Extremistiska miljöer och världsbilder

Att ha extrema politiska eller religiösa uppfattningar behöver inte i sig vara något problem. Åsiktsfrihet råder, och även organisationsfriheten är grundlagsskyddad i Sverige. Extrema tankar ska alltså tolereras så länge de inte leder till våld, brottslighet, kränkningar eller förtryck. 

Vilka grupper och individer som anses hotfulla för samhället varierar över tid. På 1970-talet var det stora terrorhotet i västvärlden vänsterextremister, som då låg bakom mängder av grova brott. Den våldsamma högerextremismen har stått i fokus under många år, och på senare tid har vi fått en allt större vaksamhet mot radikala jihadistiska grupper som agerat även på europeisk mark.

Extremister kan agera inom ramen för traditionella organisationer. Men det har blivit vanligare med lösa nätverk som dessutom ofta är helt eller delvis virtuella. Vi talar därför allt oftare om ”miljöer”. År 2020 pekar Polismyndigheten ut de tre miljöer som nämnts i förra avsnittet: höger- och vänsterextremister samt radikala jihadister. Högerextremister och radikala jihadister beskrivs som någorlunda jämnstarka medan hotet från vänstern i dag anses något mindre. I morgon kan någon annan miljö ha gjort sig känd och vi kan få lära oss om nya hotbilder.

Det här avsnittet är en bearbetad version av Anna-Lena Lodenius text Extremistiska miljöer och världsbilder. Texten finns att läsa i sin helhet i lärarhandledningen Svåra frågor i klassrummet.

Många ser förmodligen högerextremism som det mest påtagliga hotet i Sverige i dag. Det beror på att sådana grupper har en lång historia. Dessutom finns de över hela landet.

De mest militanta grupperna har mobiliserat som mest 500–700 deltagare vid öppna aktiviteter på senare år och kan ha ett medlemstal som ligger något över detta. Men propagandan når längre, och i synnerhet nätbaserade grupper har stor räckvidd.

Nordiska motståndsrörelsen, NMR, är den mest långlivade ännu existerande organisationen inom svensk extremhöger. Den är en sluten, disciplinerad och militant kamporganisation. Samtliga i ledningen är dömda för mer eller mindre grova brott.

Vid sidan av de traditionella organisationerna finns lösare nätverk, webbsajter, debattforum, tidningar, förlag och poddar. Budskapet från dessa aktörer är i stort detsamma, om än med olika nyanser: man propagerar för att vrida samhället i mer auktoritär, konservativ riktning, för att minska eller stoppa invandringen och premiera befolkning med rätt etnicitet; i det svenska fallet betonas ett nordiskt ursprung.

Alt-right (förkortning för ”alternative right”) är en löst sammansatt vit nationalistisk rörelse som skapades i USA och som försöker nå ut brett, från moderata invandringsmotståndare till uttalade rasister. I Europa kallas motsvarade rörelse ibland för identitärer.

Sverigedemokraterna uteslöt sitt tidigare ungdomsförbund, SDU, på grund av anklagelser om extremism och samröre med identitära grupper i Europa. Medlemmarna återfinns i dag till stora delar i det nya partiet Alternativ för Sverige, AFS. De öppet våldsbejakande grupperna har få medlemmar, medan de lösare extremnationalistiska nätverken och partier som AFS lockar en betydande mängd individer som läser och tar del av deras propaganda.

Polisen ser ett hot framför allt från ensamagerande terrorister, som försöker göra något liknande de dåd som begicks i Christchurch i Nya Zeeland och i Oslo under år 2019, då extremister mördade människor i anslutning till moskéer. Hårdföra budskap i öppna eller sluta nätforum har inspirerat till en rad grova brott. Ett svenskt exempel på nätradikalisering är Anton Lundin Pettersson som genomförde en rasistiskt motiverad skolattack i Trollhättan år 2015.

Både NMR och Nordisk styrka beskriver sig som nationalsocialister. De drivs av föreställningar om ett fast ledarskap som ska skydda nationen, rasen och befolkningen, samt anser att demokratiska processer hotar det sanna och rätta. Ibland framtonar idén om ett krigstillstånd där mångkulturalism och judiskt inflytande hotar civilisationen och där vita krigare inom kort måste ta till vapen för att skapa en ny framtid. Men i mycket av propagandan betonas framför allt folkgemenskap.

Det finns en starkt negativ uppfattning om medier och etablerade politiska partier som anklagas för att ljuga medvetet, bland annat om negativa konsekvenser av invandring. Dessa gruppers egen alternativa nyhetsförmedling är kraftigt vinklad och kännetecknas av drastiska slutsatser. Inte sällan framförs åsikterna med humor och en viss finess, vilket gör att de kan nå långt utanför kretsen av redan frälsta.

För militanta sektliknande organisationer som NMR måste rekryteringen involvera ett personligt möte. Här kan sociala medier endast fungera för att väcka intresse eller hålla liv i redan existerande relationer. Det har förekommit att NMR närmat sig skolor för att få kontakt med nya medlemmar. Organisationen har också varit synlig i samband med brott som rört upp känslor i befolkningen och som de försöker utnyttja för att locka nya anhängare.

NMR kräver mycket av dem som vill bli medlemmar; de strävar efter att fostra en elit snarare än att bli många.

Radikala jihadister har på senare år utgjort den utan jämförelse största våldsbejakande miljön med politisk eller religiös inriktning i Sverige. När den var som störst bedömde Säkerhetspolisen att det rörde sig om cirka två tusen individer.

Miljön är nu något på tillbakagång eftersom Islamiska staten, IS, till stor del besegrats militärt och kalifatet fallit. På nätet pågår dock fortfarande propagandaspridning och rekrytering. Rekryteringen sker inte direkt till specifika organisationer utan genom individer och lösa nätverk.

Svenskar med koppling till radikal jihadism har anklagats och dömts för en rad allvarliga brott, som vapensmuggling och förberedelse till terror. Lagstiftningen har skärpts och möjligheterna att döma även för stöd och finansiering av terror har ökat. I mars 2019 dömdes en mejerianställd från Burlöv för att ha samlat in pengar till IS via Facebook.

Abu Raad, imam i Gävlemoskén, har pekats ut som de militanta islamisternas ledare i Sverige. Han har hyllat IS och anser att homosexualitet bör bestraffas med döden. Han togs år 2019 i förvar av Migrationsverket i väntan på utvisning tillsammans med Umeåimamen Hussein Al-Jibury, eftersom de båda ansågs utgöra hot mot rikets säkerhet. Men utvisningen har ännu inte verkställts på grund av hotbilder i de aktuella länderna.

Radikala jihadistiska idéer kan spridas via moskéer, föreningar och skolor som får ta del av offentliga bidrag. Kritik har riktats mot till exempel Vetenskapsskolan i Göteborg (numera Safirskolan) som bland annat anställt flera återvändare från Syrien, och föreningen Sveriges Förenade Muslimer som har medlemmar som hyllat IS och liknande organisationer. Det har rests krav på att strama åt reglerna så att organisationer med sådan inriktning inte ska ha rätt till skattemedel.

Forskare talar allt oftare om salafistisk jihadism som den korrekta benämningen på den här miljön. Salafism är en bokstavstrogen tolkning av sunniislam och Koranen, där man försöker leva och utöva sin tro enligt samma mönster som profeten Muhammeds följeslagare under de tre första generationerna. De våldsbejakande salafisterna är en minoritet inom en överlag fredlig grupp. Alla salafister är alltså inte våldsbejakande jihadister. Däremot är alla våldsbejakande jihadister salafister.

Det centrala i salafismen är att totalt underkasta sig Guds lagar, sharia. Alla former av förnyelse och avvikelse ses som synd och av ondo. Salafismen förkastar den parlamentariska demokratin, som man menar innebär att ge mänskligt stiftade lagar företräde framför de gudomliga. Mycket möda ägnas åt att identifiera och bekämpa vad man betraktar som irrläror och avfällingar, kufr. Central i den här formen av predikan är också tron på martyrskap, som gör att de som ansluter sig exempelvis till IS är beredda att offra sina liv.

Det är oftast inte själva moskén som är pådrivande i rekryteringen, även om den kan vara platsen där involverade individer möts. Men det finns också flera predikanter och imamer med tydlig koppling till svenska moskéer som spelat en viktig roll, och deras predikningar sprids även på nätet (ett exempel är Gävlemoskén).

Minst lika viktiga är internationellt erkända predikanter vilkas föreläsningar ligger ute på olika hemsidor och forum. Vissa har närmast kultstatus, såsom Anwar al-Awlaki, en central ledare i al-Qaida som dog år 2011 men vars predikningar fortfarande sprids.

Propagandan är central för rekryteringen. Numera distribueras den uteslutande på nätet. Sociala medier används även flitigt för rådgivning och direkta kontakter, enskilt eller i grupp.

Allt fler som begår politiskt våld och terror är ensamagerande. ”Det ledarlösa motståndets taktik” uppstod inom högerextremistiska kretsar, men har utvecklats och förfinats av islamister under hela 2010-talet.

Extremvänstern har hållit relativt låg profil på senare år, men aktiveras ofta i samband med valrörelser. Man brukar tala om ”den autonoma vänstern”, vilket syftar på grupper som helt oberoende av varandra strävar mot samma mål.

Rörelsen består huvudsakligen av mycket unga människor. Den ses ibland som ”den goda sidan” eftersom den kämpar mot nazisterna. Men även bland vänsterextremister finns ett förakt för rättsstaten, vilket visar sig i angrepp på polisen i samband med demonstrationer. Emellanåt används också hot, trakasserier och utstuderat övervåld mot politiska motståndare.

Under vissa perioder har miljöfrågor stått högt på agendan, vilket bland annat medfört sabotage mot motorvägsbyggen. Även djurrättsfrågor har ibland drivits av extremvänstern. Protester mot konsumism, borgerliga partier, staten Israel samt specifika företag som McDonald’s och Shell är ytterligare exempel på kampanjer som förekommit. Kritik mot parlamentarismen yttrar sig i attacker mot såväl politiska partier och deras företrädare på högerkanten som mot allmänna val i sig – att välta valstugor, sabotera valaffischer och liknande.

År 2001 ägde ett uppmärksammat toppmöte rum i Göteborg, vilket utlöste kraftfulla protester från vänsterextremistiskt håll. Aktivister på vänsterkanten reser ofta till toppmöten i andra länder för att delta i protester.

Antifascistisk aktion, AFA, uppstod redan år 1993. Den har under vissa perioder fungerat som en organisation med lokalavdelningar, gemensamma möten och en infrastruktur i form av exempelvis närvaro på nätet, men tidvis har gruppen varit relativt osynlig. Alla som kallar sig AFA ingår dock inte i detta nätverk. AFA anser att våld är nödvändigt i attacker mot extremhögern.

Den autonoma vänstern kallar sig ofta frihetliga socialister. Ideologiskt står den närmare anarkismen och syndikalismen än den klassiska marxismen. Inom denna miljö finns en tro på ett mer solidariskt socialistiskt samhälle med välfärd och stöd för de svaga, men där besluten flyttar närmare människor. I förlängningen ligger en idé om total samhällsomvälvning.

Det ofta använda begreppet ”direkt aktion” syftar på att man vill agera kraftfullt och se omedelbart resultat. Slagord som ”Inga rasister på våra gator” tolkas av delar av den autonoma vänstern som en uppmaning inte bara till att protestera mot rasism utan att med all kraft, och med våld om så krävs, försöka få nazisterna att försvinna från gatorna.

Antifascism är ett begrepp som i de här sammanhangen har en vidare innebörd än att bara bekämpa nazister. Hela samhället ses som kapitalistiskt, fascistiskt och patriarkaliskt – tre begrepp som används mer eller mindre synonymt. Kamp mot fascism blir därmed också liktydig med kamp mot till exempel kapitalism, sexism och homofobi. Fascismen anses så aggressiv i sig att det rättfärdigar attacker på dess utövare. ”Antifascism är självförsvar” är ett vanligt slagord.

Eftersom extremvänstern är så lös i konturerna pågår egentligen ingen organiserad rekrytering. Vem som helst kan dyka upp till exempel vid en demonstration mot högerextremism. Inbjudningar sker ofta helt öppet via sociala medier och affischering på anslagstavlor, till exempel i anslutning till skolor. 

Medelåldern är låg; de flesta deltar under en kort period i tonåren. Tröskeln är låg både för dem som går in i miljön och för dem som lämnar den eftersom det inte är lika stigmatiserat att vara vänster- som högerextremist. Flertalet har dessutom inte dömts för några verkligt grova brott.

Kvinnorna utgör en större andel och är mer synliga inom extremvänstern än i andra extremistiska miljöer. Andelen invandrare är förstås betydligt högre än inom extremhögern.

Det finns likheter mellan många individer i olika extremistiska miljöer. De har ofta en tro på en sanning som är överordnad allt och som anses ge anhängarna rätt att bryta mot lagen. Ibland är detta förenat med tankar om en snar domedag, revolution eller urladdning av något slag, och en syn på rörelsens sympatisörer som soldater i ett pågående krig. 

Sådana synsätt kan förklara att extremister är mer benägna att hamna även i kriminalitet utan politiska syften – lagarna framställs som futtiga i relation till vad som håller på att ske i omvärlden. Men extremister rekryteras dessutom bland kriminella. En hög andel av dem som reste till IS hade till exempel dömts för tidigare brott.

Extremister överlag anser att ett liberalt demokratiskt samhälle är förkastligt och i synnerhet inom extremhögern förknippas detta med slapphet, kompromisser, normlöshet och otydlighet. Ofta ratas traditionella medier och informationskanaler som anses korrupta och vilseledande.

Det finns likheter mellan många individer i olika extremistiska miljöer. Vilket – eller vilka – av nedanstående påståenden är korrekta?

Det kanske viktigaste för en lärare att förstå är att varje elev har sina egna förutsättningar. Individen kan låta sig inspireras av dokument, predikanter, företeelser på nätet, andra individer och mycket annat. För att nå fram och etablera en kontakt med eleven är det viktigt att inte låsa sig för tidigt vid en viss tolkning eller förklaringsmodell. Särskilt viktigt är att inte sätta en stämpel på någon som kanske ännu inte hunnit identifiera sig själv på ett visst sätt. 

Däremot skadar det inte att vara påläst. Om man kan identifiera och härleda vad det är som någon berättar kan man också komma med rimliga motfrågor och synpunkter. De extremistiska miljöernas propaganda skiljer sig åt och har olika fokus. Därför är det bra att känna till de vanligaste argumenten från de grupper som är flitiga med att sprida sin åskådning.

En viktig faktor är att skydda andra elevers rätt till en skola som inte lånar sig åt radikala budskap eller låter elever med en egen agenda ta för stor plats. Generellt är det endast vissa som faktiskt konfronterar omgivningen. Den elev som gör det hoppas nog innerst inne på att få höra motargument, och hyser kanske också själv ett visst tvivel.

Att arbeta med källkritik har blivit allt viktigare. Mängden av desinformation är stor och kunskapsläget i många frågor svåröverskådligt. Eleverna behöver därför kvalificerad handledning i hur de ska värdera information som de hittar på internet. En särskild utmaning är att övertyga elever som redan låst sig vid att lita på vissa källor att bli mer ifrågasättande. Extremistisk propaganda målar världen i svart och vitt; det finns en förtryckt sanning och motkrafter som berättar hur det verkligen är. Den som tar del av informationen förväntas vara med eller mot. Det räcker alltså inte att attackera enstaka texter i skolarbetet. Skolans mål bör vara att hjälpa eleven att ifrågasätta själva idén om avsändare som är höjda över varje misstanke.

På sikt är det viktigaste trots allt att ge eleverna solid och fördjupad kunskap i vanliga skolämnen, vilket kan lägga grunden för en mer nyanserad världsbild.