Romer och romskt liv i Sverige

Romer är inte en enda folkgrupp utan ett samlingsnamn för flera olika grupper som har sin egen historia och kultur, sitt språk och sätt att leva. Alla har de ett gemensamt historiskt ursprung från folk som pratade romani för länge sedan. De olika grupperna har påverkats av lokala kulturer och lokala språk beroende på var i Europa de har bott genom historien. Beroende på tillhörighet kallar de sig själva för olika namn, till exempel resande (eller resandefolket), manouche, kelderash, kaale, lovara, arli, gurbeti, sinti med flera.

I dag finns det cirka 50 000 till 100 000 personer som identifierar sig som romer i Sverige. De resande är den största gruppen, enligt de uppgifter som finns. Det går inte att veta exakt hur många som ingår i den romska minoriteten eftersom Sverige inte för statistik över etnicitet. Den svenska minoritetspolitiken bygger på självidentifiering. Det innebär att alla som identifierar sig som romer också betraktas som medlemmar av den romska minoritetsgruppen.

Sedan år 2000 är romer en av de fem nationella minoriteterna i Sverige. Den nationella minoritetsgruppen kallas gemensamt för romer och staten har delat in den i fem större grupper. Dessa är:

• resande
• svenska romer
• finska romer
• utomnordiska romer
• nyanlända romer.

De resande brukar räknas som den ”äldsta” romska gruppen, och nästan alla svenska resandesläkter går att följa i historiska källor åtminstone tillbaka till 1600-talet. De har liksom andra grupper arbetat med många olika saker genom historien. En del var kringresande under delar av året och erbjöd sina varor och tjänster på olika platser. Andra var bofasta och arbetade i det lokala samhället. Trots namnet har resandefolket alltså varit bofasta i Sverige sedan lång tid.

De svenska romerna är ättlingar till kelderash-romer som kom till Sverige från Ryssland och Östeuropa på slutet av 1800-talet. De invandrade bland annat från Rumänien, via Ryssland. Kelderasha betyder kopparslagare, och kopparslagning var en del av gruppens försörjning även i Sverige fram till mitten av 1900-talet.

De finska romerna tillhör gruppen kaale. De har i likhet med de resande funnits i Sverige i flera hundra år, eftersom Finland och Sverige var ett och samma rike fram till 1809. Finska romer kom liksom många andra finländare till Sverige för att arbeta från 1950-talet och framåt. Det invandringsförbud för romer (och en del andra utländska medborgare) som gällde från 1914 togs bort 1954, vilket gjorde det möjligt att söka arbete i Sverige. Historisk forskning, släktforskning och modern DNA-forskning tyder på att de resande och kaale-romerna har ett gemensamt historiskt ursprung.

Gruppen utomnordiska romer är de som invandrade till Sverige på 1960- och 1970-talet från olika delar av Europa. De flesta kom till Sverige när landet behövde arbetskraft. En del av dessa kom genom den så kallade ”organiserade överföringen” av romer, som genomfördes av svenska myndigheter delvis i syfte att stoppa romers spontana invandring till Sverige.

Nyanlända romer kan tillhöra olika romska grupper. Efter kriget på Balkan på 1990-talet kom många romer till Sverige för att söka asyl, och myndigheterna definierar denna grupp som nyanlända romer. På 2000-talet har romer kommit till Sverige som en del av för EU:s fria rörlighet.

Det finns även romer i Sverige som är asylsökande eller papperslösa och saknar nationell tillhörighet.

Romani chib är sedan år 2000 ett av Sveriges nationella minoritetsspråk. Språket har förändrats och utvecklats över tid. Det har påverkats av och påverkat de språk som talats på de platser man har befunnit sig. I Sverige talas ett 20-tal varieteter; det är speciella varianter av ett språk som olika grupper använder. Det kan vara olika dialekter eller sätt att skriva.

I Sverige talas till exempel:

• lovari
• arli
• kalderasch
• gurbeti
• polsk romani
• bugurdzi
• kale
• svensk romani.

Språkhistorisk forskning visar att språkets rötter finns i Indien, men det finns många inslag av ord och grammatik från till exempel grekiska, rumänska, persiska och slaviska språk. Varieteten svensk romani har påverkat det moderna svenska språket med låneord som till exempel: tjej, haja (förstå), lattjo (kul, lustig) och jycke (hund).

Varje romsk grupp har sin egen historia och sina egna traditioner. Det finns stora skillnader, men också likheter, när det gäller språk, kultur och traditioner. Kultur och traditioner varierar bland annat eftersom romer kommit till Sverige från olika länder. Det finns flera sätt att vara rom på, alla romer är inte lika. Till exempel kan romer som är religiösa följa olika religioner eller ha olika traditioner.

Inom den romska kulturen har många berättelser och sånger gått från generation till generation. För vissa romer är dans viktig. En välkänd dans är flamenco. Den kommer från en gammal indisk dans som romer tog med sig till Spanien.

För en del romer är valet av kläder en viktig del av identitet och kultur. Bland finska romer är det vanligt för kvinnor att bära den så kallade kaledräkten: en vid kjol bestående av många meter tyg. Det signalerar vem man är, och många bär den med stolthet.

Traditionellt har romer varit förbjudna att utöva många yrken och därför försörjt sig på hantverk av olika slag. Romer är främst kända för sitt handarbete inom exempelvis smide, träsnidande och korgbindning. De är kända för att vara ett skickligt handelsfolk och har ofta rest runt i världen för att söka nya varor för försäljning.

Förfäderna till dagens romer började utvandra från Indien för mer än 1000 år sedan. Forskarna vet inte varför eller exakt när de gav sig av därifrån, men det kan ha berott på svält och krig.

Under århundrandena har grupper förflyttat sig genom Persien (dagens Iran) och Bysantinska riket (ett stort rike vid östra Medelhavet), Osmanska riket (dagens Turkiet) och på Balkan. En del grupper har stannat kvar medan andra har flyttat vidare. Romerna har hela tiden påverkat och påverkats av de kulturer de har levt i. Det finns därför skillnader mellan olika romska grupper, men med språk och kultur som är delvis gemensam.

Omkring år 1300 började romer komma till sydöstra Europa. Många stannade i nuvarande Rumänien, där de uppskattades de för sin kunskap och skicklighet i hantverk och musik. De styrande ville behålla deras yrkeskunskap och hantverk och förhindrade därför romer från att flytta vidare.

Ända sedan medeltiden har det i Europa funnits en utbredd romsk befolkning med ett varierande sätt att leva. Till en början togs de emot med nyfikenhet och respekt på de platser de kom till. Men när det blev svåra tider letade man efter syndabockar och likt den judiska befolkningen började romer få skulden för mycket av det som hände. Många länder gjorde särskilda lagar för att få romer att lämna landet. Många utsattes för våldsamma förföljelser.

Flera länder utvisade romer eller förvisade dem långt bort. I till exempel Spanien fick romer lov att bosätta sig under 1600- och 1700-talen, men man förbjöd deras språk och kultur. Detta kallas för tvångsassimilering, och innebär att en grupp tvingas att anpassa sig till majoriteten.

Det var också vanligt att stänga romer ute. Många fick inte bosätta sig på en plats utan tvingades flytta från plats till plats. Detta hade bland annat att göra med de lokala arbetsmarknaderna och regler om konkurrens. Romer måste därför hitta andra sätt att få en inkomst. Ett sätt var att arbeta som kringresande handelsmän på marknader i olika städer och sälja saker som de själva tillverkat. Romer har alltså både tvingats att flytta, och behövt flytta för sin försörjning.

Under 1700-talet växte naturvetenskaperna fram och det skapades nya idéer om människans utveckling. Vetenskapsmännen delade in både djur, växter och folkgrupper i olika typer. Detta skapade grunden för det som kallas för en ”vetenskaplig rasism”.

I början av 1900-talet var antiziganismen utbredd i hela Europa. Många länder skapade lagar för att försvåra romers liv, exempelvis genom att förbjuda vissa typer av försörjning, att slå läger och att låta hästen beta på vissa platser.

När nazisterna kom till makten i Tyskland 1933 infördes nya lagar, däribland Nürnberglagarna 1935 som byggde på rasbiologiska idéer och skiljde mellan på olika ”folkraser”. Under andra världskriget internerades, tvångsförflyttades och placerades romer i getton och i arbets- och koncentrationsläger. Många mördades i dessa läger eller genom massavrättning.

Romer har levt i Sverige sedan 1500-talet. I protokoll finns dokumenterat att romer flyttade till städer i Nord- och Västeuropa, bland annat till Stockholm. Det tidigaste källan som visar att det fanns romer i Sverige är från 1512 och återfinns i Stockholms stadsarkiv. Här beskrivs hur en grupp med 30 familjer kom till Stockholm. De togs emot som pilgrimer, alltså en grupp som reste av religiösa anledningar. Det innebar att de behandlades väl i enlighet med tidens normer.

Gästfriheten höll dock inte i sig. Under 1500-talet skedde stora förändringar i det svenska samhället. Nya lagar och regler skapades, som skulle hjälpa statens ämbetsmän och kyrkans präster att stänga ute fattiga främlingar, vilket romer sågs som. Det blev förbjudet att döpa, viga och begrava romer. Men en del trotsade förbuden och gjorde det ändå. Det fanns människor som inte höll med de styrande utan försökte behandla romer väl.

Under 1600-talet skrevs lagar och togs beslut som påverkade romer mycket. Den grymmaste var ”Placat om Tartarnes fördrifwande af landet” från 1637, som bestämde att romer skulle bli fängslade, avrättade eller utvisade. Det finns dock inga belägg för att lagen faktiskt tillämpades.

Från 1700-talet användes tvångsassimilering (anpassning) som ett sätt att kontrollera romer i Sverige. Det fanns också lagar om lösdriveri. Det innebar att en person kunde arresteras som lösdrivare och dömas till straffarbete om hen inte försörjde sig på ett sätt som myndigheterna godkände. Detta drabbade romerna särskilt hårt.

Från 1850-talet och framåt migrerade flera romska familjer ur grupperna kelderasch, lovara och tjurari till Sverige, bland annat via Ungern och Ryssland. De hade rötter i provinser som Moldavien, Transsylvanien och Valakiet.

År 1914, samma år som första världskriget bröt ut, beslutade riksdagen om en ny lag som förbjöd romer att resa in i Sverige. Den så kallade utlänningslagstiftningen innebar att romer under både första och andra världskriget inte hade någon möjlighet att fly till eller genom Sverige. Efter att inreseförbudet hade hävts 1954 kom så småningom romer från andra delar av Europa att bosätta sig i Sverige.

Under andra världskriget var det omöjligt för romer att söka skydd i Sverige. Under Förintelsen mördades många romer. Efter Förintelsen fick få romer komma till Sverige. Under flera årtionden efter kriget erkändes heller inte romer som offer för nazisternas förföljelser och folkmord.

I Sverige har romer blivit kartlagda och registrerade ända sedan 1700-talet. På 1920-, 1930- och 1940-talen gjordes kartläggningar av polisen i Malmö, av lärare och fattigvårdstjänstemän i Göteborg och Jönköping, samt av Rasbiologiska institutet och Socialstyrelsen. Syftet var att ta reda på hur många romer det fanns, hur de levde och om de skulle betraktas som "svenskar" eller "utlänningar". De som ansågs vara svenskar skulle anpassas till samhället, medan de som ansågs vara utländska romer skulle tvingas att lämna landet.

På 1950-talet startade regeringen en utredning för att ta reda på mer om och förbättra romers situation. Utredningen kom fram till att gruppens utsatthet var ohållbar och opassande för ett välfärdsland som Sverige. Utredarna ansåg också att romerna behövde hjälp från myndigheterna. Mellan 1962 och 1965 genomfördes en stor socialmedicinsk undersökning av en grupp romer, och återigen skapades listor och register för att kartlägga deras situation och samla information för att göra olika åtgärder.

Målet med de statliga och vetenskapliga undersökningarna under 1950- och 1960-talen var att bättre inkludera romer i samhället, men kartläggningarna kom att betraktas som en kränkning av romers integritet.

Många av de romer som levde i Sverige i början av 1900-talet påverkades av rasbiologins och rashygienens framväxt. Rasbiologin var en vetenskap som tolkade det mesta i samhället utifrån ärftlighetslära. Rashygien var rasbiologins praktiska sida. Den handlade om vilket politiskt och medicinskt program som skulle användas för att lösa de problem som rasbiologin tyckte sig se. Vid Rasbiologiska institutet, som bildades 1922, kartlade man olika grupper, däribland romer. Romer klassificerades och gavs negativa egenskaper. Dessa egenskaper blev fördomar som finns kvar idag. Samhället vidtog också olika rashygieniska åtgärder. En sådan åtgärd, som drabbade romer, var sterilisering. Det uppskattas att upp till tio procent av resandefolket steriliserades mot sin vilja.

Under delar av 1900-talet fick många från vissa romska grupper inte ha en fast bostad. De tvingades resa från plats till plats. Det blev därför svårt för dem att ha ett fast arbete och för barnen att gå i skolan. Det var också svårt att söka sjukvård.

Rätten till skola och utbildning är grundläggande i det svenska samhället. Många romska barn har inte fått gå i skola, medan andra har fått det. Barn inom resandefolket, som har levt i Sverige under flera hundra år, har gått i skola som de flesta andra barn i Sverige. Men många har blivit dåligt behandlade och upplevt diskriminering i skolan. Barn inom gruppen svenska romer blev ofta nekade utbildning och skola. Det var inte förrän på 1960- och 1970-talen som de flesta fick tillgång till skola och utbildning. Detta skedde efter ett hårt arbete från romska aktivister, som krävde att villkoren skulle förbättras och att deras medborgerliga rättigheter skulle respekteras. Delar av majoritetssamhället stöttade deras kamp men det fanns också motstånd.

Under 1960-talet uppmärksammades orättvisor mot romer i det svenska samhället. Det var till stor del tack vare olika aktivisters kamp. Författaren Katarina Taikon, och även hennes syster konstnären Rosa Taikon, var romska aktivister som pekade på den orättvisa behandlingen av romer i Sverige. Katarina Taikon skrev böcker, pratade i media och höll föreläsningar om romers situation. Hon visade att det fanns grupper, särskilt de så kallade svenska romerna, som inte hade tillgång till utbildning, arbete och bostäder, trots att de var svenska medborgare. Även icke-romer engagerade sig i denna kamp. Resultatet blev att de svenska romerna fick bostad och tillgång till utbildning och arbete. Men diskrimineringen av olika romska grupper levde kvar, vilket kan ses som en konsekvens av antiziganismens långa historiska rötter.

Historien visar att romer inte har haft samma rättigheter som den övriga befolkningen. Lagar, normer och föreställningar har hindrat romer att bli bofasta, eller så har de tvingat romer att assimileras i enlighet med majoritetssamhällets normer och krav. När de flesta svenskar fick tillgång till sjukvård, mödravård, skola och pension under 1930- och 1940-talen hindrades många romer från att ta del av välfärden. Detta sågs som ett problem på 1950-talet. Den svenska staten ville då inkludera romer i samhället, men det skulle ske genom assimilering (anpassning).

Under 1980-talet började en del ifrågasätta själva idén om assimilering. Frågan väcktes om samhället i stället borde ta till vara olika kulturer och se dem som positiva. Diskussionerna utvecklades under 1990-talet och mångkultur började så småningom ses som ett ideal.

År 2000 erkändes romer som en av Sveriges fem nationella minoriteter och de romska språken fick skyddad status som minoritetsspråk. En nationell minoritet är en folkgrupp som har historiska band till Sverige och som vill behålla sin identitet som folkgrupp. Den skyddande statusen behövs eftersom romsk kultur är hotad. Många romer som lever i Sverige idag kan till exempel inte tala sitt språk eftersom de inte fått lära sig det.

På senare år har mycket gjorts för att stärka den romska kulturen och språket i Sverige. År 2012 antog riksdagen Strategin för romsk inkludering som gäller till 2032. Det övergripande målet är att den rom som fyller 20 år 2032 ska ha likvärdiga möjligheter i livet som den som inte är rom. Under 2020 presenterades ett nytt europeiskt strategiskt ramverk för romsk jämlikhet, inkludering och delaktighet av EU-kommissionen.

På ett antal av landets folkbibliotek utsågs 2020 de första romska läsambassaderna, med uppdrag att synliggöra litteratur på romani chib och om romer. Initiativet kom från Bagir Kwiek som var romsk läsambassadör på Kulturrådet mellan 2019 och 2021. År 2022 etablerades ett nationellt språkcentrum för det romska språket under Institutet för språk och folkminnen med uppdrag att synliggöra och främja språkets användning. Året efter inrättades ett nationellt resursbibliotek för romani chib och samma år öppnade det Romska biblioteket på Malmö stadsbibliotek.

Den romska kulturen och språket synliggörs också genom kulturella evenemang arrangerade av minoriteten och det offentliga Sverige.

Eftersom romer har så olika traditioner firas högtidsdagar beroende på vilken del av världen de olika grupperna har sitt ursprung. Många romer och flera svenska kommuner uppmärksammar romernas internationella dag den 8 april, som hålls till minne av den första romska världskongressen som hölls 1971. Då hissas bland annat den romska flaggan. Det gröna och blå fältet symboliserar himlen och jorden, och det röda hjulet berättar om romernas historiska koppling till Indien.  Vid kongressen antogs även den romska nationalsången Gelem, gelem som betyder ”Jag vandrade och vandrade”.