Konspirationsteorier

Vad är då en konspirationsteori? Det enkla svaret är att det är en obevisad teori om att det pågår en konspiration. Faktiska konspirationer finns det gott om genom historien. Små grupper som i hemlighet genomfört en plan för att påverka politiska skeenden för egen vinnings skull. Ett exempel är Watergateskandalen, en konspiration som gick ut på att dölja att president Nixon och hans stab var inblandade i ett inbrott på Demokraternas högkvarter i Watergate inför det amerikanska presidentvalet år 1972. I ett öppet, demokratiskt samhälle med fri press brukar konspirationer av olika slag till slut avslöjas. En anledning är att det är svårt att hålla avancerat hemlighetsmakeri inom en liten grupp. Till slut brukar någon försäga sig.

En konspirationsteori är just en teori. Den är inte bevisad enligt det moderna samhällets principer för vad som betraktas som sant. I stället bygger den på en helt annan argumentationslogik. Indicier görs till bevis. Officiella förklaringar sägs motbevisade genom att man hittar på eller överdriver motsägelsefulla detaljer.

Ibland påstås att något är sant eftersom vi inte vet säkert om det är falskt: ”Vetenskapen har aldrig bevisat att utomjordingar inte besöker jorden. Alltså lever de mitt ibland oss.” Hos vissa blir själva bristen på bevis ett tecken på att konspirationen faktiskt existerar – det är klart att det inte finns bevis, för dem har ju de mäktiga konspiratörerna förstås sopat undan efter sig. I andra fall underbyggs konspirationsteorin av rena lögner för att kunna peka ut en särskild grupp som syndabockar.

Det här avsnittet är en bearbetad version av Daniel Poohls text Konspirationsteorier. Texten finns att läsa i sin helhet i lärarhandledningen Svåra frågor i klassrummet.

Händelsekonspirationer: Teorier om enstaka händelser. Som morden på John F. Kennedy och Olof Palme. Många gånger handlar det om stora omvälvande skeenden som orsakat starka reaktioner bland allmänheten. I fallen med Olof Palme och John F. Kennedy har inte heller någon dömts i domstol, vilket ytterligare spär på mystiken runt fallen.

Systemkonspirationer: Här kopplas flera händelser och teorier ihop för att visa att en och samma grupp av konspiratörer driver ett större maktspel. Rasistiska grupper pekar ofta ut judar och i vissa fall muslimer som en hotande grupp som håller ihop för att tränga undan eller dominera den egna gruppen. Historien visar att när systemkonspirationer som riktas mot minoriteter eller politiska grupper får stort genomslag i samhället, kan det få fruktansvärda konsekvenser för den grupp som pekas ut.

Superkonspirationer: Teorier om ”den högsta nivån”, som går ut på att en enda grupp styr världen och att i princip allt som händer i samhället går att härleda till denna påstått hemliga grupps agenda. Tron på superkonspirationen kan fungera som en hel ideologi, då kallad konspirationism. Den erbjuder en form av maktanalys och är ett redskap för att förstå sin egen roll och position i samhället. Många gånger är antisemitism en ingrediens. Gamla antisemitiska teorier återanvänds och utmålar judar som kollektivt delaktiga i superkonspirationen. Enligt Michael Barkun präglas tänkandet av tre principer: Inget sker av en slump. Inget är vad det synes vara. Allt hänger ihop.

Konspirationsteorierna kan delas upp i tre kategorier. Klicka på det alternativ nedan som du tror stämmer. 

Genom sociala medier och i princip obegränsad tillgång till nätet sprids konspirationsteorier snabbare än någonsin tidigare. Gamla myter har gjorts tillgängliga och blir till referensverk i nya teser om hemliga komplotter. Möjligheten att reagera på stora nyhetshändelser och snabbt så tvivel kring vad som egentligen hänt är större än tidigare. Nätet har också gjort det möjligt för den som lockas av konspirationsteorier att förkovra sig på ett sätt som tidigare var otänkbart.

Konspirationsteorier har också en tendens att få genomslag i tider av politisk polarisering. I dag finns en trend av minskat förtroende för samhällets olika institutioner. När det förtroendet eroderas ökar sannolikheten att människor vänder sig till andra källor som man känner större förtroende för.

En del psykologer talar om konspirationistisk mentalitet – alltså att vissa personer kan ha en förväntan och inställning att världen är full av onda sammansvärjningar. De som tror på konspirationsteorier känner ofta större maktlöshet, visar studier. De har en cynisk inställning till den etablerade politiken och de egna möjligheterna att påverka sin tillvaro.

I de konspirationsteoretiska sammanhangen finns många hjältesagor om hur en vanlig ensam liten människa kommer den stora konspirationen på spåren och inser att det som alla har sagt om världen inte stämmer. Jakten efter ”sanningen” porträtteras som den maktlöses kamp mot övermakten.

Även hjärnans sätt att hantera information spelar roll. Vi är alla programmerade att söka mönster, sammanhang och förklaringar i det vi upplever omkring oss. I stora omvälvande händelser spelar slumpen ofta en avgörande roll, men det kan vara svårt att acceptera. Då tror vissa av oss hellre på mer osannolika, men åtminstone begripliga, förklaringar.

Därför blir tron på konspirationsteorier också ett sätt hantera vår tids samhälle; en reaktion på moderniteten, globaliseringen och framväxten av kontrollsamhällen. I det moderna pluralistiska samhället är det svårare än någonsin att peka ut vilka som är de konkreta makthavarna och överblicka de processer som spelar roll för våra liv. Konspirationstänkande, när det blommat ut i form av en ideologi, kan ge svar på svåra frågor. Det ger en förklaring till vad som sker omkring oss. En form av mening i kaoset.

Misstron kan göra människor mindre benägna att engagera sig, rösta i val och känna tilltro till demokratiska institutioner. Det stora utbudet av konspirationsteorier riskerar också att fungera som en inkörsport till rasism. Den som av ren nyfikenhet blir intresserad av en konspirationsteori och söker mer information kan komma att guidas vidare till angränsande myter. Eftersom antisemitismen och andra hatläror är så närvarande på konspirationistiska sajter, innebär redan själva informationssökandet alltså att du kommer att mötas av rasistiska förklaringar av både historien och aktuella ämnen.

Vissa konspirationsteorier kan dessutom hota folkhälsan. På många håll, också i Sverige, har ogrundade teorier om vaccination och fluorsköljning fått människor att avstå från behandling. Misstron eldas på av aktörer som menar att läkemedelsindustrin och myndigheter har dunkla avsikter. Om för många i befolkningen anammar de teorierna och låter bli att vaccinera sig försvinner det som kallas grupp- eller flockimmunitet, och onödiga sjukdomsutbrott blir vanligare.

Tänk dig följande scenario. Det är måndag morgon efter en helg som helt dominerats av nyhetsrapporteringen om ett storskaligt terrordåd i Köpenhamn. Du märker att händelsen påverkat klassens elever. Du är själv omskakad. När alla satt sig ner och du ska inleda lektionen frågar en av eleverna om du känner någon som bor i Köpenhamn. Om någon av dina vänner drabbats. Innan du hinner svara utbrister en annan elev: ”Allt det där är fejkat. Det är Illuminati som ligger bakom!”

När en elev ger uttryck för en konspirationsteori i klassrummet har du flera aspekter att förhålla dig till – där och då. Skolan ska vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram. Samtidigt ska undervisningen vara saklig och vila på vetenskaplig grund. Att låta konspirationsteorier stå oemotsagda är att svika det uppdraget. I en situation som uppstår spontant i helklass behöver du ta hänsyn till samtliga elever – inte bara till konspirationsteorins anhängare.

Så hur balanserar man som lärare detta? Du kan erkänna elevens rätt att säga sin mening och samtidigt markera mot påståendets osaklighet och ovetenskapliga logik. Be eleven att kort utveckla sitt resonemang. Som då kommer att bygga på falsk bevisföring: ”De ligger bakom allt”, ”Jag såg det på Youtube.” Du kan möta ett sådant resonemang genom att säga: ”Alla har rätt till sin åsikt, men i det du säger finns inga konkreta bevis eller något som talar för att din teori stämmer. Vi kan prata mer om hur du tänker efter lektionen.” Ett sådant bemötande förändrar troligen inte elevens uppfattning. Men du har visat respekt och därmed lagt grunden för vidare samtal. Samtidigt har du uppfyllt ditt uppdrag som lärare gentemot resten av eleverna i klassrummet. 

Om du har djup kunskap i frågan kan du ta dig an den direkt i linje med de tips som nämns i nästa steg ("Handbok i 'debunking'"). Annars finns alltid möjlighet att säga: ”Vi ska återkomma till frågor som har med detta att göra längre fram”, för att få tid på dig att planera ett genomtänkt lektionsupplägg. Tala med respektfull ton. Undvik att hamna i en konfrontativ debatt.

Det handlar ofta om mer än bara idéer. Konspirationsteorierna fungerar som en plattform i tillvaron, ett socialt sammanhang för en ung människa som känner sig osäker och utanför. Insatserna kan då handla om att på olika sätt stärka elevens självkänsla eller försöka reducera elevens känsla av vanmakt.

De fyller förmodligen en viktig funktion i personens tillvaro. Att håna är respektlöst och dessutom det bästa sättet att stänga dörrarna till förändring.

Man vet vad man har men inte vad man får. För att man ska kunna lämna och gå vidare måste det finnas en väg ut, som leder till en ny plattform. Det kan handla om att erbjuda nya sätt att tänka kring de frågor som eleven bryr sig om, uppmuntra eleven att engagera sig i politiska intressegrupper eller att hitta nya vänner.

Försök stärka elevernas förmåga att testa och genomskåda olika uppfattningar – men välj då andra områden än just den konspirationsteori som någon i klassen tror på. Sedan blir det lättare att ta sig an konspiratoriska idéer som uttrycks direkt av elever.

År 2011 publicerades The debunking handbook av de två australiska forskarna John Cook och Stephan Lewandowsky. Begreppet debunking innebär att avslöja eller dekonstruera olika falska påståenden och föreställningar. Forskarna hade under flera år undersökt hur klimatförnekelse fungerade och hur strategierna för att bemöta myter om att människan inte påverkar klimatet utföll.

Cook och Lewandowsky kom bland annat fram till att alla har en tendens att i första hand minnas det vi först får höra i en fråga. De stora dragen, inte detaljerna. I ett samtal om en myt ska den korrekta bilden därför om möjligt presenteras först.

Samtalet med din klass ska inte främst handla om myten – då är risken stor att det är den som eleverna kommer att minnas.

Forskarna drog också slutsatsen att för mycket korrekt information kan vara svår att ta in. Vi vill som sagt ha enkel och tydlig information. Så det är bättre med tre argument mot en myt än tio.

• Fokusera på det som är sant, inte på myterna.
• Varna för att den myt du ska berätta om inte är sann.
• Erbjud en alternativ förklaring till det som myten påstås påvisa.

Avsluta meningarna tyst för dig själv. Kryssa därefter i rutan för att se om du mindes ungefär korrekt.

Organisationen Vetenskap och Folkbildning (VOF) har översatt den 15 sidor långa handboken i debunking till svenska. Att läsa den ingår inte i den här kursen.

→ Gå till "Handbok i debunking" på svenska

När elever ska utvärdera en källa brukar fyra kriterier ofta användas:

• Är källan äkta eller falsk?
• Är den vad den utger sig för att vara?
• Är det ett originaldokument eller en kopia?

• När skapades informationen?
• Kan saker ha förändrats sedan dess?

• Är källan oberoende eller bygger den på andra källor, i så fall vilka?

• Vilka värderingar präglar källan?
• Företräds något särskilt intresse?
• Vad vill avsändaren?

Den sista punkten – tendens – kan vara svår och komplicerad. Men i arbetet med konspirationsteorier är den helt avgörande. Och du behöver kanske borra djupare i frågan än i vanliga fall. Vad är det för typ av innehåll som framkommer? Hur har urvalet av information gjorts och varför?

För att eleverna ska kunna upptäcka och förstå att något är en konspirationsteori behöver de dessutom få fördjupad kunskap om hur vetenskapens logik för vad vi kan betrakta som sant fungerar. Även själva sakinnehållet i olika uppgifter kan vara viktigt att fundera över. Vad är sannolikt? Är det rimligt att alla världens forskare utom sju stycken har bildat en allians för att tysta viss forskning och kunskap? Eller att alla journalister i västvärlden samarbetar med varandra, förtiger fakta och ljuger för omvärlden för att tillmötesgå den onda makten och dölja dess lömska planer?