Förnekandet av Förintelsen

Bortsett från ämnets inneboende komplexitet står undervisningen om Förintelsen ibland inför andra utmaningar. Även om många elever är intresserade kan lärare även mötas av ett mer eller mindre uttalat motstånd. Det yttrar sig som avståndstagande i olika former, från att ”inte vilja veta” till att förringa eller relativisera Förintelsen eller rentav förneka att den ägt rum.

Detta avsnitt tar upp det så kallade förnekandet av Förintelsen samt dess bakgrund och aktörer. Här ges exempel på vanliga påståenden och hur de kan bemötas. Här förklaras också varför förnekandet är att betrakta som en ”antihistoria”.

Med ”förnekandet av Förintelsen” och ”historierevisionism/revisionism” (inom citattecken) avses här förnekandet av att mordet på Europas judar ägt rum. Att även andra kategorier av människor, till exempel romerna och de funktionsvarierade, drabbades av nazistisk mordpolitik förnekas också, men sporadiskt och då endast för att främja huvudsyftet, det vill säga förnekandet av mordet på judarna.

Det här avsnittet är en bearbetad version av Stéphane Bruchfelds text Förnekandet av Förintelsen. Texten finns att läsa i sin helhet i lärarhandledningen Svåra frågor i klassrummet.

Mördandet bedrevs över nästan hela den europeiska kontinenten – och i delar av Nordafrika – genom massutsvältning, arbete till döds, tusentals masskjutningsaktioner samt massgasningar i särskilda förintelseläger. Huvudansvariga var Nazityskland och ett stort antal kollaboratörer och medhjälpare i av Tyskland ockuperade eller på annat sätt influerade områden och länder.

Sedan flera decennier hör studiet av detta skeende till den historiska forskningens mest framskjutna och sofistikerade områden. Litteraturen är så omfångsrik att ingen enskild individ kan känna till och än mindre läsa allt som skrivits och fortsätter att skrivas. Trots detta förnekar vissa att Nazityskland bedrev utrotningspolitik mot Europas judar och påstår att Förintelsen är en bluff av gigantiska proportioner.

Själva kallar dessa förnekare sig i regel för ”historierevisionister” och säger sig representera en ”historisk skola” som står emot ”exterminationismen” eller ”Förintelsereligionen/-lögnen”, vilket är deras namn på den etablerade forskningen om Nazitysklands förintelsepolitik. De säger sig stå på den ”sanna” eller ”verkliga” historiens sida, medan s.k. exterminationistiska historiker vid universitet och andra lärosäten medvetet eller omedvetet är i ”Förintelselögnens” sold.

Ett besläktat fenomen kännetecknas mer av förringande och relativisering än av uttalad förnekelse. Gränsen mellan de två är dock inte klar och därför betraktar vissa forskare fenomenet som en gråzon och väljer att kalla det ett ”mjukt” förnekande.

Det är i grunden en antisemitisk konspirationsteori som har sina rötter dels i den nazistiska propagandan före och under kriget, dels hos grupper och individer utanför Nazityskland, som under kriget avfärdade de växande och alltmer spridda uppgifterna om tyska krigsförbrytelser och systematiska massmord på civila, i synnerhet judar, som ”skräck- och lögnpropaganda”.

Dessa hållningar försvann inte efter krigsslutet år 1945. Relativt tidigt skrevs böcker och pamfletter med sådana budskap, en verksamhet som med tiden växte till en mindre industri. Sedan mitten av 1990-talet har denna propaganda på grund av internets och sociala mediers växande genomslagskraft fått större spridning än någonsin tidigare.

Måltavlan är inte den historiska sakkunskapen utan den breda majoriteten som inte har djupare kännedom om andra världskriget och Förintelsen. Syftet är att få så många som möjligt att tvivla på eller åtminstone bli osäkra på om Nazitysklands massförbrytelser har inträffat. Dessa påstås ha överdrivits kraftigt av judarna eller ”sionisterna” i ekonomiskt och politiskt vinstsyfte. I förnekandets kölvatten väcks antisemitiska idéer och föreställningar till liv, och förtroendet för det demokratiska samhället och dess institutioner undergrävs.

Antisemitismen är i regel uppenbar i förnekarmaterial, men ibland döljs den till exempel bakom allmänt tal om yttrandefrihet, akademisk frihet och att man måste ha rätt att ”ifrågasätta” Förintelsen. Den antisemitiska grunden för verksamheten framträder dock klart om man ger akt på att det endast är mordet på judarna som förnekarna är intresserade av. Judarna eller ”sionisterna” görs ytterst ansvariga för att ha prackat på världen den påstådda bluffen om Förintelsen. Att beskylla romer för att ha hittat på att de mördades i hundratusental av nazisterna fungerar däremot inte. Än mindre att anklaga de funktionsvarierades international för att ha ljugit om de s.k. eutanasianstalterna Grafeneck, Brandenburg, Bernburg, Hartheim, Sonnenstein och Hadamar.

Skälet är att det saknas kulturellt igenkännbara koder för den sortens påståenden. De skulle inte ha någon verkan – eftersom varken romer eller funktionsvarierade tillskrivs förmågan att lura en hel värld.

Politiskt drivs förnekandet främst i olika antisemitiska, högerradikala och nazistiska sammanhang där man ser ”lögnen om Förintelsen” som ett hinder för att nå politisk framgång. Det har också en roll i arabiska nationalistiska och/eller islamistiska rörelser och stater som sätter kampen mot Israel och ”sionismen” i centrum.

I mindre utsträckning dyker det även upp i vissa vänsterextrema kretsar, som uppfattar att Förintelsen står i vägen för den allt överordnade kampen mot imperialism, kolonialism och ”sionism”, och som betraktar Nazitysklands fiender som lika stora eller större förbrytare. Den senare uppfattningen företräds även av en del pacifister.

Även om det inte finns några vattentäta skott mellan skikten kan förnekandets organisering liknas vid en tredelad pyramid. Den översta delen bebos av en mycket liten grupp självutnämnda experter.

I pyramidens mellanskikt återfinns en disparat och betydligt större samling propagandister, det vill säga personer och organisationer som förmedlar det översta skiktets s.k. forskning, ofta i populariserad form.

Pyramidens bas utgörs av vad som kan kallas konsumenterna, som surfar runt bland förnekarsajter och Youtube-klipp på nätet, postar inlägg på sociala medier, prenumererar på tidskrifter, köper litteratur och dvd:er och lyssnar på musik som sprider förnekaridéer.

Självfallet finns sådant som ännu är okänt och oklart, och det kommer alltid att finnas frågor som historikerna inte är överens om. Men om en sak råder ingen diskussion: Nazityskland bedrev en systematisk förintelsepolitik av historiskt unika dimensioner, som till största delen, men inte uteslutande, drabbade de europeiska judarna. Ur historievetenskapens synvinkel är förnekandet av Förintelsen därför meningslöst.

Vilka är då förnekarnas ”alternativa fakta”, och hur belägger de sin ”motberättelse”? De viktigaste teserna är att eftersom någon order från Hitler att utrota judarna inte har återfunnits, fanns heller ingen avsikt eller plan att göra det; att förintelseläger som Sobibor i själva verket var ”transitläger” i en ”evakuering österut” av judarna; att gaskammare av tekniska skäl inte kunde fungera och därför aldrig funnits, och att siffran sex miljoner döda judar är våldsamt överdriven.

Den centrala strategin utgörs av ett generalangrepp på det befintliga historiska underlaget. Förnekarna försöker, med ett hopplock av pseudotekniska argument och med hyperkritiskt detaljtragglande, lösryckta tolkningar, avfärdanden, förvanskningar, halvsanningar, rena lögner, förtiganden och förlöjliganden, sätta en gigantisk parentes kring allt historiskt underlag och hela den historiska forskningen om Förintelsen.

Den antihistoriska karaktären framgår också av att förnekare inte kan belägga sina egna påståenden om vad som i stället ska ha hänt, eftersom det helt saknas källor som skulle kunna stödja dem.

Här följer två exempel på påståenden som ofta återfinns i förnekarmaterial. Klicka i rutan bredvid påståendet för att läsa fakta i frågan. Ytterligare exempel på typiska påståenden ges i Stéphane Bruchfelds text Förnekandet av Förintelsen i handboken Svåra frågor i klassrummet.