Antisvart rasism

Antisvart rasism är fördomar och fientlighet mot afrikaner och människor av afrikanskt ursprung. Det riktar sig mot människor vars utseende vanligtvis kopplas till afrikaner, oftast handlar det om hudfärg. Det bygger på föreställningar om människor med afrikanskt ursprung och leder till att svarta människor behandlas sämre, diskrimineras eller utsätts för hat, hot och våld.

Rapporter från både Brå (Brottsförebyggande rådet) och DO (Diskrimineringsombudsmannen) visar att rasism mot svarta är ett betydande problem i samhället. I regeringens nationella handlingsplan mot rasism från 2024 lyfts afrosvenskars utsatthet inom alla stora samhällssektorer och behovet av ökad kunskap om antisvart rasism.

För att beskriva den rasism som specifikt riktar sig mot svarta personer har afrofobi länge varit ett etablerat begrepp, både internationellt och i Sverige. Det används både av FN och EU och i regeringens nationella plan mot rasism från 2016. Det lanserades som begrepp i Sverige av Afrosvenskarnas riksorganisation.

ENAR (European Network Against racism) definierar afrofobi som en specifik form av rasism som påverkar människor med afrikanskt ursprung (European Network Against Racism 2024). I en rapport från Brå om afrofobiska hatbrott definieras afrofobi som ”en fientlighet som kan omfatta allt från fördomar och negativa attityder till särbehandling och övergrepp mot människor som har sitt ursprung i subsahariska Afrika”.

Vissa menar dock att begreppet afrofobi är missvisande. Dels för att det inte handlar om fobi så som det definieras inom psykologin. Dels för att ordet för tankarna till enskilda individers rädsla eller oro och inte till ojämlika maktförhållanden. Eftersom begreppet är ifrågasatt förekommer också andra begrepp som visar att rasistiska tanketraditioner har funnits länge i historien eller fokuserar på de negativa konsekvenser som rasismen har för de som blir utsatta.

Här och i regeringens handlingsplan mot rasism från 2024 används begreppet antisvart rasism. Det har blivit alltmer vanligt och beskriver samma sak som afrofobi. Både afrofobi och antisvart rasism används i olika sammanhang.

Begreppet afrosvenskar har funnits sedan början av 1990-talet och definieras av Afrosvenskarnas riksorganisation som ”en politisk identitet utifrån vilken människor av afrikanskt ursprung organiserar sig för att bemöta och utmana den strukturella rasismen de utsätts för i Sverige”. Alla identifierar sig inte med begreppet afrosvenskar. En del kan föredra andra benämningar såsom svarta eller svarta svenskar – eller att inte alls beskriva sig utifrån hudfärg eller ursprung.

Till skillnad från många andra grupper som utsätts för rasism finns det inom gruppen afrosvenskar inget gemensamt språk, kultur eller religion. De som utsätts för antisvart rasism kan ha olika etnisk bakgrund eller olika religiösa identiteter.

Afrosvenskar och andra svarta som blir utsatta för antisvart rasism i Sverige har det gemensamt att de både är:

• Hypersynliga - eftersom hudfärgen inte går att dölja. Exempel på hypersynlighet är att afrosvenska elever trakasseras i skolan på grund av sin hudfärg eller att afrosvenskar känner rädsla för att attackeras, i synnerhet på offentliga platser som till exempel kollektivtrafik eller på platser där det är få andra svarta närvarande.
• Osynliga - eftersom gruppen kan vara svår att definiera genom statistik. I Sverige används inte statistiska data som kan mäta skillnader i hudfärg och det går heller inte att precist beräkna antalet afrosvenskar eftersom Statistikmyndigheten (SCB) i sina befolkningsuppgifter bara utgår från individens eller föräldrarnas födelseland.

Slaveri och slavhandel har funnits i kulturer över hela världen, och även Sverige har deltagit. I Afrika fanns en omfattande slavhandel redan innan européer kom dit, men det är framför allt den del av historien som kallas den transatlantiska slavhandeln som lagt grunden till stora orättvisor i samhället och som har påverkat hur både svarta amerikaner och svarta européer fortfarande idag kan bli betraktade som mindre värda.

Mellan 1500- och 1800-talen skedde en ofrivillig förflyttning av många svarta afrikaner. Flera länder tog sig rätten att förslava afrikaner och betraktade dem som varor i en internationell handel. Denna handel över Atlanten kallas ofta Triangelhandeln eftersom skeppen reste i en triangel mellan Europa, Afrika och Karibien/Syd- och Nordamerika.

Människor från Afrika, främst Västafrika, såldes som slavar och lastades på skepp till Amerika och Karibien. Där byttes de mot råvaror som kaffe, tobak, bomull och socker. De förslavade afrikanerna arbetade ofta på bomullsfälten. Råvarorna skickades sedan till Europa, där de byttes mot metaller och vapen som i sin tur skickades till Afrika och byttes mot fler förslavade människor. Europeiska länder och handelsföretag tog kontroll över fler afrikanska områden och styrde på sätt handeln. Detta kallas kolonisation.
Sverige är inte känt som en stor kolonialmakt. Men i över tvåhundra år var Sverige med och koloniserade områden utanför Europa. På den svenska kolonin S:t Barthélemy utfördes i stort sett allt fysiskt arbete av svarta, både förslavade och fria.

Forskarna vet inte exakt hur många människor som såldes och förslavades, men statistik och olika undersökningar visar att det rör sig om omkring 12,5 miljoner fångar.

Livet som förslavad var hårt reglerat. Många fråntogs sin mänsklighet och betraktades som varor eller boskap. Alla kolonialmakter i Karibien skapade lagstiftning som bara gällde för den svarta befolkningen. Det var de vita slavägarna som hade alla rättigheter och kunde bestämma hur mycket slavarna skulle arbeta, vilka de fick bilda familjer med och hur mycket de fick äta. Förslavade bestraffades mycket hårdare än den vita befolkningen. De fria svarta straffades också hårdare än vita och deras frihet kunde alltid tas ifrån dem.

Slavhandeln har satt djupa spår i den värld vi lever i idag. Personer med afrikanskt ursprung finns över hela världen. Några har rest frivilligt, precis som andra människor idag flyttar till olika länder, men det finns också generationer av svarta som ofrivilligt har blivit uppryckta från sina ursprung och har kvar minnet av att bli fråntagna sina rättigheter, sitt namn och värdighet.

Begreppet ”ras” har haft olika betydelser genom historien och använts på olika sätt. Under 1700-talet, i det som kallas upplysningstiden, började forskare att systematiskt studera naturen och djuren. Carl von Linné var en av de mest kända forskarna på detta område. På samma sätt delade dåtidens forskare också in människor i olika grupper beroende på utseende och var de kom ifrån. Flera europeiska tänkare försökte förklara skillnader mellan människor från olika delar av världen och de som hade olika hudfärg. Dessa idéer, skapade av européer själva, ledde till en självbild där vita européer ansågs vara mer utvecklade och intelligenta än andra. Människor som kom från andra kontinenter beskrevs istället negativt. Dessa tankar användes för att rättfärdiga att européer skulle få kolonisera (ta kontroll över) andra delar av världen. Så småningom började man inte bara dela in människor efter religion (som judar, kristna eller muslimer), utan också efter utseende och var de kom ifrån.

En återkommande rasistisk idé i historien är att svarta skulle vara mer som djur än människor, och denna idé har funnits i olika former. Det finns till exempel många referenser som jämför afrikaner med apor eller beskriver dem som primitiva, starka, farliga och okontrollerbara.

Den avhumaniserade och negativa synen på svarta människor har fått stora och förödande konsekvenser. Det har lett till att svarta utsatts för medicinska experiment utan att de har gett samtycke. Det har också bidragit till felaktiga uppfattningar om svarta människor - som lever kvar än idag. Till exempel finns det inom sjukvården de som felaktigt påstår att personer med mörk hudfärg inte känner smärta på samma sätt som vita.

Rapporter från flera europeiska länder visar att personer med afrikanskt ursprung är särskilt utsatta för diskriminering inom vård, arbetsmarknad, skola, bostadsmarknad och av polisen. Våldsamma hatbrott och hot om våld mot svarta är också vanliga, både i Sverige och i Europa, även om statistiken är svår att jämföra mellan länder.

Afrosvenskar är en så kallad synlig minoritet, och ju mörkare hud desto synligare blir det. En rapport från Myndigheten för arbetslivskunskap visar att afrosvenskar och andra synliga minoriteter blir särskilt utsatta för stereotypa fördomar och diskriminering i exempelvis rekryteringsprocesser och i interaktioner på arbetsplatser. Diskrimineringsombudsmannens (DO) har i sin årliga rapport visat att afrosvenska elever ofta blir utsatta för diskriminering i skolan. Det kan vara trakasserier och kränkningar från både andra elever och vuxna i skolan, till exempel klotter, nedsättande ord och utfrysning, men även fysiskt våld. Rapporten visar att skolor inte alltid stoppar trakasserierna och därmed brister i sin skyldighet att se till så att alla barn har rätt att gå i skolan utan att diskrimineras.

Afrosvenskars utsatthet för rasism och diskriminering visar sig inom alla stora samhällssektorer såsom utbildning, hälsa, boende och arbetsliv. Afrofobiska hatbrott är enligt Brottförebyggande rådet det vanligast motivet för inrapporterade hatbrott. Det är vanligt med verbala påhopp där offret kallas för apa eller får hot som refererar till slaveri eller vit makt. Nästan en femtedel av anmälningarna handlar om våld från en okänd person på allmän plats. Många afrosvenska kvinnor utsätts för sexuella trakasserier. Det är också vanligt med hot och våld i skolan, trakasserier från grannar, hatbrott på arbetsplatsen och hat och hot som riktas till svarta som grupp, till exempel på internet.

Black Lives Matter-rörelsen startade 2013 i USA som en protest mot polisbrutalitet mot svarta och rasism inom rättsväsendet. Rörelsen fokuserar på att synliggöra rasismen som svarta möter i samhället, och en av dess grundprinciper är att arbeta för en värld där svarta inte utsätts för dödligt våld.

Den afrikanska diasporan har blivit en röst för att uppmärksamma antisvart rasism. Protesterna har även riktats mot kolonialism, rasprofilering, flyktingpolitik och diskriminering, och flera monument som hyllade kolonialism har rivits. I flera länder har även rörelsen African Lives Matter startat, med fokus på frågor som odokumenterad arbetskraft och västvärldens ointresse för Afrika.

Afrofobiska hatbrott (2022) | Brå

Förekomst av diskriminering (2024) | DO

Antisvart rasism och diskriminering på arbetsmarknaden (2021) | Länsstyrelsen Stockholm

Svarta siffror – vita privilegier (2024) | Afrosvenskarnas riksorganisation