Rasism mot samer
Rasism mot samer drabbar personer som är eller antas vara samer. Negativa föreställningar om samer har en lång historia och är även i dag ett allvarligt samhällsproblem.
Den samiska flaggan. Foto: Silje Bergum Kinsten/norden.org
Samer – ett av världens urfolk
Samerna är ett av världens många urfolk. Gemensamt för alla urfolk är att de levt på sina geografiska områden genom historien innan andra människor kommit och tagit över. Detta kallas kolonisation och har skett på olika sätt i världen, men alla urfolk delar erfarenheter av att ha blivit fråntagna möjligheten att själv bestämma över sina landområden. Samerna har sedan urminnes tider levt i ett område som kallas Sápmi och sträcker sig över norra Norge, Sverige, Finland och Kolahalvön i Ryssland. För många urfolk finns en mycket nära koppling mellan mark, näringar och språk. Att inte kunna vistas på sina marker eller fortsätta med sina näringar kan innebära att man även förlorar sitt språk.
Det finns flera internationella överenskommelser som slagit fast att urfolks rättigheter ska skyddas. År 2000 anslöt sig Sverige till Europarådets ramkonvention samt den europeiska stadgan om minoritetsspråk. Detta ledde till att samerna erkändes som en av Sveriges fem nationella minoriteter och samtidigt gavs det samiska språket särskilt skydd. Även FN:s deklaration om urfolks rättigheter innehåller viktiga förpliktelser för stater, men är inte juridiskt bindande. Numera står det även i Sveriges grundlag att samerna ska kunna bevara och utveckla sin kultur och sitt sätt att leva. Sametinget har en särskild roll att verka för att den samiska kulturen bevaras och utvecklas.
I regeringens åtgärdsprogram mot rasism mot samer som gäller perioden 2022–2024, beskrivs hur kunskapsnivån om samers kultur, livsvillkor och rättigheter ska stärkas i samhället, bland annat genom utbildningsinsatser och forskningsprojekt.
Vad är rasism mot samer?
Rasism mot samer handlar om ideologier, uppfattningar eller värderingar som ger uttryck för fördomar och fientlighet mot samer. Rasismen bygger på gamla idéer, då urfolkspersoner förtrycktes, och betraktades och behandlades som mindre utvecklade. Rasism mot urfolk har skapat spänningar och ojämlikheter som även i dag påverkar samhällen i hela världen.
Samer utsätts för rasism och diskriminering på grund av sin etniska tillhörighet eller identitet. Rasism mot samer kan se ut på olika sätt och uttrycks på både individ- och samhällsnivå. I vissa fall kan det handla om att personer som är eller antas vara samer får höra kränkande ord eller fördomar om samer, eller att samer inte välkomnas och exkluderas i vissa sammanhang. I andra fall kan det förekomma hot och våld eller att ägodelar saboteras och förstörs. Det händer även att renar angrips och utsätts för våld som ett sätt att skada samiska personer.
Många samer utsätts för så kallad vardagsrasism, det vill säga kommentarer och handlingar som förekommer i vardagliga situationer. Rasism mot samer förekommer också på samhällsnivå. Det betyder att rasism förekommer som en del av samhällets strukturer och får till följd att individer ges olika rättigheter, möjligheter, makt och inflytande på grund av andras medvetna eller omedvetna föreställningar om deras grupptillhörighet. Det kan till exempel innebära att strukturella faktorer bestämmer vilka samer som ska få tillgång till marker och resurser i Sápmi och på vilket sätt. Eller att oskrivna eller skrivna regler och lagar gör det svårt för samer att bedriva sina näringar eller få språkundervisning.
Rasism mot samer historiskt
Sverige har en lång historia av rasism mot samer. Under slutet av 1800-talet bildades en statlig myndighet för samiska frågor som kallades ”Lappväsendet” och som var en del av länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Vid myndigheten arbetade så kallade ”lappfogdar” som fick stor makt över samerna. Bland annat skulle de övervaka renskötare och se till att de skötte djuren på det sätt som myndigheten ville. Fogdarna fick även bestämma vilka samiska barn som skulle gå i nomadskola.
Nomadskolan startades 1913 och var en särskild skolform för samiska barn. Skolformen ingick i den så kallade ”lapp-ska-vara-lapp”-politiken som bedrevs i Sverige från slutet av 1800-talet. Uttrycket kommer från ett uttalande av kyrkoherden Vitalis Karnell, som hävdade att det bästa för samerna var att stanna på fjället och inom renskötseln eftersom de annars skulle hamna i misär. Detta byggde på föreställningar om att samerna inte kunde hantera sina egna angelägenheter och inte var lika utvecklade som svenskar.
Dåtidens idéer om att människor kunde delas in i olika raser och tillskrivas olika egenskaper låg till grund för något som kom att kallas rasbiologi. I Uppsala inrättades 1922 Statens institut för rasbiologi som fanns kvar ända fram till slutet av 1950-talet. Vid institutet studerades rasegenskaper hos människor, framför allt bland befolkningen i Sverige. Människor delades in i olika raser som värderades på olika sätt. Det gjordes bland annat genom att ta blodprover, väga människor och mäta deras huvudform och andra kroppsmått. Det gjordes också genom att fotografera dem som undersöktes, ibland även utan kläder.
Institutets första chef, Herman Lundborg, ägnade sig särskilt åt att studera samer. Bland annat tyckte forskare vid institutet att det var särskilt farligt med ”rasblandning” mellan svenskar och samer. Detta grundade sig i en uppfattning om att det fanns en ”nordisk ras” med bättre egenskaper som inte skulle blandas med andra.
Institutets arbete var rasistiskt, eftersom det utgick från idén om att olika människor hade olika värde baserat på vilken ”ras” människan tillhörde. De människor som genomgick undersökningarna fick sällan veta något om hur de prover som togs och mätningar som gjordes skulle användas.
Sveriges behandling av samer genom historien har haft negativ inverkan på samernas kultur, språk och identitet. Att å ena sidan tvinga samerna att överge sin traditionella livsstil och kultur och anpassa sig till den svenska samhällsnormen, och å andra sidan stänga ute och exotifiera samer, och särskilt renskötande samer, har skapat spänningar och sår som fortfarande påverkar samhället.
Nomadskola, ca 1930. En lärare undervisar samiska barn i en skolkåta, Stora Axhögen, Härjedalen. Fotograf: C.G. Rosenberg / Nordiska museet
Rasism mot samer i dagens Sverige
Det finns flera rapporter som visar hur samer drabbas av rasism. Diskrimineringsombudsmannen (DO) kom 2008 ut med en rapport som beskrev hur samer, på grund av etnisk tillhörighet, utsatts för diskriminering i form nedlåtande och kränkande kommentarer, misshandel och trakasserier på skola och arbetsplatser.
2018 gjorde Sametinget en kartläggning av rasism mot samer på uppdrag av regeringen. Många samer svarade på en enkät och berättade om upplevelser av rasism. Bland annat berättade de att de hade blivit kallade olika skällsord, blivit mobbade i skolan, eller blivit kränkta och hotade på sociala medier. I vissa fall hade samers renar skadats eller dödats.
Brottsförebyggande rådet (Brå) har haft i uppdrag av regeringen att göra en fördjupad studie av hatbrott mot samer. Studien, som släpptes 2024, visar att hatbrott mot samer på många sätt liknar hatbrott mot andra minoritetsgrupper i Sverige, men samtidigt finns flera tydliga skillnader. Brotten sker oftare i en lokal kontext, och riktas även mot renar och renskötseln.
2021 kom Barnombudsmannen med en rapport som beskriver att nästan hälften av alla unga samer i Sverige har blivit illa behandlade eller trakasserade för att de är samer. De måste också ofta både förklara och försvara sin tillhörighet som samer. De som tydligt uttrycker sin samiska identitet är mest utsatta. De utsätts i alla miljöer där de befinner sig, både av andra unga och av vuxna.
