Tidslinje
Sighsten Herrgård kämpar mot hiv och okunskap
”Jag ska dö. Jag har aids. Det rör sig kanske bara om några månader. Men jag vill dö med värdighet.”
Så sa Sighsten Herrgård på en presskonferens 1987. Då var han den första personen i Sverige som öppet berättade om att han hade aids. Hans berättelse visades i tv och publicerades i tidningar över hela landet.
”Aids måste få ett ansikte”, sa han. ”Vi måste få alla att förstå att det faktiskt kan drabba vem som helst även här hemma i Sverige. Inte bara människor långt borta i en speciell riskzon. Alla som har haft sexuellt umgänge med en annan människa de senaste åren bör aids-testa sig.”
Sighsten var en av Sveriges mest kända personer på 80-talet. Redan i tonåren hade han blivit kallad för underbarn i media när han vann en modeteckningstävling för flickor. Som vuxen jobbade han som modedesigner, trendskapare och festfixare. Bland annat grundade han modellagenturen Stockholmsgruppen och skrev en etikettbok tillsammans med Magdalena Ribbing. Han designade också en unisexoverall som blev en internationell succé. Unisexoverallen var en protest mot att kvinnor och män alltid förväntades ha olika roller och se olika ut.
”Hellre än att sitta och bli sjukare och sjukare så bestämde jag mig för att jag kanske skulle kunna uträtta något i kraft av det här så kallade kändisskapet.”
Samma år, 1987, publicerades en bild i medierna av Sighsten som skakar hand med drottning Silvia. Att den svenska drottningen tog i en hiv-positiv man var en stor händelse, eftersom många på 80-talet inte visste hur hiv smittade och var rädda för att ens vara i samma rum som en person med hiv. Bilden fick stor spridning i Sverige och internationellt.
När Sighsten fick veta att han hade aids fanns inte de mediciner som finns idag, som gör att en person med hiv inte utvecklar aids och kan leva ett långt och bra liv trots sjukdomen. Sighsten tog ett tiotal mediciner samtidigt som del i olika forskningsprojekt som försökte hitta någon fungerande medicin.
”Jag antar att jag är en bra försökskanin, eftersom jag reagerar så positivt på mediciner. Och dessutom ställer jag upp på försöken… Om någon frågar mig vad det är för mediciner jag äter vet inte jag det idag. Ibland känns det som det rinner kemikalier ut ur öronen på mig.”
Några år tidigare hade Sighstens vän och före detta pojkvän Roar dött i aids. Roar var den första personen i Sverige som sjukvården upptäckte hade aids. Det var 1982.
”När Roar var döende, vägrade jag acceptera det. En läkare spände ögonen i mig och sa att jag måste inse fakta, men jag fick ingen att tala med. När jag fick veta att jag själv var smittad fanns inte heller någon att snacka med och när jag blev sjuk fanns inte heller någon.”
Sighsten tyckte att det var viktigt att människor började prata om hiv och aids. De sista två åren av sitt liv ägnade han åt att prata om sjukdomen i media och att åka runt och föreläsa. Han arbetade också på RFSL:s Aidsjour och Noaks Ark för att stötta andra människor som hade hiv/aids. En del som ringde till jouren hade haft hiv i flera år utan att våga berätta det för någon.
Många människor tyckte att Sighsten var modig för att han var öppen med sin sjukdom, men uppmärksamheten kring honom var inte bara positiv. ”Massmedias tackling av det hela har väl snarare varit dubbelt så jobbig som vetskapen om sjukdomen.”
Samtidigt försökte Sighsten själv påverka vilken bild av honom som visades upp i media. Genom att välja vad han hade på sig när han framträdde i TV ville han förändra bilden av aids-sjuka människor.
”Folk blir konfunderade av att se mig i kostym när de vet att jag har aids. Det är meningen. Ett av mina mål är att få folk att förstå att man inte behöver ligga nedbäddad på sjukhus när man har aids.”
Kostymen var ett sätt för honom att visa sig stolt, för att motverka den skam som många med hiv kände. Dessutom var kostym ett vanligt plagg. Genom att välja kläder som var vanliga ville han signalera att vem som helst kunde få hiv. Det var viktigt eftersom hiv sågs som en sjukdom som bara drabbade homosexuella män och personer som injicerade droger.
Sighsten arbetade också för att lyfta bisexuellas situation. Informationen om hiv och hur det kunde smitta delade in människor i heterosexuella och homosexuella. Sighsten tyckte att då missades många människor som har sexuella relationer med både män och kvinnor.
Sighsten själv var bisexuell och hade haft sex med många kvinnor och män. Han var öppen med det och ångrade ingenting. ”Jag är nöjd med mitt liv”, sa han.
Sighsten dog två år efter att han berättat om sin sjukdom i media. Då var han 46 år gammal.
Reflektionsfrågor utifrån texten
- Vilka normer i samhället arbetade Sighsten med att förändra?
- Sighsten kallades bland annat för Modekungen och var väldigt känd i Sverige. Resonera kring vad som skulle kunnat vara svårt respektive motiverande med att som känd person sprida information om aids och att arbeta mot fördomar, för mer kunskap och bättre vård?
- Vilka strategier visar berättelsen kan användas för att förändra normer och öka kunskapen kring hiv/aids?
- ”Folk blir konfunderade av att se mig i kostym när de vet att jag har aids. Det är meningen.” Sighstens uttalande antyder att vi människor har svårt att ta till oss att hiv och aids berör alla, att det inte är något som finns långt borta eller innebär människor i sjukhussäng. Varför tror du att det är så? Vad kan du komma på för andra sätt för att förändra fördomar och stereotypa bilder?
Texten är faktagranskad 2015-10-01 av Jens Rydström, professor i genusvetenskap och docent historia som forskar och undervisar vid Centrum för genusvetenskap, Lunds Universitet.
Källor
Sandström, Bosse (odaterad) ’Sighsten Herrgård gav seklets nya farsot ett ansikte’. Aftonbladet Special. (Hämtad 151007)
Steorn, Patrik (2009) ’Mode och skam: Sighsten Herrgård, aids, garderober och arkiv’. I: Lambda nordica: tidskrift för homosexualitetsforskning. - 1100-2573. ; 2009(14):3/4, s. 78-103
SVT (1990) Sighsten - De sista åren i Sighsten Herrgårds liv
Voss, Jon (2009) ’Sista intervjun i gaymedia med Sighsten Herrgård’ QX 20091119. Original från Reporter 1989. (Hämtad 151007)
Skicka en anonym tanke till din lärare
Första kända fallet av hiv i Sverige
När hiv kom till Sverige i början av 80-talet visste ingen exakt vad det var för sjukdom. De flesta som fick hiv var män som hade sex med män, personer som sålde sex och personer som injicerade droger. Politikerna gjorde till en början inte särskilt mycket för att stoppa spridningen av hiv. De första som tog hiv på allvar var den ideella hbtq-organisationen RFSL. De spred information om sjukdomen och uppmanade människor att skydda sig vid sex.
När politikerna tog tag i frågan några år senare försökte de istället hindra människor från att ha sex. Bland annat snabbehandlade riksdagen en lag som förbjöd sexklubbar. Sex beskrevs som något farligt, särskilt sex mellan män. Hiv kallades för ”bögpest” och attityden till homosexuella blev mer negativ. Sighsten Herrgård var en av dem som arbetade för att personer med hiv skulle kunna leva ett bra liv, få bra vård och kunna leva öppet med sin sjukdom utan att riskera att bli diskriminerade.
Under den tid Sighsten Herrgård levde fanns inga bra mediciner. Först i mitten av 90-talet lyckades forskare ta fram mediciner som gör att människor med hiv inte blir sjuka i aids och dör. Men skillnaderna är stora beroende på var i världen du bor. Miljontals människor dör i aids varje år, för att de inte har råd med mediciner. Fattigdom är ett av de största problemen som måste åtgärdas om spridningen av hiv ska kunna stoppas.
Hiv-epidemin på 80-talet
1982 diagnostiserades den första personen med aids i Sverige. Han hette Roar Brynjulfsson Klingenberg, arbetade på Café Opera i Stockholm och hade varit ihop med Sighsten Herrgård ett par år under 70-talet. När Roar kom till sjukhuset mådde han mycket dåligt och trodde att han hade fått gulsot. Men sjukvårdspersonalen hade hört talas om aids från amerikanska tidskrifter och förstod vad det var fråga om. Snart kom fler unga män till sjukhuset med liknande symptom. Det var början på en hiv-epidemi, som i Sverige var värst under 80-talet och början av 90-talet.
De första dödsfallen i Sverige blev bara små notiser i tidningarna. Hiv sågs inte som något som rörde ”allmänheten” till att börja med. Istället sågs det som ett problem främst för minoriteter som homosexuella och bisexuella män, sexarbetare och personer som injicerar droger. I början av hiv-epidemin tillhörde de flesta som fick sjukdomen någon av de grupperna. Många tyckte att det var den ideella hbtq-organisationen RFSL som främst skulle ta ansvar för att arbeta med frågan. De statliga resurser som lades på att sprida information om hiv under dessa första år uppgick till 25 000 kronor som RFSL fick.
När uppmärksamheten kring hiv ökade i medierna blev rädslan stor. Läkare och debattörer pratade om att personer som lever med hiv borde tvingas att sitta i isolerade läger eller tatueras med information om att de var smittade. Även det informationsmaterial som myndigheterna tog fram visade ofta en negativ bild av personer med hiv och av homosexuella män generellt. De första åren visste ingen vad sjukdomen egentligen var, exakt hur den spreds eller hur man kunde testa om någon hade den. Däremot var det känt att sjukdomen först hade upptäckts bland homosexuella män i USA 1981. Aids kallades i vardagligt tal och i tidningar för ”bögpest” eller ”bögcancer” och antogs smitta på något sätt genom sexuell kontakt mellan män.
1984 upptäcktes själva viruset som orsakar aids. Forskarna kom också fram till att hiv överförs främst genom blod och sperma. Året efter beslutade regeringen att personer som fått viruset skulle omfattas av smittskyddslagen. Om en person hade hiv/aids så blev hen nu enligt lagen tvungen att informera smittskyddsläkaren om vilka personer hen hade haft sex med. Hiv-smittade blev också tvungna att informera all vårdpersonal de hade kontakt med, gå på regelbundna kontroller hos läkare och följa de regler som läkaren gav. Gjorde man inte det kunde man få fleråriga fängelsestraff och i värsta fall tvångsisoleras utan rättegång och på obestämd tid. Aktivisterna i RFSL var kritiska till lagen och sa att män som har sex med män kommer att dra sig från att hiv-testa sig. Nästan direkt efter att lagen infördes minskade antalet män som besökte mottagningar där det gick att testa sig för hiv.
1987 infördes den så kallade bastuklubbslagen. Politikerna tänkte att de skulle kunna hindra spridningen av hiv om de fick människor att ha mindre sex. Lagen förbjöd alla former av allmänna mötesplatser där det gick att ha sex, till exempel bastuklubbar. Främst var det platser där män kunde ha sex med män som förbjöds. I tidningarna kallades klubbarna för ”smitthärdar” och platser där man ”får sprida aids”. RFSL förespråkade en annan strategi: att människor skulle fortsätta att ha sex men skydda sig med kondom och göra regelbundna hälsokontroller. RFSL fick kritik från svenska myndigheter för att de inte uppmanade homo- och bisexuella män att ha mindre sex. Våra grannländer satsade på ett mer förtroendefullt samarbete mellan frivilligorganisationer och sjukvårdsmyndigheter, men i Sverige blev frågan i hög grad politiserad. Aidsdelegationen, som löd direkt under regeringen, koncentrerade sig på att begränsa smittan till så kallade ”riskgrupper” och retoriken var krigisk. Myndigheterna talade om att ”mobilisera” samhällets resurser och att ”bekämpa” smittan. Det rådde öppen konflikt mellan Aidsdelegationen och RFSL, och Sverige fick, tillsammans med Sydafrika, den hårdaste aidslagstiftningen i världen.
Myndigheterna i USA reagerade på samma sätt som de i Sverige. De förbjöd klubbar där män kunde träffa andra män. Men i Europa var Sverige det enda landet som införde förbud. Övriga länder lyssnade på hbtq-aktivister som sa att det är bättre att använda klubbarna till att informera om hur människor kan ha sex utan att sprida hiv. Tanken var att människor kommer att fortsätta ha sex oavsett vad lagen säger och då är det bättre att informera än att förbjuda. De europeiska länder som inte införde förbud mot sexklubbar lyckades också bättre i att stoppa spridningen av hiv.
Sighsten Herrgårds framträdande i media spelade en viktig roll i informationen kring hiv och aids i Sverige. Många kände sig mer mottagliga för Sighsten Herrgårds personliga budskap än för skrämmande affischer och nyhetsartiklar. Hiv fick ett mänskligt ansikte istället för att vara ett anonymt hot, och Sighsten Herrgårds exempel visade att det kunde gå att vara öppen med sin sjukdom.
Hiv-epidemins effekter
Synen på homosexuella och bisexuella påverkades negativt av spridningen av hiv. 1979 hade homosexualitet klassats som friskt. När hiv kom till Sverige tre år senare började homosexualitet återigen att förknippas med sjukdom, fast på ett annat sätt. Män som har sex med män kom att ses som en risk, snarare än en grupp som drabbats extra hårt av en sjukdom.
Även organisationer som arbetade för hbtq-personers rättigheter påverkades. Den negativa bilden av homo- och bisexuella gjorde att det blev svårare att driva frågor om rättigheter. Inga lagändringar för att förbättra situationen för hbtq-personer gjordes heller under hela 80-talet - först på 90-talet kom debatten om partnerskap och adoption igång på allvar. Det var också många inom hbtq-rörelsen som blev sjuka och dog, eller hade partners och vänner som blev sjuka. En del som blev sjuka hade uppväxtfamiljer som redan tidigare hade tagit avstånd från dem på grund av deras sexualitet, eller som slutade ha kontakt med dem av rädsla för sjukdomen. Dessa personer var beroende av andra hbtq-personer för att få stöd och vård i hemmet.
Synen på sexualitet generellt påverkades också. På 70-talet hade många unga aktivister arbetat för en friare sexualitet. När aids-epidemin bröt ut på 80-talet blev det ett bakslag för den sexuella frigörelsen. Myndigheterna uppmanade till exempel människor att hålla sig till en partner och synen på människor som hade sex med flera personer blev mer negativ.
Samtidigt födde bakslaget mot hbtq-personers rättigheter en ny form av radikal aktivism. En del hbtq-aktivister i USA blev så frustrerade över att amerikanska politiker och myndigheter inte gjorde tillräckligt för att stoppa spridningen av aids att de tog till mer radikala metoder för att nå fram med sina budskap. En av de mest kända grupperna i USA var ACT UP. De gjorde stora protestaktioner och fick flera tusen människor att delta. ACT UP fanns även i Sverige. Författaren och journalisten Mian Lodalen var en av dem som startade gruppen. De gjorde bland annat aktioner för att uppmärksamma de hårda lagarna mot personer med hiv, som tillät att människor hölls i förvar på obestämd tid. Det var många lesbiska som i solidaritet med de drabbade engagerade sig i kampen mot hiv och aids i slutet av 80-talet och början av 90-talet. För många andra lesbiska blev detta en period av prövningar. När de äntligen hade fått mer uppmärksamhet och deras frågor hade börjat tas på allvar, drabbade hiv/aids samhället så att fokus återigen kom att riktas mot männen. 80-talet var också en tid av lesbisk särorganisering.
Litteratur och konst användes också för att försöka bryta tystnaden kring hiv. Särskilt i USA, där hiv-epidemin startade, gavs ett stort antal böcker ut av personer som berättade om att leva med sjukdomen, om bemötandet från samhället och om döden. Många av böckerna handlade om homo- och bisexuella män. En av de första böckerna var Larry Kramers The Normal Heart. I Sverige skrevs dock inte särskilt mycket skönlitterärt om hiv, varken under 80-talet eller 90-talet. När Jonas Gardells trilogi Torka inte tårar utan handskar kom 2010, var det värsta av den svenska hiv-epidemin sedan länge över och många hade hunnit glömma hur det var under 80-talet.
Arbetet med att informera om säkrare sex fick också positiva effekter på lång sikt. Fler människor oavsett sexuell läggning fick kunskap om hur de kan ha bra sex utan att riskera att någon får hiv eller någon könssjukdom.
Hiv/aids, prevention och aktivism idag
1996 kom en fungerande bromsmedicin som gör att hiv inte utvecklas till aids. Därmed förändrades sjukdomen från att innebära döden till att gå att leva med. Idag är bromsmedicinerna så pass utvecklade att den som har en bra medicinering löper minimal risk att överföra hiv till någon annan.
Hiv-aktivister inom till exempel RFSL, HIV Sverige och RFSU har länge arbetat för att få bort den lag som säger att personer med hiv måste berätta om sin sjukdom. De tycker att det inte finns någon anledning att tvinga en person att berätta om hen tar sina mediciner och därmed inte längre riskerar att överföra viruset. Tvånget att berätta gör också att personer med hiv riskerar att diskrimineras eller behandlas negativt. Kunskapen om hiv är låg i Sverige än idag. Fortfarande lever en bild kvar av hiv som en dödlig sjukdom och många, särskilt unga personer, vet inte hur hiv överförs. Allt detta bidrar till en negativ bild av personer som lever med hiv, som gör att många fortfarande inte vågar vara öppna med sin sjukdom eller undviker att hiv-testa sig.
Organisationer som arbetar med hiv-frågor tycker att det är viktigt att allt ansvar för att skydda sig vid sex inte läggs på den person som har hiv. De flesta som överför hiv idag är dessutom personer som inte vet om att de har hiv och därför inte heller kan informera om det. RFSU, RFSL och HIV Sverige tycker att det är mer effektivt om alla människor tar ansvar för att skydda sig själva och andra vid sex.
Idag lever cirka 6 500 personer med diagnostiserad hiv i Sverige. Antalet nya infektioner har legat på ungefär samma nivå de senaste tio åren. De flesta i Sverige har fått hiv genom oskyddat sex mellan en man och en kvinna, eller mellan två män. Ciskvinnor löper mycket låg risk att få eller överföra hiv genom sex med andra ciskvinnor. I Sverige finns än så länge ingen forskning kring hiv bland transpersoner. En amerikansk studie visar dock att det är fyra gånger vanligare att transpersoner har hiv jämfört med cispersoner i USA. Särskilt utsatta grupper är transkvinnor, transpersoner som är hemlösa och transpersoner som har sålt sex. I juni 2015 publicerade Folkhälsomyndigheten en omfattande undersökning av transpersoners hälsa som ger en bättre bild av situationen för transpersoner i Sverige.
När spridningen av hiv minskade i Sverige upphörde en stor del av den offentliga debatten. Organisationer som HIV Sverige, RFSL och RFSU har fortsatt arbeta med hiv-frågor, men utan särskilt stor uppmärksamhet och med mindre pengar från staten. Först på 2010-talet kom debatten igång igen i samband med att Jonas Gardell gav ut sin bok Torka inte tårar utan handskar, om en man med hiv på 80-talet och hans pojkvän.
Situationen i världen
Sedan hiv upptäcktes 1981 beräknas 25-30 miljoner människor i världen ha dött av sjukdomen. Lika många lever idag med hiv och spridningen har inte minskat. I världen i stort har de flesta fått viruset antingen genom att någon förälder redan bar på det, eller genom blodtransfusion av infekterat blod. De flesta som har hiv/aids idag lever i de södra delarna av Afrika. Där är spridningen högre bland annat på grund av att många fattiga saknar tillgång till hygien, bra sjukvård, kunskap kring hur hiv överförs och tillgång till kondomer. I länder där människor själva måste betala för sin sjukvård har många inte råd med bromsmediciner. Förutom att det bidrar till att personer som har hiv dör så ökar det spridningen av hiv, eftersom obehandlad hiv sprids lättare.
Aktivister över hela världen arbetar för att mer resurser ska läggas på att stoppa hiv och att ge alla tillgång till vård. I Zambia kämpar personer med funktionsnedsättningar för att få tillgång till hiv-tester och behandling på samma sätt som andra. I Uganda försöker hiv-aktivister att stoppa de lagar som infördes 2014, som bland annat tvingar vissa grupper att hiv-testa sig och tillåter läkare att sprida information om en persons hiv-status. I Kamerun har aktivistgruppen Alternatives-Cameroun fått internationellt pris för sitt arbete för hiv-positivas rättigheter, för hiv-förebyggande arbete och mot homofobi. Trots att en ledare inom hiv-aktiviströrelsen mördades 2013 fortsätter de att driva sina frågor.
Att det är vanligare med hiv i vissa länder gör att personer från dessa länder riskerar att uppfattas som ett hot. Personer från afrikanska länder som flyr eller flyttar till västerländska länder har anklagats för att överföra hiv till västvärlden, trots att problemet är fattigdom och bristande sjukvård och inte personerna.
Texten är faktagranskad 2015-10-01 av Jens Rydström, professor i genusvetenskap och docent historia som forskar och undervisar vid Centrum för genusvetenskap, Lunds Universitet.
Källor
Bredström. Anna (2008) Safe sex, unsafe identities: intersections of 'race', gender and sexuality in swedish HIV/AIDS policy. Linköping: LiU-tryck
Centers for Disease Control and Prevention (2005) Antiretroviral postexposure prophylaxis after sexual, injection-drug use, or other nonoccupational exposure to HIV in the United States. cdc.gov Nedladdad 2015-09-14
Folkhälsomyndigheten (2014) Smittsamheten vid behandlad hivinfektion. Kunskapsunderlag från Folkhälsomyndigheten och Referensgruppen för Antiviral terapi (RAV). folkhalsomyndigheten.se Nedladdad 2015-09-14
Folkhälsomyndigheten (2015) Hivinfektion. folkhalsomyndigheten.se Nedladdad 2015-09-14
Folkhälsomyndigheten (2015) Hälsan och hälsans bestämningsfaktorer för transpersoner. En rapport om hälsoläget bland transpersoner i Sverige. folkhalsomyndigheten.se Nedladdad 2015-09-18
Grant, Jaime M., Lisa A. Mottet, Justin Tanis, Jack Harrison, Jody L. Herman, and Mara Keisling. (2011) Injustice at every turn: A report of the National Transgender Discrimination Survey. Washington: National Center for Transgender Equality and National Gay and Lesbian Task Force
Hekma, Gert (2007) ’Gayvärlden: Från 1980 fram till idag’. I: Aldrich, Robert (red.) (2007) Gay - en världshistoria. Stockholm: Natur & Kultur
Human Rights Watch (2013) ’ World AIDS Day: HIV Groups Honored’. HRC News 29 november 2013. hrw.org Nedladdad 2015-09-14
Human RIghts Watch (2014a) ’Uganda: Deeply flawed HIV bill approved’. HRC News 13 maj 2014. hrw.org Nedladdad 2015-09-14
Human Rights Watch (2014b) ’Zambia: People with disabilities left behind in HIV respnse’. HRC News 15 juli 2014. hrw.org Nedladdad 2015-09-14
RFSU, RFSL & HIV-Sverige (2011) Hiv, brott och straff. Stockholm: RFSU.
Rosenberg, Tiina (2006) L-ordet: vart tog alla lesbiska vägen? Stockholm: Normal
Rydström, Jens (2011) Odd couples: A history of gay marriage in Scandinavia. Amsterdam: Amsterdam University Press
Sandström, Bosse (odaterad) ’Sighsten Herrgård gav seklets nya farsot ett ansikte’. Aftonbladet Special. aftonbladet.se Hämtad 2015-09-14
Steorn, Patrik (2009) ’Mode och skam: Sighsten Herrgård, aids, garderober och arkiv’. I: Lambda nordica: tidskrift för homosexualitetsforskning. - 1100-2573. ; 2009(14):3/4, s. 78-103
Svéd, George (2000) ’När aids kom till Sverige. Eller Aids angår alla - en liten betraktelse om när aids inte angick någon eftersom det bara drabbade bögar och knarkare..’ I: Andreasson, Martin (red) (2000) Homo i folkhemmet: Homo- och bisexuella i Sverige 1950-2000. Göteborg: Anamma Böcker
Thorsén, David (2013) Den svenska aidsepidemin: Ankomst, bemötande, innebörd. Uppsala: Uppsala universitet
Vallgårda, Signild (2003) Folkesundhed som politik: Danmark og Sverige fra 1930 til i dag. Aarhus: Aarhus University Press
Voss, Jon (2009) ’Sista intervjun i gaymedia med Sighsten Herrgård’ QX 20091119. Original från Reporter 1989. qx.se Hämtad 2015-09-14
Williams, Dylan, Erik Pauser och Tinni Ernsjöö Rappe (2012) Smittad: När hiv kom till Sverige. AMP Film/Sveriges Television
Övningar & praktisk info
Normer i media
Syfte
Att öka elevers medvetenhet om hur media påverkar skapandet och upprätthållandet av normer och beskrivningar av verkligheten. Samt insikt i att normer är föränderliga över tid och kan vara olika för olika sammanhang/kulturer. Meningen är inte att relativisera normer utan att försöka ge eleverna förståelse för att vissa normer är begränsande till den grad att människor inte kan åtnjuta sina mänskliga rättigheter.
Övning 1: Tänk källkritiskt!
Syfte
Att öva förmågan att tänka källkritiskt
Att öva på att ange källor, kritiskt granska och värdera sina källor
Bakgrund
Vi översköljs i vardagen av påståenden om hur samhället är, hur olika grupper och individer är och det är inte alltid lätt att veta vad som är sant eller falskt. Denna övning ger en möjlighet att öva sig i att se att allt man läser inte alltid är sant. Samt diskutera hur man kan tänka kritiskt och hur man kan förhålla sig till olika källor.
Gör så här
Arbeta i par
- En elev får söka på nätet eller i tidningar efter information om något osannolikt som avslöjats som sant eller falskt.
- Eleven berättar för sin kamrat om "nyheten"
- Den andra eleven ska själv försöka avgöra om det är sant eller falskt. Eventuellt kan den få använda internet för att försöka ta reda på det.
Tips! Låt den sökande eleven använda Metros viralgranskare.
Diskutera: Prata sedan om hur det går att avgöra vad som är sant eller falskt på nätet.
Alternativ: Om det kan passa i gruppen så kan eleverna välja sitt exempel från delningar i deras flöden i sociala medier, tex Facebook, Twitter eller liknande.
Detta kan förankra det tydligare i deras verklighet, men rekommenderas inte om det kan bli känsligt eller utpekande.
Övning 2: Bilden av familjen
Syfte
Att ifrågasätta normer kring familjer och vilka som kan ingå i begreppet familj.
Att med hjälp av bildanalys kunna dra slutsatser om normer.
Bakgrund
Idealet med kärnfamiljen växte fram i Sverige under 1900-talet. En kärnfamilj är en kvinna och en man som är gifta och lever tillsammans med sina gemensamma barn. Tidigare i historien var storfamilj vanligt, där tre generationer samsades under samma tak.
Under 70-talet började föräldrar att skilja sig i större utsträckning än tidigare i Sverige. Det började pratas om ensamstående föräldrar, styvfamiljer, bonusföräldrar, plastföräldrar etc. Föräldrar som inte är heterosexuella har funnits länge. År 2003 fick homosexuella adoptera och 2005 blev det tillåtet för lesbiska par att inseminera. Kärnfamiljens ideal blev mindre relevant att eftersträva, men ändå lever idealbilden kvar, inte minst i media och reklam.
Gör så här
Arbeta i grupp eller enskilt.
Bildsökning: gör en bildsökning på ordet "familj". (Alternativt: Titta på reklambilder där familjer framställs.)
Diskutera: Prata om vad det främst är för familjer som visas? Tänk gärna på både vilka konstellationer, vilka som ingår i familjebilden och normer kring kroppsstorlek, hudfärg, funktionalitet, ålder, klass och kön.
Exempel: Ta exempelvis tre bilder och gör en bildanalys av dessa. Utgå från frågeställningarna:
- Hur framställs familjerna?
- Vad gör familjerna på bilderna? Vem gör vad?
- Hur ser de ut? Tänk gärna på normer kring kroppsstorlek, längd, hudfärg, funktionalitet, ålder, klass och kön. Överensstämmer representationen med verkligheten?
- I vilka sammanhang visas dessa bilder - alltså var har de publicerats?
- Hur påverkas vi av bilderna, tror ni?
- Vad är det för norm(er) som skapas genom dessa bilder?
Presentera era resultat för klassen.
Övning 3: Par, kärlek, snygg...
Gör så här
Bildsökning: Gör en bildsökning på följande ord, ett i taget: par, kärlek, snygg, resa, …
Diskutera: Vilka normer ser eleverna? Vad blir osynligt?
Tänk gärna på både vilka konstellationer, vilka personer/kroppar som visas och vad det kan säga om normer kring kroppsstorlek, hudfärg, sexuell läggning, könsuttryck, funktionalitet, ålder, klass och kön.
Papperskorgen
Syfte
Att bli medveten om att det finns olika hinder för olika människor i livet. Vissa kan ha det lättare och slipper kämpa för att nå dit de vill, medan andra måste kämpa mycket eller aldrig får förutsättningar eller möjlighet att nå dit de vill. Det handlar bland annat om makt, diskriminering, handlingsutrymme, (o)rättvisa, privilegier och normer. Det handlar även om att synliggöra strukturer och hur de påverkar individer.
Gör så här
- Låt deltagarna sitta ner. Det är bra om de sitter i rader (klassisk klassrumssittning).
- Be alla deltagare att skrynkla ihop tre papper (använd gärna papper som ska till återvinningen).
- Ställ fram en papperskorg vid främre raden.
- Be några deltagare i mitten att stå upp och alla de andra att sitta ned.
- Säg att alla snart ska få kasta sina pappersbollar. De som träffar papperskorgen kommer att få en bra framtid med jobb, pengar och makt.
- Be sedan alla deltagare att kasta sina skrynklade papper i papperskorgen från den plats de är på.
Det här kommer upplevas som orättvist av deltagarna. ”Varför får vissa vara närmare papperskorgen? Varför får några stå upp? De är ju i vägen för mig när jag ska kasta.” Dessa kommentarer brukar komma fram i och med övningen.
Samtal om orättvisor, förutsättningar och strukturer
- Samtala med deltagarna om att övningen är orättvis. Att det förstås är mycket lättare för de som sitter nära eller de som står upp att träffa papperskorgen.
- Ta också upp att bara för några sitter nära betyder det inte att de träffar papperskorgen, och att bara för att några sitter längre bak betyder det inte att alla där bak missar papperskorgen.
- Det handlar om olika förutsättningar och strukturer som gör att fler som är långt fram träffar än de som är långt bak. Men på individnivå behöver inte orättvisan märkas, det kan finnas en person långt bak som träffar och någon långt fram som missar.
- Visa därför på vikten av att kunna se strukturer. Det är exempelvis viktigt att kunna se hur diskriminering samverkar och påverkar förutsättningar och möjligheter.
- Samtala också med deltagarna om vad det är som kan göra att människor befinner sig längst fram. Vilka grupper av människor är det som oftast slipper hinder i livet? Vad är det som gör att vissa grupper av människor inte har samma hinder i livet som andra?
- Låt deltagarna skriva ned olika hinder som de tror eller vet finns i deras närmiljö.
OBS! fastna inte för länge i diskussion kring hinder, då det kan riskera att bli förenklade diskussioner som istället leder till cementering av föreställningar om individen utifrån kategorier.
Hur får vi människor att bry sig?
Syfte
Att ge eleverna tillfälle att resonera kring vad som kan påverka oss människor att engagera oss i olika frågor. Att öka kunskapen om hur engagemang i olika frågor kan variera genom historien och att engagemanget kan väckas på olika sätt.
Gör så här
1. Presentera listan på anledningar att engagera sig i någon fråga som inte direkt rör en själv. Tips! Presentera gärna varje anledning med ett eget exempel som känns relevant för klassen, t ex i form av en bildpresentation.
- Att något händer i ens geografiska närhet
- Att något händer någon som jag känner
- Att det finns en risk att det också kan hända mig själv
- Att det finns kända personer som själva är berörda och pratar om det
- Att det i media framställs som något akut, oväntat eller spännande
2. Låt eleverna välja en av anledningarna som de tror är den främsta orsaken till att folk engagerar sig i frågor som inte direkt rör de själva (det behöver inte vara vad som gör eleven själv engagerad). Tips! Om du vill att valet ska ske utan påverkan från klasskamrater kan de skriva sitt val på lappar med siffra och sitt namn.
3. Dela in eleverna i grupper utifrån vilken anledning de valt.
4. Grupperna får i uppdrag: att komma överens om en rättvisefråga och göra en kampanj för att få fler engagerade i sin sak, utifrån den anledning de valt. En kampanj kan vara någon form av påverkansarbete, exempelvis en reklamkampanj, ett upprop på sociala medier, ett radioinslag, att sprida en nyhetsartikel etc. Målet är att nå och påverka så många människor som möjligt.
5. Låt varje grupp presentera sin kampanj på valfritt sätt för resten av klassen.
6. Reflektera: låt eleverna reflektera enskilt och/eller i grupper om tre kring engagemang och påverkansarbete. Vad kan vara svårt när ni vill påverka och förändra inskränkande normer? Vad kan skapa engagemang hos fler?