S:t Barthélemy 1830
Bråket i staden Gustavia
Ön S:t Barthélemy i Karibien var från slutet av 1700-talet en svensk koloni. Vilket innebar att ön – trots att den låg så långt bort – ägdes av Sverige. Syftet med att ha kolonier var bland annat att kunna tjäna pengar på dem. Innan ön blev svensk tillhörde den Frankrike. I slutet av 1800-talet köpte Frankrike tillbaka ön.
I februari 1830 kom en skådespelare till ön. I samband med teaterföreställningen utbröt det bråk i staden Gustavia.
Din uppgift är att ta reda på:
- Varför blev det bråk i staden Gustavia i samband med teaterföreställningen?
- Vilka källor är lämpliga för att besvara fråga 1? Använd de källkritiska kriterierna för att motivera ditt val av källor.
- Vilka tankar och frågor väcker händelsen hos dig?
För att svara på frågorna har du ett urval av källor. Sätt nu igång med att utforska och tolka källmaterialet.
Tips! Vid sidan av varje källa finns olika hjälpfunktioner. Använd dessa så blir uppgiften lättare att lösa. Lycka till!
Källor om S:t Barthélemy 1830
Skrivelser till kungen
Guvernörens rapport
Brev från Jean Jacques Vacrosson
Beskrivningar av S:t Barthélemy
Reseskildring
Om Vestindien
Målningar från S:t Barthélemy
Utsikt öven hamnen
Människor i hamnen
Utsikt över staden Gustavia
Om samtiden 1830
Den svenska kolonin S:t Barthélemy
1784 fick Sverige ta över kontrollen över den karibiska kolonin S:t Barthélemy från Frankrike, i utbyte mot att fransmännen fick rätt att handla i Göteborg. I och med att ön var liten och hade för lite färskvatten för att kunna ha sockerplantage, bestämde man att istället grunda en frihamn, som kallades Gustavia (uppkallad efter den svenske kungen Gustaf III).
Eftersom många andra kolonier hade stränga regler som kontrollerade handeln, särskilt vid krigstid, blev Gustavia enormt populär. Från att ha haft cirka 700 människor på hela ön när den blev svensk år 1784, bodde år 1800 över 5 000 personer enbart i Gustavia. Befolkningen delades i tre grupper; ”vita” (från Europa eller Amerika), fria ”färgade” och slavar (från Afrika eller Västindien). Slavarna var flest; det fanns ungefär lika många "vita" som fria “färgade”. Slavhandeln från Afrika till S:t Barthélemy förbjöds 1813 och slaveriet avskaffades 1847.
Så länge det var krig mellan de andra kolonialmakterna i Karibien kunde handelsmännen S:t Barthélemy tjäna pengar på handeln. Efter 1815 var det en fredligare period och de fördelar som frihamnen haft i krig fanns då inte längre kvar. När Sverige inte längre tjänade pengar på S:t Barthélemy såldes ön tillbaka till Frankrike år 1878.
Olikhet inför lagen på S:t Barthélemy
Människorna i de olika grupperna, ”vita”, ”färgade” och slavar, hade inte samma rättigheter och olika lagar gällde för dem. Fria “färgade” bestraffades hårdare än "vita". Slavar bestraffades hårdare än fria “färgade”, som regel genom piskrapp för brott "vita" bara behövde böta för.
Det fanns en konstant rädsla för slavuppror i alla slavsamhällen, också i S:t Barthélemy. Många av lagarna - som förbudet för slavar eller fria “färgade” personer att samlas för danser utan tillstånd, förbudet för slavar att bära masker eller att servera dem alkohol - var därför skapade för att förhindra oroligheter.
Lagarna var baserade på Code Noir, en slavkod från Franska Västindien som skapades 1685.
Källor: Jan-Öjvind Swahn & Ola Jennersten; Saint-Barthélemy, Sveriges sista koloni. Ale Pålsson; Our side of the water: Political culture in the swedish colony of St Barthélemy 1800-1825. Nationalencyklopedin.