Tidslinje
Sylvia Rivera tänder gnistan till en revolution
”Ju mer de slog oss, desto mer slog vi tillbaka. Vi hade bestämt oss den kvällen för att vi skulle befria oss själva.”
”Vi var allihopa inne på baren, hade det bra. Lampor tändes, vi visste vad som var på gång: det var en razzia. Det här är andra gången på en vecka som det görs en razzia på den här baren. Det vanliga händelseförloppet var att polisen från sjätte distriktet gick in på varje gaybar… Rutinen var ”Bögar här borta, flator här borta, freaks där borta”… Queens och butch-flatorna var freaksen. … Om du inte hade tre manliga klädesplagg på dig så åkte du i fängelse. Precis som en butch-flata som inte hade tre kvinnliga klädesplagg på sig också åkte i fängelse.”
Så berättar Sylvia Rivera om en juninatt i New York 1969. De hade festat på Stonewall Inn, som var en av få mötesplatser för hbtq-personer på den tiden. Stonewall Inn var ”en manlig vit bar för vita medelklassmän”, men Sylvia hade kontakter och kom in trots att hon var drag queen, latina och fattig.
Den här kvällen stormade polisen in i lokalen och bommade för dörrarna. Deras jobb var att kontrollera vilket kön det stod att varje person hade i sin legitimation och om det stämde överens med hur personen såg ut. Polisen tog in vissa personer på toaletten för att se vilken kropp som fanns under kläderna. Eftersom Sylvia var drag queen och latina var hon en av dem som polisen kontrollerade hårdast. Flera gånger hade hon blivit fängslad för att hon bar kvinnokläder. Det var inte lagligt för personer med ”manskropp”.
Men den här natten vägrade Sylvia och flera andra barbesökare att visa sin legitimation och att klä av sig inför polisen. De gjorde motstånd när polisen försökte arrestera dem och slog tillbaka när polisen trakasserade dem. De drev med polisen, dansade och sjöng We shall overcome. När polisen plockade fram batongerna kastade de ölflaskor och stenar tillbaka. Från början var det ungefär 200 personer på Stonewall Inn, men människor som bodde i området märkte vad som hände och kom dit.
”Det var inte bara folk från gay-communityt och queens från gatan som på riktigt trappade upp upproret, det var också hjälpen från många radikala straighta män och kvinnor… som kände till den kamp som gay-communityt och trans-communityt förde.”
Efter bara några minuter var det mer än 500 personer utanför baren. Till en början var det bara sex stycken poliser och de hade inte en chans. När polisens förstärkning kom fortsatte upploppet under flera timmar. Bilar vändes upp och ner, fönster krossades och det brann på flera ställen. Till slut upplöstes folksamlingen. Men många gick därifrån med känslan av att något stort hade hänt.
”Jag minns att jag skrek över gatan ”Revolutionen är här”! … Det var en av de bästa stunderna i mitt liv.”
Vid tiden för Stonewall-upproret var Sylvia 17 år. Född i New York 1951 växte hon upp med sin mormor, eftersom hennes pappa övergivit henne och mamman begick självmord när Sylvia var tre år. När Sylvia gick i årskurs fyra började hon använda smink. Sylvias mormor, som såg Sylvia som en pojke, tillät inte detta och kastade ut henne. Från att Sylvia var 11 år bodde hon på gatan och sålde sex för att försörja sig. På gatan lärde hon känna andra drag queens och transvestiter, som blev hennes nya familj.
Hon blev tidigt aktiv i rörelsen mot rassegregering, i protester mot USA:s krig mot Vietnam och i den feministiska rörelsen. Efter Stonewall-upproret var hon aktiv i gayrörelsen och var känd som en av dem som startade upproret. Men när gayrörelsen växte och blev mer allmänt accepterad upplevde Sylvia att de vita medelklass-homosexuella inte ville att hon skulle vara den som syntes i media och talade för deras kamp. De ville inte ha drag queens och transpersoner, utan någon som såg mer ”normal” och ”straight-acting” ut.
”Du var tvungen att vara vad de kallade de ’normala homosexuella’. De hade kostym och slips. På en av de första demonstrationerna de hade så bar lesbiska klänningar och högklackat fast de aldrig någonsin haft det tidigare, för att visa världen att de var normala… Men jag känner inte att jag måste passa in i mallen.”
Sylvia sa högljutt ifrån när hon tyckte att något var fel. Hon ansåg att de frågor som gayrörelsen drev mest var till för vita homosexuella från medel- och överklassen och att deras intressen hela tiden kom först. Hon tyckte att det fanns andra frågor som var viktiga, till exempel transpersoners rättigheter, fattigdom, hemlöshet, sexarbete, våld och rasism.
Sylvia var själv fattig och hemlös under flera perioder som vuxen. Hon kämpade med ett alkoholmissbruk och en gång försökte hon ta sitt liv. Samtidigt fortsatte Sylvia att arbeta för hbtq-personers rättigheter. Hon var med och startade flera organisationer, påverkade politiker och bildade hem för hemlösa. Till och med på sin dödsbädd 2002 hade hon ett möte med personer från en hbtq-organisation om transpersoners rättigheter.
”I’m a bitch on wheels”, sa hon. Med det menade hon att hon aldrig slutade att kämpa.
Reflektionsfrågor utifrån texten
- När New York-polisen gjorde razzia på Stonewall Inn arresterade de bland annat personer på grund av vad de hade för kläder på sig. Vilka lagar och normer i samhället då var i behov av förändring för att inte vara diskriminerande?
- Sylvia engagerade sig i gayrörelsen i USA som blev mer och mer politisk efter Stonewallupproret 1969. Men Sylvia tyckte att många inom rörelsen struntade i frågor som hon tyckte var viktiga, exempelvis transpersoners rättigheter, fattigdom, hemlöshet, prostitution, våld och rasism. Varför tror ni att det var så?
- Under Stonewallupproret kom över 500 personer som hade olika bakgrunder (till exempel klass, kön och sexuell läggning) för att tillsammans säga ifrån mot polisens razzia och trakasserier. Vilka frågor tror du skulle kunna engagera människor med olika intressen och bakgrunder idag?
Texten är faktagranskad 2015-10-01 av Jens Rydström, professor i genusvetenskap och docent historia som forskar och undervisar vid Centrum för genusvetenskap, Lunds Universitet.
Källor
Gan, Jessi (2007) ’”Still at the Back of the Bus”. Sylvia Riveras Struggle’. I: Centro Journal, vol. XIX, núm. 1, 2007, pp. 124-139. New York: Estados Unidos. redalyc.org hämtad 20150405
Rivera, Sylvia (2001) ’Our Armies Are Rising and We ar Getting Stronger.’ www .historyisaweapon.com/defcon1/riverarisingandstronger.html hämtad 20150405
Skicka en anonym tanke till din lärare
Hbtq-personer slår tillbaka mot polisen i Stonewall-upproret
Stonewall-upproret har haft stor betydelse för den västerländska hbtq-rörelsen. När Sylvia Rivera och de andra som var på Stonewall Inn i New York slog tillbaka mot polisens trakasserier var det inte första gången en hbtq-person hävdade sin rätt att vara sig själv, men upproret som följde var större än tidigare uppror och fick mer uppmärksamhet i media. Hundratals nya grupper som arbetade för hbtq-personers rättigheter bildades i USA åren efteråt. Aktivisterna började använda nya strategier. Många ville inte längre anpassa sig till samhällets förväntningar på hur de skulle leva och se ut, eller be snällt om att bli accepterade av heterosexuella. Istället tyckte de att det var samhället som skulle förändras, så att alla kunde få samma rättigheter.
Rörelsen för hbtq-personers rättigheter var en del av flera stora sociala rörelser på 60- och 70-talet. Kvinnorörelsen, fredsrörelsen, rörelsen för sexuell frihet och kampen mot rassegregering och rasism var andra viktiga rörelser under samma tid. Många av de som protesterade var unga och studenter, som ville ha en bättre och mer jämlik värld. De olika rörelserna bidrog till att förbättra villkoren för många människor. Hbtq-aktivisternas protester ledde bland annat till att flera delstater i USA gjorde det lagligt att vara homosexuell. Kampen spreds till många andra länder och hbtq-rörelsen växte. Även i Sverige bildades flera grupper för homosexuella och bisexuella kvinnor och män. De började också argumentera för sina rättigheter på ett mer öppet sätt än tidigare. I Sverige genomfördes den första offentliga gay-demonstrationen i Örebro 1971. RFSL i Stockholm tyckte inte att tiden var mogen ännu.
Idag hålls Pride-parader runt om i världen under sommarmånaderna varje år, till minne av Stonewall-upproret som ägde rum i juni 1969 och för att manifestera för frigörelse, rättvisa och hbtq-personers rättigheter. I många länder motarbetas Pride-paraderna både av myndigheter som kan förbjuda dem och av homofoba grupperingar som utsätter hbtq-personer för våld eller hot om våld.
USA före och efter Stonewall
Före Stonewall fanns inte begreppet ”komma ut”, det vill säga att berätta för omgivningen om sin sexuella läggning eller könsidentitet, helt enkelt för att människor väldigt sällan gjorde detta. De höll istället sin identitet hemlig. 1969 var sex mellan personer av samma kön fortfarande olagligt i New York och i alla andra delstater i USA förutom Illinois. Homosexualitet var dessutom klassat som en mental sjukdom av den amerikanska psykiatriföreningen (American Psychiatric Association) (se även 1979 Socialstyrelsen klassar homosexualitet som friskt). Attityden i samhället var många gånger hård. Bland annat pågick en hetsjakt mot homosexuella i media i USA och Europa under 50- och 60-talet (se 1950 ”Rättsrötan” och hetsjakten mot homosexuella).
Stonewallupproret var dock inte första gången hbtq-personer hävdade sina rättigheter i USA. På 60-talet, före Stonewallupproret, fanns ungefär 60 grupper i USA som jobbade för homosexuellas rättigheter. Deras strategi var att försöka visa att homosexuella kunde smälta in i samhället och vara som ”alla andra”. Utåt ville de framstå som så ”normala” som möjligt. De tyckte att homosexuella män skulle se manliga ut och att homosexuella kvinnor skulle se kvinnliga ut, för att heterosexuella på så vis skulle ha lättare att acceptera dem. Detta brukar kallas ”diskretionens politik”, och gjorde att homosexuella förde ett dubbelliv: anständiga och ”normala” utåt men inom gruppen kunde de klä sig i drag och uppträda könsöverskridande. Inom gruppen brukade männen kalla varandra kvinnonamn och butch-flatorna kallade varandra mansnamn.
Efter Stonewall ökade antalet grupper som jobbade för homosexuellas rättigheter i USA till uppemot 1 500 stycken på bara ett par månader. Två av de nystartade var Gay Liberation Front och Gay Activist Alliance som Sylvia Rivera var med och grundade. En del grupper fortsatte med liknande strategi som tidigare, andra grupper var mer radikala och utåtriktade. De använde olika sätt att sprida sina budskap på. Den lokala tidningen i området där Stonewall Inn låg vägrade till exempel att skriva ordet ”gay” i sin tidning. Då startade aktivister en egen tidning som de döpte till Gay.
Efter Stonewall-upproret var det ytterligare ett antal delstater i USA som ändrade på de lagar som förbjudit sex mellan två personer av samma kön. 2003, drygt 30 år senare, beslutade Högsta Domstolen i USA att alla delstater måste avskaffa kriminaliseringen av homosexualitet. Däremot fortsatte det i några delstater att vara olagligt att offentligt visa sin homo- eller bisexualitet. Den 26 juni 2015 beslutade Högsta Domstolen att det var emot konstitutionen att vägra personer att gifta sig med någon av samma kön. Fram till oktober 2014 hade 31 stater lagstiftning som definierade äktenskapet som mellan man och kvinna i enlighet med den så kallade ”Defense of Marriage Act” (DOMA). Endast 19 stater tillät vid den tiden samkönade äktenskap. Högsta Domstolens beslut 2015 tvingade på så sätt de resterande delstaterna att respektera domstolsbeslutet och börja utfärda äktenskapslicenser till samkönade par.
Homo- och bisexuella får numera göra värnplikt, det får däremot inte transpersoner och intersexpersoner.
Även i de delstater där lagstiftningen är förhållandevis jämlik finns stora sociala problem. Många av de problem som Sylvia Rivera kämpade mot i sitt eget liv är vanligare bland transpersoner än bland cispersoner. Hemlösheten är till exempel lägre bland cispersoner, och cispersoner är långt mindre utsatta för sexuella övergrepp, våld och mord och har i genomsnitt en fyra gånger högre inkomst. Rasifierade transpersoner är mer utsatta än vita och drabbas i mycket större utsträckning av hemlöshet. Organisationen Sylvia Rivera Law Project bildades 2002 - samma år Sylvia dog - med målet att förbättra situationen för fattiga rasifierade transpersoner.
Andra proteströrelser under samma tid
Det USA som Sylvia Rivera växte upp i präglades av konflikter och uppror kring flera olika frågor. På 60-talet var Sylvia engagerad i kampen mot rassegregering och diskriminering. 1964, bara några år innan Stonewall-upproret, hade alla lagar om rassegregering tagits bort i USA. Innan dess gällde att ”vita” personer skulle vara separerade från ”färgade” personer. Vita hade egna avdelningar på bussar och tåg, egna sjukhus, fängelser, bostadsområden, skolor, biografer och restauranger.1967 blev det tillåtet för personer av olika ”ras” att gifta sig med varandra i alla stater. En av de strategier som användes i medborgarrättsrörelsen var civil olydnad, det vill säga att medvetet bryta mot lagar för att uppnå ett politiskt mål eller visa att lagarna är fel. Ett känt exempel är när Rosa Parks vägrade att ge sin plats i en buss åt en vit person, trots att hon enligt lag var tvungen att göra det. Hon arresterades, men händelsen blev viktig i kampen mot rassegregeringen och inspirerade många människor att protestera mot lagarna.
Även kvinnorörelsen och feminismen växte sig starkare under 70-talet. Ett slagord som feminister använde sig mycket av var ”Det personliga är politiskt.” De ville lyfta nya frågor i politiken som tidigare setts som oviktiga, eller för privata för att prata om offentligt. Det var bland annat frågor kring mäns våld mot kvinnor, pornografi, sexualitet, diskriminering i arbetslivet, fördelning av hushållsarbete och föräldraskap. Tidigare hade detta setts som något som människor skulle sköta själva och som politiker inte skulle lägga sig i. ”Det personliga är politiskt” syftade också på en idé om att samhället skulle förändras till det bättre om människor kunde visa mer av sitt privata jag offentligt.
Samma tanke användes av homo- och bisexuella aktivister. De argumenterade för att förtryck på grund av sexuell läggning inte var en fråga som människor skulle försöka lösa själva. Istället var det hela samhällets ansvar. De ville också att hbtq-personer skulle kunna leva öppet med sin identitet och sina relationer.
Konflikterna kring etnicitet, klass, kön och sexualitet som fanns i samhället i stort fanns även inom hbtq-rörelsen. I New York vid tiden runt Stonewall-upproret var till exempel klubbarna i staden uppdelade utifrån etnicitet både för heterosexuella och för hbtq-personer. Det fanns flera klubbar för vita homosexuella och några få klubbar dit fattiga, rasifierade och drag queens som Sylvia Rivera kunde gå. När hbtq-rörelsen växte bildades också flera grupper som inte alltid höll med varandra eller ville samma saker. Det blev mer och mer tydligt att hbtq-personer, precis som heterosexuella cispersoner, inte är en grupp av likadana personer med samma intressen, behov och politiska åsikter.
Under den här tiden blev det även en uppdelning mellan hbtq-personer som var politiskt engagerade och de som inte var det. Det kunde bland annat märkas genom att de använde olika ord om sig själva. Ofta var det politiskt medvetna feminister som kallade sig lesbiska, medan kvinnor som älskade andra kvinnor utan att vara politiska kallade sig för homosexuella.
Situationen i Sverige
Personer som kämpade för homosexuellas rättigheter i Sverige hade försökt få homosexuella att framstå som så ”normala” som möjligt, på liknande sätt som i USA. Under 70-talet blev rörelsen för homosexuellas rättigheter mer radikal och synlig också i Sverige. Även RFSL, som funnits sedan 1950, lämnade diskretionens politik och förändrades från att främst fokusera på sociala aktiviteter till att bli mer politisk och utåtriktad. Till exempel använde sig RFSL av civil olydnad när de 1979 ockuperade Socialstyrelsen för att få bort sjukdomsstämpeln på homosexualitet. I RFSL:s lokal i Stockholm drog de undan gardinerna, som tidigare varit fördragna.
Nya grupper för lesbiska uppstod också inom organisationen, som dittills dominerats av män. En del av dem bröt sig senare ut och bildade den fristående gruppen Lesbisk Front. Bisexuella inkluderades officiellt i RFSL:s målgrupp. En grupp för transsexuella bildades inom föreningen, trots att transpersoner inte inkluderades officiellt förrän 2001.
Den första demonstrationen för homosexuellas rättigheter i Sverige hölls i Örebro den 15 maj 1971. Det var en grupp som hette Gay Power Club 1 som anordnade demonstrationen. Ungefär 20 personer kom dit. På deras plakat stod det ”Homosex är mänskligt”, ”Sexuell jämlikhet” och ”Kunskap raserar fördomar”. De ville bland annat att det skulle bli lagligt för två personer av samma kön att få gifta sig med varandra. Det uppfattades då som en mycket radikal fråga och det kom att dröja ända tills 2009 innan lagen om könsneutrala äktenskap röstades igenom i riksdagen (1995 för partnerskap).
Villkoren för kampen för homosexuellas rättigheter förändrades dock under början av 80-talet både i Sverige och internationellt, i och med att HIV-epidemin bröt ut.
Prideparader i Sverige och världen
1970, året efter upploppen på Stonewall Inn, ordnades Gay Liberation Day för första gången i New York. Året därefter hölls Gay Pride-parader på flera håll i världen, bland annat i Paris, London och Örebro i Sverige. 1977 hölls den första frigörelsedagen i Sverige, som senare blev en hel vecka. Frigörelseveckan är det som senare bytte namn till Stockholm Pride. Under Frigörelseveckan gick människor på demonstrationer, fester och seminarier. Prideparader anordnas numera varje sommar på många orter i Sverige, som ett tillfälle att uppmärksamma kampen för frigörelse och jämlikhet för hbtq-personer.
Att kunna ordna Prideparader har inte varit och är inte en självklarhet för alla. I flera länder har Prideparader förbjudits av landets regering, trots att mötesfrihet är en mänsklig rättighet. Hbtq-aktivister i Baltikum har till exempel fått fortsätta kämpa för att få hålla sina Prideparader sedan den första genomfördes 2010. Paraden har mött motstånd från landets myndigheter under 2011, 2012 och 2013 och motdemonstranter har kastat ägg på paraderna varje år. I Stockholm överfölls paraden 2004 av nynazister och en aktivist som gick emellan fick allvarliga skador.
I Prideparaden i Stockholm har en grupp människor i flera år gått under parollen ”Marching for those who can’t”. Syftet är att visa solidaritet med alla som människor inte kan gå i Prideparader eller vara öppen med sin identitet.
Texten är faktagranskad 2015-10-01 av Jens Rydström, professor i genusvetenskap och docent historia som forskar och undervisar vid Centrum för genusvetenskap, Lunds Universitet.
Tryckta källor
Carter, David (2004). Stonewall: The Riots that Sparked the Gay Revolution, St. Martin's Press
Clendinen, Dudley & Nagourney, Adam (1999). Out for Good. The Struggle to Build a Gay Righst Movement in America. New York: Simon & Schuster.
Hallgren, Hanna (2008) När lesbiska blev kvinnor: lesbiskfeministiska kvinnors diskursproduktion rörande kön, sexualitet, kropp och identitet under 1970- och 1980-talen i Sverige. Göteborg: Kabusa Böcker
Hekma, Gert (2007) ’Gayvärlden: Från 1980 fram till idag’. I: Aldrich, Robert (red.) (2007) Gay - en världshistoria. Stockholm: Natur & Kultur
Holden, Stephen (2010) ’June 28, 1969: Turning Point in Gay Rights History.. I: New York Times 20100615.
Marcus, Eric (2002), Eric, Marcus Making of Gay History
Rizzo, Domenico (2007) ’Homosexualitet och offentlighet sedan andra världskriget’. I: Aldrich, Robert (red.) (2007) Gay - en världshistoria. Stockholm: Natur & Kultur
Rosenberg, Tiina (2006) L-ordet: vart tog alla lesbiska vägen? Stockholm: Normal
The National Gay and Lesbian Task Force & National Center for Transgender Equality (2011) Injustice at Every Turn. A report of the National Transgender Discrimination Survey.
Elektroniska källor
RFSL www. rfsl.se/?p=413
Stockholm Pride www .stockholmpride.org/Join-Pride/Om/Vardegrund/
Pink News www.pinknews.co.uk/2013/07/23/lithuania-supreme-court-makes-binding-deci... ; https://www .amnesty.org/en/articles/news/2013/06/lithuania-bans-pride-parade/
Övningar & praktisk info
Till denna personberättelse passar följande övningar bra:
Papperskorgen
Syfte
Att bli medveten om att det finns olika hinder för olika människor i livet. Vissa kan ha det lättare och slipper kämpa för att nå dit de vill, medan andra måste kämpa mycket eller aldrig får förutsättningar eller möjlighet att nå dit de vill. Det handlar bland annat om makt, diskriminering, handlingsutrymme, (o)rättvisa, privilegier och normer. Det handlar även om att synliggöra strukturer och hur de påverkar individer.
Gör så här
- Låt deltagarna sitta ner. Det är bra om de sitter i rader (klassisk klassrumssittning).
- Be alla deltagare att skrynkla ihop tre papper (använd gärna papper som ska till återvinningen).
- Ställ fram en papperskorg vid främre raden.
- Be några deltagare i mitten att stå upp och alla de andra att sitta ned.
- Säg att alla snart ska få kasta sina pappersbollar. De som träffar papperskorgen kommer att få en bra framtid med jobb, pengar och makt.
- Be sedan alla deltagare att kasta sina skrynklade papper i papperskorgen från den plats de är på.
Det här kommer upplevas som orättvist av deltagarna. ”Varför får vissa vara närmare papperskorgen? Varför får några stå upp? De är ju i vägen för mig när jag ska kasta.” Dessa kommentarer brukar komma fram i och med övningen.
Samtal om orättvisor, förutsättningar och strukturer
- Samtala med deltagarna om att övningen är orättvis. Att det förstås är mycket lättare för de som sitter nära eller de som står upp att träffa papperskorgen.
- Ta också upp att bara för några sitter nära betyder det inte att de träffar papperskorgen, och att bara för att några sitter längre bak betyder det inte att alla där bak missar papperskorgen.
- Det handlar om olika förutsättningar och strukturer som gör att fler som är långt fram träffar än de som är långt bak. Men på individnivå behöver inte orättvisan märkas, det kan finnas en person långt bak som träffar och någon långt fram som missar.
- Visa därför på vikten av att kunna se strukturer. Det är exempelvis viktigt att kunna se hur diskriminering samverkar och påverkar förutsättningar och möjligheter.
- Samtala också med deltagarna om vad det är som kan göra att människor befinner sig längst fram. Vilka grupper av människor är det som oftast slipper hinder i livet? Vad är det som gör att vissa grupper av människor inte har samma hinder i livet som andra?
- Låt deltagarna skriva ned olika hinder som de tror eller vet finns i deras närmiljö.
OBS! fastna inte för länge i diskussion kring hinder, då det kan riskera att bli förenklade diskussioner som istället leder till cementering av föreställningar om individen utifrån kategorier.
Vem får plats i lådan?
Syfte
Att kunna resonera kring normer och att stödja varandra i våra olikheter samt ge eleverna större handlingsutrymme.
Gör så här
- Se filmen På golvet om maskulinitetsnormer, från materialet Machofabriken*.
- Dela ut en låda till varje grupp.
- Varje grupp ska bestämma sig för en person som anses ha hög status enligt stereotyper och ideal (anses som bra, cool, snäll, smart, snygg eller liknande).
- Använd post-it lappar och skriv ned egenskaper och kännetecken som den här personen bör ha för att leva upp till idealet. Sätt upp post-it lapparna på lådans sidor.
Samtala om lådan och lapparna
- Kan de flesta passa in i lådan eller känns den trång?
- Finns det lappar som säger emot varandra fastän de är på samma låda?
- Tror du någon kan och orkar leva ett helt liv i en sådan här låda? Kan man överhuvudtaget leva i en låda när alla normer finns som begränsar oss…
- Hur vi kan hjälpa varandra att våga gå utanför lådan?
Låt grupperna jämföra lådor och prata om vikten av att känna att andra inte gör det svårt för en att gå utanför lådan. Prata om hur vi kan peppa varandra att gå utanför förväntningar.
Utanför lådan
Syfte
Att kunna resonera kring normer och att stödja varandra i våra olikheter samt ge eleverna större handlingsutrymme för att våga vara sig själv.
Gör så här
- Titta på filmen Syrrans favoritlåt, från materialet Machofabriken*.
Samtala om normer och deras begränsningar
- Vad händer när någon går utanför lådan?
- Hur vi kan hjälpa varandra att våga gå utanför lådan?
Om du arbetar med personberättelserna i materialet kan du också koppla frågor till avsnitt i materialet:
- Vilka lådor var för snäva eller inskränkande för personen?
- Vilket stöd fick eller tog personen för att bryta mot inskränkande normer?
Hur får vi människor att bry sig?
Syfte
Att ge eleverna tillfälle att resonera kring vad som kan påverka oss människor att engagera oss i olika frågor. Att öka kunskapen om hur engagemang i olika frågor kan variera genom historien och att engagemanget kan väckas på olika sätt.
Gör så här
1. Presentera listan på anledningar att engagera sig i någon fråga som inte direkt rör en själv. Tips! Presentera gärna varje anledning med ett eget exempel som känns relevant för klassen, t ex i form av en bildpresentation.
- Att något händer i ens geografiska närhet
- Att något händer någon som jag känner
- Att det finns en risk att det också kan hända mig själv
- Att det finns kända personer som själva är berörda och pratar om det
- Att det i media framställs som något akut, oväntat eller spännande
2. Låt eleverna välja en av anledningarna som de tror är den främsta orsaken till att folk engagerar sig i frågor som inte direkt rör de själva (det behöver inte vara vad som gör eleven själv engagerad). Tips! Om du vill att valet ska ske utan påverkan från klasskamrater kan de skriva sitt val på lappar med siffra och sitt namn.
3. Dela in eleverna i grupper utifrån vilken anledning de valt.
4. Grupperna får i uppdrag: att komma överens om en rättvisefråga och göra en kampanj för att få fler engagerade i sin sak, utifrån den anledning de valt. En kampanj kan vara någon form av påverkansarbete, exempelvis en reklamkampanj, ett upprop på sociala medier, ett radioinslag, att sprida en nyhetsartikel etc. Målet är att nå och påverka så många människor som möjligt.
5. Låt varje grupp presentera sin kampanj på valfritt sätt för resten av klassen.
6. Reflektera: låt eleverna reflektera enskilt och/eller i grupper om tre kring engagemang och påverkansarbete. Vad kan vara svårt när ni vill påverka och förändra inskränkande normer? Vad kan skapa engagemang hos fler?
Filmerna
Filmerna är en del av Machofabrikens utbildningsmaterial om jämställdhet som sätter manlighet i fokus och riktar sig till unga. Materialet består av 17 korta filmer samt en ledarhandledning med interaktiva övningar. Machofabriken är ett samarbete mellan Män för Jämställdhet, Riksorganisationen för Kvinnojourer och Tjejjourer i Sverige (Roks) samt Unizon. Machofabriken har möjliggjorts med medel från Arvsfonden. Utbildningsmaterialet distribueras av Liber. Läs mer på www.machofabriken.se