Judar och judiskt liv i Sverige

Idag lever runt 20 000 judar i Sverige men det kan finnas så många som 150 000 svenskar med judiska rötter, om alla som på något vis har koppling till det judiska räknas in. Judiska församlingar finns i Stockholm, Göteborg, Malmö och nordvästra Skåne.

Enligt judisk religiös lag är en jude någon som har en judisk mor eller som har omvänt sig till judendomen. Men judisk identitet kan betyda olika saker för olika människor. För vissa är det främst en religiös identitet, men för andra är det i första hand en kulturell eller nationell identitet.

Att vara jude kan innebära många olika sätt att leva. Många troende judar följer religionens regler för hur man ska leva och utöva sin tro. Andra följer inte dessa regler, men känner sig förbundna med judendomen av historiska skäl eller genom familjetraditioner. Det betyder att man kan vara jude utan att följa religiösa regler eller traditioner.

Det finns också många judar som varken är troende eller följer judiska traditioner särskilt noga. Men de kan ändå fira judiska helgdagar och ibland besöka synagogan, den judiska gudstjänstlokalen. Människor kan också vara födda av judiska föräldrar men sakna band till sin judiska bakgrund, och identifierar sig kanske inte som judar.

Dessutom finns det olika riktningar inom den judiska religionen. Det innebär att judar tolkar och utövar sin religion på olika sätt.

Den judiska historien går mer än 3 000 år tillbaka i tiden. Judendomen uppstod i Mellanöstern, och de första judarna levde i det område som idag är Israel och Palestina. Ett tempel byggdes i staden Jerusalem, som blev ett centrum för judiskt liv. Templet raserades av ett folk som kallas babylonier år 586 före vår tideräkning, men ett nytt byggdes snart upp. Under 500-talet före vår tideräkning levde många judar i fångenskap i Babylonien (nuvarande Irak). Det var början på det som kallas den judiska diasporan, det vill säga judar som bor utanför det ursprungliga hemlandet. Med tiden kom judar att leva utspridda över hela världen.

Romarna erövrade Jerusalem år 63 före vår tideräkning. Då blev landet en provins i romarriket med namnet Judeen. Judarna gjorde uppror mot den romerska makten år 66–73, men romarna slog ner upproret och förstörde Jerusalem och det andra templet.

Delar av Judeen tömdes på sin befolkning efter upproret. Romarna sålde judiska fångar som slavar, och många judar flydde eller utvandrade till området runt Medelhavet, däribland till Spanien, Grekland och Nordafrika.

År 132–135 följde ytterligare ett uppror mot romarna, och för en kort tid var judarna återigen oberoende. Det upproret slog romarna ner skoningslöst, och följderna blev ännu svårare än efter det första upproret. Majoriteten av befolkningen dödades, förslavades eller fördrevs. Romarna ändrade namnet på provinsen från Judeen till Syrien-Palestina.

Under medeltiden levde judarna i Europa som en minoritet omgiven av den kristna majoriteten. Judarna utvecklade egna samhällen med eget religiöst, socialt och kulturellt liv. Under vissa perioder levde kristna och judar fredligt sida vid sida, men under andra perioder utsattes judarna för förtryck och diskriminering av kristna makthavare. Till exempel tvingades judar i flera länder bära synliga gula märken på kläderna. Judarna tvingades i vissa städer bo i särskilda kvarter, så kallade getton, och de förbjöds att arbeta med vissa yrken. Under medeltiden var inställningen till judar mer tolerant i muslimska riken än i det kristna Europa, men diskriminering och ibland förföljelse förekom även under muslimskt styre.

Det första beviset på att judar befann sig i Sverige var när Gustav Vasa i mitten av 1500-talet hade en judisk läkare i sin tjänst, men det fanns troligtvis judar i Sverige långt innan dess.

Under större delen av Sveriges historia har staten och kyrkan varit nära förbundna med varandra. Länge var det ett krav att alla som bodde i Sverige skulle vara kristna och det var förbjudet att praktisera andra religioner. Därför måste alla judar som ville bo i Sverige byta religion. Det var inte förrän år 1775 som judar fick bosätta sig i landet utan att konvertera till kristendomen. Då kom den tyske sigillgravören och handelsmannen Aaron Isaac till Sverige och fick ett skyddsbrev av kung Gustaf III. Brevet gav honom tillstånd att bosätta sig i Stockholm utan att byta religion (konvertera). Aaron Isaac brukar därför kallas för ”den förste juden i Sverige” och fick också tillstånd att starta Sveriges första judiska församling. Flera judar fick sedan skyddsbrev av kungen som ansåg att invandring av judar skulle bidra till att modernisera den svenska ekonomin.

Eftersom tillstånden att få stanna i Sverige var personliga, var de inflyttade judarna angelägna om att den svenska staten skulle genomföra ett mer allmänt tillstånd för alla som ville bosätta sig i landet. Följden blev att riksdagen 1781 beslutade om en lag som gav katoliker, judar och andra ”främmande trosbekännare” rätt att utöva sin religion fritt, men under vissa villkor. Även om kungen och många av de styrande välkomnade judar i Sverige fanns ett starkt motstånd från exempelvis präster och köpmän.

Resultatet blev ett slags kompromiss, nämligen det så kallade ”Judereglementet” som antogs 1782. Reglementet slog fast att judar inte fick ha statliga anställningar, och de flesta hantverksyrken var förbjudna för dem. De fick heller inte äga jord. Däremot fick de syssla med handelsverksamhet. För att få komma till Sverige var de tvungna att visa upp att de hade ganska mycket pengar (stort kapital). Judar fick inte heller gifta sig med kristna.

Enligt Judereglementet fick judar bo i Stockholm, Göteborg och Norrköping. Där bildades det så småningom judiska församlingar.

De första judarna som bosatte sig i Sverige kom från Tyskland. Deras rättigheter var dock starkt begränsade och bestämdes av Judereglementet. Med tiden minskade diskrimineringen, och judereglementet avskaffades. Men det var först 1870 som judar fick samma medborgerliga rättigheter som andra svenska medborgare.

År 1953 grundades det nuvarande Judiska centralrådet för att föra de svenska judarnas talan mot politiker och myndigheter. Två år senare öppnade den judiska Hillelskolan i Stockholm för barn mellan sju och tolv år. Det dröjde dock till 1963 innan skolan fick statligt stöd. Stödet gavs först ett år i taget, men från 1968 blev det permanent. Därefter har judiska skolor och förskolor etablerats även i Göteborg och Malmö.

Den judiska befolkningen i Sverige har alltid varit liten. Gustav III:s efterträdare Gustav IV Adolf var mer negativt inställd till judar, och under en kort tid var judisk invandring förbjuden. När Sverige i samband med Napoleonkrigens slut fick ekonomiska problem fick judarna skulden. Även om beskyllningarna avvisades av de utredningar som senare genomfördes blev det under den efterföljande perioden svårare för judar att invandra till Sverige. Det dröjde till 1850-talet innan antalet judar i landet var fler än 1 000.

År 1880 fanns knappt 3 000 judar i Sverige. Kring sekelskiftet 1900 invandrade ett par tusen judar från Östeuropa på grund av fattigdom och förtryck. Under 1930-talet flydde judar till Sverige för att komma undan nazisternas förföljelse. Många avvisades, men ungefär 3 000 släpptes in. Flyktingarna beskrevs av antisemitiska debattörer och grupper som ett allvarligt hot mot landet.

Under andra världskriget tog Sverige emot tusentals judar från Norge och Danmark. Både före och efter krigsslutet kom ytterligare tusentals judar som hade överlevt Nazitysklands koncentrationsläger. Många av dessa lämnade senare Sverige, medan andra stannade kvar. Under åren 1968–1972 kom cirka 2 700 polsk-judiska flyktingar till Sverige. De sökte sig hit på grund av antisemitisk förföljelse i Polen, som då var kommunistiskt.

Efter andra världskriget infördes lagen om hets mot folkgrupp i Sverige. Anledningen var att det även efter kriget fanns antisemiter som drev grova kampanjer mot judar. Tidigare kunde de åtalas för ”förargelseväckande beteende” och förtal, men i och med den nya lagen kunde de få hårdare straff. 1952 infördes också en ändring i regeringsformen som innebar att judar (och andra ”främmande trosbekännare”) fick sitta i regeringen.

Samma år infördes även en lag som gjorde att svenska medborgare inte längre var tvungna att tillhöra ett religiöst samfund. Svenska judar behövde därmed inte längre vara medlemmar i en judisk församling. Drygt 20 år senare beslöt regeringen att även andra trossamfund än svenska kyrkan kunde få statliga bidrag. Judiska församlingar fick därmed möjlighet att ta emot pengar från staten.

En viktig händelse för den judiska befolkningsgruppen i vår samtid var att den år 2000 fick status som en av Sveriges fem nationella minoriteter. Parallellt med detta har det vuxit fram ett ökat judiskt självmedvetande. Utöver Judiska centralrådet representerar bland annat Judiska ungdomsförbundet sina medlemmar gentemot politiker, media och andra beslutsfattare. År 2000 blev jiddisch ett av Sveriges fem minoritetsspråk. Parallellt med ett ökat intresse för språket växte ett stort kulturarvsintresse fram med bland annat utbildnings-, teater- och körverksamhet.

År 2000 grundades utbildningsinstitutet Paideia, där framtida ledare i judiska ämnen utbildas. Initiativet kom från Judiska församlingen i Stockholm. Finansiering kom bland annat från den svenska regeringen med motiveringen att den statliga ”Naziguldkommissionen” på 1990-talet inte kunde utesluta att Riksbanken under andra världskriget hade tagit emot guld som Nazityskland hade stulit av judar. 2016 grundades Paideia folkhögskola, som erbjuder utbildning med judiska teman. Intresset för judisk kultur har ökat starkt under de senaste decennierna.

Judiska museet i Stockholm, som ursprungligen öppnade i slutet av 1980-talet, återinvigdes 2019 i lokaler i Gamla stan, där stadens synagoga låg mellan 1795 och 1870. Som en markering skedde återinvigningen på Sveriges nationaldag under rubriken ”Det finns många sätt att vara svensk, att vara jude är ett av dem”.