Om samer och samiskt liv i Sverige

Samerna har levt i Skandinavien långt innan nationsgränserna drogs upp, och Sverige bildades. Området där samer alltid bott kallas för Sápmi och sträcker sig över de nordliga delarna av fyra länder: Norge, Sverige, Finland och Kolahalvön i Ryssland. Dagens samer bor i hela Sverige, men många lever längs fjällkedjan från norra Sverige ner till Dalarna, samt i Västerbotten och Norrbotten.

I Sverige uppskattas det bo mellan 20 000 och 50 000 samer. Någon exakt siffra finns inte eftersom vi i Sverige inte för statistik på etnisk grund. Många samer har flyttat från Sápmi på grund av jobb eller relationer, men också på grund av klimatförändringar och markexploatering som exempelvis gruvetablering, skogsbruk eller vindkraft. Även flyttvågen från norra till södra Sverige på 1970-talet bidrog. Sametingets förteckning visar att det finns samer i nästan alla Sveriges kommuner.

Samerna erkändes 1977 som ett urfolk i Sverige och är det enda erkända urfolket i Europa. En vanlig definition av urfolk, eller ursprungsfolk som det också kallas, är att de har bott och levt länge på en plats innan andra människor kommit och tagit över och koloniserat området. Detta kallas kolonisation. År 2000 erkändes samerna som en av Sveriges fem nationella minoriteter. Samtidigt gavs det samiska språket särskilt skydd. Sedan 2011 är samerna även erkända som ett folk i Sveriges grundlag och det står inskrivet att samerna ska kunna bevara och utveckla sin kultur och sitt sätt att leva.

Precis som andra urfolk har samerna fråntagits möjligheten att själv bestämma över sitt landområde. Den svenska staten, kyrkan och kommunerna har alla bedrivit verksamheter som påverkat och även i dag påverkar samerna, både som folk och som enskilda individer.

Den svenska statens kolonisering av de så kallade ”lappmarkerna” startade runt 1100-talet och ökade stegvis i samband med statens behov av pengar. På 1600-talet, när Sverige krigade med Polen, tvingades samerna betala skatt för renkött och fisk. De behövde också ge var tionde renkalv till staten. För att få fler att bosätta sig i samiska områden erbjöd staten skattefrihet och undantag från att behöva gå med i armén.

I mitten av 1600-talet genomförde staten tvångsförflyttningar av samer. Samerna drevs bort från sina hem, bland annat i Hälsingland, till det som svenska myndigheter betraktade som ”samernas egna hemtrakter”. På 1600-talet fick kyrkan ökat inflytande över norra Sverige. Prästerna ville då få bort den samiska religionen, som betraktades som hednisk (gudlös). De följande århundradena inrättades bland annat olika kyrkliga skolformer som skulle skapa lydnad och öka den svenska dominansen över samerna.

Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet bedrev den svenska staten en politik mot samerna som senare blev känd som “lapp ska vara lapp-politik”. Politiken präglades av dåtidens idéer om att människor kunde delas in i olika raser och värderas på olika sätt. Utifrån dessa idéer ansågs samer bara vara lämpade för ett liv som renskötare och inte kunna existera som folk utan renskötseln. Samtidigt tyckte svenska politiker att det var nödvändigt att styra rennäringen hårdare så att den inte skulle störa den bofasta befolkningen och andra näringar.

En ny statlig myndighet som kallades ”Lappväsendet” fick ansvar för samiska frågor och var en del av länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. På myndigheten arbetade så kallade ”lappfogdar” som fick stor makt över samerna och skulle fatta beslut i deras ställe. Statliga företrädare tog politiska beslut som definierade vem som var same, och vem som inte var det. Barnen skulle gå i nomadskolan, som var en särskild skolform för samiska barn. Samtidigt fick det samiska språket en lägre status. Renskötseln förbjöds söder om den så kallade ”lappmarksgränsen”. De samer som inte ägnade sig åt renskötsel på fjället skulle däremot bli en del av den svenska majoritetsbefolkningen.

I 1928 års renbeteslag definierade staten vilka som skulle räknas som samer och renskötselrätten begränsades. Rätten att bedriva renskötsel skulle endast omfatta same som var medlem i en ”lappby”, som det då hette. Lagen fick stora konsekvenser för samerna bland annat genom att renskötande samer inte fick bygga hus eller äga mark.

Samiska talas över hela Sápmi och är sedan år 2000 erkänt som nationellt minoritetsspråk i Sverige. Begreppet ”samiska” är ett samlande ord för alla de samiska språken. Det finns totalt nio samiska språk. I den svenska delen av Sápmi talas sydsamiska, umesamiska, pitesamiska, lulesamiska och nordsamiska (fler samiska språk kan förekomma). Flest personer talar nordsamiska.

Politiken som länge bedrevs mot samerna har gjort att många förlorat sitt samiska språk och att yngre generationer av samer aldrig har fått lära sig samiska. En del upplever att de blivit fråntagna samiskan. För samerna är bevarandet av språket mycket viktigt för att kunna ha kvar sin kultur och identitet.

Samiskan har erkänts som nationellt minoritetsspråk och det görs insatser för att språket ska kunna leva vidare. I skolan har elever rätt att få undervisning i nationella minoritetsspråk även om de inte talar språket hemma. Det finns också möjlighet att studera samiska på universitetsnivå. Umeå universitet har ett särskilt ansvar när det gäller att erbjuda utbildning i samiska.

Sametinget ansvarar för det samiska språkarbetet och det finns en rad civilsamhällesorganisationer som arbetar för att främja språket, till exempel Giron Sámi Teáhter och stiftelsen Gaaltije.

Samer arbetar med de flesta yrken men är ofta förknippade med renskötseln. Många har också levt av jakt och fiske eller gårdsbruk samt doudji, som är samisk slöjd och konsthantverk. Men alla samer har inte varit renskötare. För att överleva det arktiska klimatet har samer ofta behövt kombinera olika näringar eller yrken. Samer har också bedrivit handel och försäljning. Det finns även kustsamer eller sjösamer och i vissa områden har samer varit duktiga båtbyggare eller fårbönder.

Renskötselrätten bygger på så kallad ”urminnes hävd” och skyddas bland annat av den svenska regeringsformen och Rennäringslagen (1971:437), men också internationell rätt. Rennäringen bygger på det fria naturbetet eftersom renar är vandringsdjur. Fritt naturbete innebär att djuren rör sig fritt över stora landområden och äter vad naturen erbjuder. Rennäringslagen säger att man måste vara same och tillhöra en så kallad sameby för att få bedriva renskötsel i Sverige. En sameby är ingen vanlig by med hus och bostäder, utan en organisation som samordnar samernas ekonomiska och administrativa verksamheter, till exempel renskötsel och markanvändning.

Det finns 51 samebyar från Treriksröset i norr till Idre i Dalarna. Det finns tre olika typer av samebyar; fjäll-, skogs- och koncessions-samebyar, där den sistnämnda typen utgörs av byar som har fått särskilt tillstånd att bedriva renskötsel i vissa kommuner i Norrbotten. De olika samebyarna flyttar sina renar olika långt. En fjällsameby flyttar från kalfjäll till skogsland beroende på säsong, med flyttningar på upp mot femtio mil. En skogssameby flyttar i regel sina renar mindre beroende på samebyns marker och koncessionsrenskötseln flyttar minst.

Förutsättningarna för de olika samebyarna skiljer sig åt, beroende på vilket geografiskt område de ligger i. Renskötande samer står inför många utmaningar, som till exempel rovdjurspolitiken och störningar från vindkraft, skogsbruk, infrastruktur, gruvdrift och turism. En del anser att samisk kunskap och behov ofta ignoreras. Klimatförändringar orsakar också dåliga betesvintrar. Sedan 1955 har naturskogar minskat med över 70 procent och ersatts av industriskog.

Samisk kultur är tätt sammanlänkad med naturen och balanserar mellan att både bevara och nyttja den. Renskötseln är viktig som näring men ses också som en del av kulturen. Andra viktiga inslag är samisk slöjd (doudji), mat, teater och sång. Det samiska sättet att sjunga är jojkandet. Jojken utgår från naturen och med jojken skapas en känslomässig förbindelse med det man jojkar om. Den traditionella samiska dräkten kallas kolt. Koltens utseende varierar mellan olika delar av Sápmi. Den visar vem du är och varifrån du kommer. Till kolten hör också till exempel bälte, skor och skoband samt smycken, handskar och olika sorters mössor. Kolten bärs mest vid festliga tillfällen och högtider.

Den 6 februari är det Samefolkets dag och då hissas bland annat den samiska flaggan. Flaggan är gemensam för alla samer. Samefolkets dag valdes för att hedra minnet av det första samiska landsmötet som hölls i Trondheim den 6 februari 1917.

Den 11 maj 2009 lämnade Girjas sameby in en stämning till Gällivare tingsrätt för att få ensamrätt till jakt och fiske inom sina marker. I januari 2020 beslutade Högsta domstolen att samebyn har ensamrätt till småviltsjakt och får bestämma vem som får jaga och fiska där. Domen anses historisk för att det är en dom som för första gången tydligt tar avstamp i mänskliga rättigheter när det gäller just samerna som urfolk.

Det allra första samiska landsmötet hölls i Trondheim i Norge 6 februari 1917. Därför firas den samiska nationaldagen detta datum. Mötet handlade om skolsituationen för samer och att få ändra renbeteslagstiftningen och renskötselns utformning. En av drivkrafterna bakom mötet var den samiska aktivisten och feministen Elsa Laula Renberg.

I Sverige hölls det första samiska landsmötet 1918 i Östersund. Mötet organiserades av Fatmomakke lappförening, som bildades 1904 och därmed är den äldsta sameföreningen i Sverige. Idag finns det ett 30-tal olika sameföreningar som arbetar med allt från samers rättigheter till språk och kultur eller samisk gemenskap. De flesta finns i norra Sverige, men det finns även samiska föreningar i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Att vara erkänt som ett eget folk innebär också en rätt till självbestämmande. Detta sker främst genom Sametinget, som sedan 1993 representerar det samiska folket. Sameting finns också i Finland och i Norge. Sametinget är både en statlig myndighet och ett folkvalt samiskt parlament med uppgifter som regleras i sametingslagen (1992:1433).

Sametingets övergripande syfte är att uppmuntra och verka för en levande samisk kultur och ta initiativ till verksamheter. Sametinget har också viktiga roller inom till exempel miljöpolitiken och landsbygdspolitiken. Sametingets folkvalda församling, som kallas plenum, består av 31 folkvalda ledamöter som träffas tre gånger per år. Plenum är myndighetens högsta beslutande organ och som utser Sametingets styrelse. Plenum utser även presidium, valnämnd, rennäringsnämnd, näringsnämnd, kulturnämnd, språknämnd, hälso-, äldre och idrottsnämnd och ett ungdomsråd.

Konsultationsordningen är en ny lag från och med 1 mars 2022. Från den 1 mars 2024 gäller den även kommuner och regioner. Syftet med lagen är att säkerställa samernas rätt till delaktighet i beslutsprocesser på alla nivåer i samhället och att stärka samernas inflytande i frågor som särskilt berör dem.

År 2021 beslöt regeringen att tillsätta en så kallad sanningskommission för det samiska folket. Det är en statlig utredning som gjordes på begäran av Sametinget. Kommissionen kartlägger och granskar den politik som förts gentemot samerna i ett historiskt perspektiv och visar vilka konsekvenser den fått för det samiska folket. Den synliggör och sprider kunskap om samernas erfarenheter och ger förslag åtgärder som bidrar till att samerna får upprättelse och främjar försoning. Kommissionen ska redovisa sitt arbete den 1 december 2025.

Webbplatsen samer.se
Webbplatsen sametinget.se
Sanningskommissionen för det samiska folket
Kunskapsnätverket för samisk hälsa