalingarna var finländare och borde tillhöra Finland.

Det fanns också konkreta politiska skäl till försvenskningen av Tornedalen. Från och med 1880-talet var Sverige oroligt för en rysk invasion. Tsar Alexander III hade öppet sagt att Ryssland behövde en isfri hamn, och med det syftade han främst på områden i norra Norge som då tillhörde Sverige. Under samma tid inledde den ryske generalguvernören Nikolaj Bobrikoff en politik som skulle göra Finland mer ryskt. Det försvagade Finlands möjlighet till självstyre och ställde rysk militär direkt vid gränsen till Sverige.

Situationen fick kung Oscar II och riksdagen att rikta sin uppmärksamhet mot Tornedalen. De ansåg att den finska kulturen och identiteten i Tornedalen var ett hot mot svenska intressen. Tornedalingarna behövde försvenskas både språkmässigt, utbildningsmässigt och religiöst. Det blev skolans och statskyrkans ansvar att genomföra detta.

Den svenska statens politik för att försvenska Tornedalen genomfördes inte genom ett officiellt beslut i riksdagen. Däremot fanns en önskan hos kungen, riksdagsledamöter och offentliga debattörer att få tornedalingarna att vilja bli svenska. Det skulle ske med hjälp av lärare, präster, sjukvårdspersonal och andra myndighetspersoner. Man såg svenskheten som mer utvecklad och högkulturell medan finskheten såg som mer naiv och rå.

Ett viktig del i försvenskningen av Tornedalen var den språkpolitik som den svenska staten utvecklade i slutet av 1800-talet. År 1888 började staten bygga folkskolor Tornedalen, eftersom socknarna i området inte hade råd med det. Villkoret för de statliga skolorna var att undervisningen skulle ske på svenska. Undervisningen innehöll bibelkunskap, läsning av psalmer, svensk historia och svensk geografi. Tornedalingarnas egen historia och geografi togs däremot inte upp i undervisningen. Som Statsutskottet uttryckte var skolorna till för att uppnå ”ett viktigt fosterländskt ändamål”, nämligen att ”främja svensk odling och språkkunskap”.

Tornedalingarna skulle alltså sluta tala finska. Denna ambition låg till grund för den språkpolitiska strategi som riksdagen antog 1893. Det var en långsiktig åtgärd som märktes tydligt i skolan från 1920-talet och framåt. Målet med strategin var att steg för steg få människorna i de finskspråkiga områdena i Tornedalen att tala svenska. Först skulle de tvåspråkiga invånarna sluta prata finska, och när det målet var uppnått skulle byar där man bara talade finska ”försvenskas”.

Språkpolitiken samordnades på olika utbildningsnivåer. Här ingick folkskolor, folkhögskolor och militären. När Bodens folkhögskola och Tornedalens folkhögskola grundades i Övertorneå i slutet av 1890-talet var det självklart att undervisningsspråket skulle vara svenska.

Språkpolitiken gällde också de så kallade arbetsstugorna, som öppnade i Tornedalen från och med 1903. Arbetsstugorna var ett slags internatboende dit fattiga tornedalingar kunde skicka sina barn för social omvårdnad. I arbetsstugorna rådde ett strikt förbud mot att tala finska och meänkieli. De tornedalska barnen, som enligt representanter för arbetsstugorna riskerade att ”växa upp nästan som vildar” om de uppfostrades av sina föräldrar, skulle lära sig svenska och ta till sig svensk kultur. De som bröt mot förbudet mot finska och meänkieli blev ofta slagna eller bestraffade. Många av barnen i arbetsstugorna plågades av hemlängtan och en känsla av att ha ryckts bort från sina familjer.

Även om både finska och svenska användes parallellt i undervisningen i de mindre byarna i Tornedalen fram till 1920-talet var svenska det officiella språket som skulle talas. Med tiden utvecklade skolorna förbud mot att tala finska, både under lektionerna och rasterna. Om eleverna trots detta talade finska kunde de bli fysiskt bestraffade.

Ungefär runt år 1900 blev svenska också det språk som användes i kyrkan i större orter som Övertorneå. Precis som med skolan var detta ett försök att stå emot det finska och ryska inflytandet i Tornedalen. Biskopen Martin Johansson i Härnösand kallade det för ett ”andligt gränsförsvar”. Hans kollega Olof Bergqvist i Luleå hävdade att skolans främsta uppgift var att utgöra ”ett värn mot finskans framträngande söderut”. Det svenska språket mötte dock ett visst passivt motstånd inom frikyrkan, där finska fortsatte att användas ända fram till 1970-talet.

På 1930-talet diskuterade den svenska riksdagen möjligheten att ge alla tornedalska barn rätten att använda två språk i det som då kallades för fortsättningskolan, alltså årskurs 7-8. Förslaget innebar att barnen i Tornedalen skulle få rätt att tala både finska och svenska, och att lärarna skulle ha större frihet att använda båda språken i undervisningen. Det möttes först av motstånd från tornedalska skolråd, men antogs till slut av riksdagen 1935. Först 1957 fattade riksdagen beslut om att upphäva det informella språkförbudet mot finska i skolan. Beslutet togs efter ett initiativ från socialdemokraternas tornedalske riksdagsledamot Ragnar Lassinantti.

Försvenskningspolitiken fick stora konsekvenser för tornedalingarna. De skämdes över sin tornedalska identitet och att de talade svenska med en tydlig brytning. Många blev socialt utstötta på grund av sina finska efternamn och upplevde att deras tornedalska kultur inte uppfattades som värdefull. Detta ledde till en känsla av underlägsenhet, en negativ självbild och en känsla av utanförskap som fanns kvar åtminstone fram till 1990-talet. Det var också problematiskt i relation till det finska språket, eftersom vissa finnar menade att meänkieli var en rörig blandning av finska och svenska.

Försvenskningspolitiken hade även kopplingar till det rasbiologiska arbete som den svenska staten bedrev från och med 1920-talet. År 1921 beslutade riksdagen att grunda ett institut för rasbiologi, som året därpå öppnade i Uppsala. Syftet med institutet var att undersöka och kartlägga olika människogrupper, eller ”raser”, för att fastställa deras respektive egenskaper.

Rasbiologerna vid institutet ansåg att befolkningen i Tornedalen led av så kallad ”rasmässig degenerering”. Med det menade de att gruppen utvecklades i en dålig riktning. För att undersöka detta genomfördes olika undersökningar som vid denna tidpunkt ansågs vara vetenskapliga. Bland annat utfördes mätningar av människors skallar för att fastställa om de var ”långskalliga” eller ”kortskalliga”. Långskalliga människor ansågs vara av högre status, medan kortskalliga ansågs vara av lägre status.

Rasbiologerna genomförde mätningar på totalt 154 personer som var tornedalingar, kväner eller lantalaiset. Resultatet visade att dessa hade korta skallar, vilket ansågs vara ett problem för den svenska befolkningen. Tornedalingarna ansågs dessutom få för många barn, ha svårigheter att anpassa sig till industrialisering och urbanisering, samt ha sämre moral jämfört med ”vanliga” svenskar. Därför menade rasbiologerna att det vara nödvändigt att övervaka och kontrollera dem, så att de inte skulle bli för många.

Dessa rekommendationer låg i linje med vad debattörerna och politikerna Gunnar och Alva Myrdal hävdade i sin skrift Kris i befolkningsfrågan från 1935. Enligt författarna var de höga födelsetalen ett problem, särskilt i Norrbotten med sina fattiga förhållanden. De trodde dock att problemet skulle lösa sig självt genom användning av preventivmedel och aborter. En större utmaning var trångboddheten, som riskerade att leda till ”urartade beteenden” som incest, homosexualitet, alkoholism, kriminalitet och prostitution.

Tornedalen påverkades också negativt av den svenska regeringens arbetsmarknadspolitik som påbörjades under 1950-talet. I Socialdemokraternas efterkrigstidsprogram från 1944 skrev finansminister Ernst Wigforss att man i ”bygder, som på grund av isolerat läge och speciellt dåliga utsikter för jordbruket” skulle försöka få ”jordbrukarungdomen” att ta arbeten i städerna. Bakgrunden till denna politik, som riktades mot stora delar av den svenska glesbygden, var samhällsekonomiska förändringar som innebar att de små jordbruken inte längre kunde konkurrera med industrier om löner och inkomster. Politikerna försökte motverka detta genom att få människor att sluta ägna sig åt lågproduktiva jordbruksarbeten och i stället arbeta inom industrin.

I Tornedalen hade jordbruket länge varit outvecklat och ineffektivt. Det fanns ingen större varumarknad för bönderna, och ekonomin utvecklades mycket långsamt. Ända sedan slutet av 1800-talet hade antalet personer som betalade skatt i Tornedalen varit betydligt färre än de som inte betalade skatt. Det innebar att de lokala myndigheterna inte fick tillräckliga skatteintäkter och behövde ekonomiskt stöd från staten.

För Tornedalens del innebar regeringens arbetsmarknadspolitik på 1950-talet att olönsamma jordbruk lades ned, samtidigt som det gjordes hårda effektiviseringar av skogsbruket. Denna politik riktades även mot andra regioner i Sverige. Den kom dock att slå hårt mot det tornedalska näringslivet eftersom den ledde till att arbetslösheten ökade kraftigt och att folk flyttade. År 1955 var arbetslösheten i Tornedalen nästan tre gånger högre än genomsnittet i Sverige. Staten spenderade åtta gånger mer pengar på ersättning till arbetslösa i Tornedalen än i det övriga landet. År 1966 uppgick arbetslösheten till hela 27 procent.

De tornedalingar som gick utan arbete erbjöds jobb på industrier söderut. Detta tvingade många, särskilt unga, att flytta från Tornedalen. Av de som flyttade 1959 var 60 procent mellan 15 och 30 år, och var femte var barn. Mellan 1950 och 1970 förlorade den svenska delen av Tornedalen 24 procent av sin befolkning.

Den ekonomiska situationen gjorde att invånarna i Tornedalen fick problem med att bygga upp egna tillgångar. Enligt den statliga Tornedalsutredningen från 1956 hade endast sex procent av befolkningen en förmögenhet på minst 50 000 kronor. Motsvarande siffra i hela Sverige var 27 procent. Försvenskningspolitiken var baserad på en idé om att tornedalingarna var bakåtsträvande och konservativa. Detta ledde till att politiker och myndigheter erbjöd dem att köpa ut deras gårdar och ge dem flyttbidrag för att ta arbete söderut.

Fattigdomen i Tornedalen hade uppmärksammats redan 1904 i författaren Ludvig de Vylders bok Tornedalen, dess land och folk. Där föreslog de Vylder att den svenska staten borde skapa fonder för att främja ekonomisk tillväxt i Tornedalen. Liknande förslag framfördes även av 1943 års Norrlandsutredning och i den statliga Tornedalsutredningen från 1960. Den senare utredningen hänvisade till den norska landsbygdspolitiken, där man hade inrättat en fond för att ge ekonomiskt stöd till företag i Nordnorge. Regeringen följde delvis utredningens råd och bildade två fonder – Malmfonden och Norrlandsfonden – för att stödja tillverkningsindustrin och främja naturvetenskaplig och teknisk forskning i norra Sverige. Endast lite av pengarna från dessa fonder tycks dock ha gått till näringslivet i Tornedalen. Arbetslösheten och utvandringen har fortsatt att öka i Tornedalen fram till idag.

En reaktion på försvenskningsprocessen bland invånarna i Tornedalen var bildandet av Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset (STR-T) 1981. Organisationens mål var att bevara och utveckla meänkieli, samt värna om Tornedalens kultur och historia. STR-T äger också rättigheterna till tornedalingarnas flagga. Den hissades första gången 15 juli 2007 vid svenska Övertorneå och finska Ylitornio på initiativ av föreningen Meänmaas ordförande Bengt Pohjanen. STR-T och Meänmaa har kommit överens om 15 juli som flaggdag. Utöver detta firas Meänkielidagen den 27 februari varje år sedan 1988.

STR-T består idag av nio lokala avdelningar i olika delar av Tornedalen. 2014 bildades även ungdomsförbundet Met Nuoret, och 2019 bildades Svenska Kväner-Lantalaiset med bas i Kiruna. Det är en intresseförening som fokuserar på språkliga, kulturella och sociala frågor för alla som identifierar sig som kväner eller lantalaiset. Syftet är att synliggöra kvänernas historia och kultur, samt främja gruppernas språk, identitet och kultur. Föreningen strävar också efter att öka minoritetens delaktighet i samhället och stärka de olika varianterna av meänkieli.

STR-T:s största framgång skedde år 2000, då Sveriges riksdag erkände tornedalingar som en av landets fem minoritetsgrupper och meänkieli som ett minoritetsspråk. Samma år som erkännandet kom anslöt sig Sverige till Europarådets stadga för minoritetsspråk. För tornedalingar, kväner och lantalaiset innebär lagen att dessa fick rätt att använda meänkieli i domstolar och förvaltningsmyndigheter i områden där befolkningen talar eller har talat meänkieli.

År 2009 stärktes lagstiftningen kring de nationella minoriteterna genom ett statsbidrag till kommuner och regioner för att täcka kostnaderna för att skydda minoritetens rättigheter. Kommunerna blev också skyldiga att kartlägga behoven och vidta åtgärder för att stödja meänkieli. År 2019 stärktes lagen ytterligare genom att tornedalingar fick utökade rättigheter till information och medbestämmande, särskilt inom äldreomsorgen. Dessutom blev kommuner och regioner skyldiga att anta riktlinjer och mål för sitt arbete med minoritetsfrågor.

Det finns idag nio förvaltningsområden för meänkieli: Gällivare, Haparanda, Kalix, Kiruna, Luleå, Pajala, Stockholm, Umeå och Övertorneå. I dessa områden har meänkieli officiell status. Det innebär att myndigheter och domstolar är skyldiga att kommunicera med tornedalingar på deras eget språk. Förvaltningsområden innebär också rätt till förskola och äldreomsorg på minoritetsspråket.

Riksförbundet STR-T har också varit framgångsrika i sitt krav på en offentlig utredning för att granska den svenska statens politik mot tornedalingar, kväner och lantalaiset under historien. Som ett svar på detta beslutade regeringen 2020 att tillsätta en så kallad sannings- och försoningskommission. Utredningen, som pågick fram till november 2023, omfattade 161 intervjuer med totalt 165 tornedalingar och nio sakkunniga experter.

Kommissionen publicerade 12 vetenskapliga rapporter, som bekräftade att övergrepp och kränkningar hade förekommit mot tornedalingar under försvenskningsprocessen. Man presenterade också ett antal förslag till regeringen, bland annat en ny utredning som kan undersöka om tornedalingar i likhet med samer bör ha status som urfolk i Sverige.