Hbtqi-personers levnadsvillkor och rättigheter i historien

Trots ett starkt formellt skydd har hbtqi-personer lägre förtroende för offentliga institutioner än befolkningen som helhet. Hur relationen mellan hbtqi-personer och det offentliga har sett ut historiskt kan ge ledtrådar till hbtqi-personers lägre förtroende i dag. I det här avsnittet får du en överblick över viktiga förändringar av hbtqi-personers levnadsvillkor och rättigheter sedan början av 1900-talet.

Människor har i alla tider älskat personer som har samma kön som de själva, ibland trots förbud eller våldsamt förtryck, ibland som en självklar del av samhället. I Sverige finns flera dokumenterade exempel på öppen kärlek mellan personer av samma kön under 1800-talet. Genom historien finns också många exempel på personer som har överskridit könsnormer på olika sätt, till exempel genom att klä sig och leva som ett annat kön än det omgivningen har förväntat sig.

Förväntningarna på hur människor bör ha relationer och bilda familj har genomgått stora förändringar under det senaste århundradet i Sverige. Detsamma gäller förväntningarna på vad det innebär att vara man eller kvinna. De idéer om kön och sexualitet som har funnits under det senaste århundradet präglar samtidigt det samhälle vi lever i i dag.

Heteronormativitet är ett begrepp som beskriver hur heterosexualitet ses som bättre och mer normalt än andra sexualiteter, alltså att heterosexualitet görs till norm. I ett heteronormativt samhälle förväntas människor vara heterosexuella och de förväntas vara det på ett särskilt sätt, till exempel genom att leva tillsammans i tvåsamma kärleksrelationer och skaffa barn. Normen om heterosexualitet innehåller också normer om kön. Personer som föds med killkropp förväntas identifiera sig som män och vara maskulina, och personer som föds med tjejkropp förväntas identifiera sig som kvinnor och vara feminina. Normerna märks i hur människor tänker, känner och beter sig mot varandra. De människor som bryter mot normerna behandlas till exempel ofta sämre än andra människor. Normer blir också tydliga i politik och i de lagar som stiftas i samhället.

Sex mellan män var kriminellt enligt svensk lag under större delen av 1600–1800-talen. 1864 kriminaliserades också sex mellan kvinnor. Den lagen gällde fram till 1944. I lagtexten kallades samkönat sex för ”otukt” och beskrevs som något som var ”emot naturen”. Otukt omfattade också bland annat sex med djur. 

Samkönad sexualitet ansågs hota samhällsordningen på olika sätt. Under 1940-talet beskrev en statlig utredning homosexualitet som ett samhällsproblem som bland annat ledde till manlig prostitution, spridning av könssjukdomar och påverkan på ungas sexualitet. Staten ansåg sig skyldig att förhindra att homosexualiteten spred sig i samhället genom ”psykisk smitta”. Under vissa perioder lade Polismyndigheten också ner resurser på att hitta och registrera personer som antogs vara homosexuella.

Lagen som förbjöd så kallad otukt tillämpades främst på män. Mellan år 1880 och 1944 åtalades över 1 400 män och 12 kvinnor för samkönat sex. Kvinnlig homosexualitet antogs vara framför allt vänskaplig och asexuell. 

I början av 1900-talet fanns ett framväxande kulturliv för homosexuella i storstäder i bland annat Tyskland, Frankrike och Danmark. Där fanns flera organisationer som kämpade för homosexuellas rättigheter, trots att homosexualitet formellt var olagligt även i dessa länder.

I Berlin fanns Institutet för sexualvetenskap, som samlade forskning om människors sexualitet, lett av sexologen Magnus Hirschfeld. I forskningen lyftes homosexualitet som annorlunda, men inte fel.  

Attityden mot homosexualitet och normbrytande könsuttryck hårdnade under 1930- och 40-talen i många länder, i takt med att nazistiska, fascistiska och auktoritära politiska rörelser växte. 

Tidskrifter och barer för hbtqi-personer förbjöds och efter att nazisterna fått makten i Tyskland vandaliserades Institutet för sexualvetenskap och dess forskning brändes upp. Homo- och bisexuella förföljdes, fängslades och mördades i flera europeiska länder. Samtidigt skrev en svensk statlig utredning att homosexualitet var ett hot mot den svenska befolkningspolitiken, som på den tiden innehöll idéer om den så kallade "svenska rasens" fortlevnad. 

Första gången någon argumenterade i svensk media för att homosexuella relationer skulle bli lagliga var 1907.

Det dröjde dock flera decennier innan frågan nådde riksdagen. Sedan följde ytterligare ett decennium av politiskt arbete innan förslaget fick tillräckligt gehör och röstades igenom i riksdagen 1944.

Orden ”homosexuell” och ”heterosexuell” började användas 1869 av en ungersk författare som argumenterade för att samkönat sex skulle bli lagligt.

I Sverige förekom orden troligen för första gången i en översättning av en tysk läkarbok några år senare. Orden hade då plockats upp av läkarvetenskapen och börjat användas som medicinska termer, som en del i att försöka kategorisera olika sexuella beteenden. 

I början av 1900-talet var en vanlig förklaring till homosexualitet att det var en medfödd störning i könsutvecklingen som innebar att homosexuella män rent biologiskt hade kroppar som var mer kvinnliga och att de därför också betedde sig mer feminint än heterosexuella män. Svenska forskare skrev att den så kallade homosexuella sjukdomen tog sig uttryck i alltifrån hysteri och överkänslighet till narkotikamissbruk och kriminalitet. Medicinalstyrelsen ställde sig bakom forskningen.

Försök gjordes där testiklar från heterosexuella män transplanterades till homosexuella män med syfte att få dem att bli heterosexuella. Även hormonbehandling och kastrering genomfördes. Läkarna rapporterade att kastreringarna hade gett ”överraskande goda” resultat och att de hade ”haft ett allmänt socialiserande och välgörande inflytande på de kriminella och psykiskt instabila” männen, så att de sedan kunde ”återgå till ett liv i normala samhälleliga former”. 

Parallellt med den medicinska forskningen utvecklade psykoanalytiker i Europa och USA teorier om att homosexualitet var ett fel i en persons psykologiska utveckling. Det ledde till idén om att homosexualitet kunde botas. Den idén fick genomslag även i Sverige under 1920- och 30-talen och omfattades av den svenska psykiatrin under flera decennier framåt. Homosexualitet listades som en psykisk diagnos och personer låstes in på mentalsjukhus, där de kunde få elchocker och droger som läkarna menade skulle hjälpa. Det förkom också att personer själva sökte ”terapi” för sin kärlek till personer av samma kön.

Att samkönat sex blev lagligt 1944 fick den avgörande effekten att homo- och bisexuella kunde organisera sig utan att det klassades som kriminellt.

1950 bildades Sveriges första organisation för homosexuellas rättigheter. Det är samma organisation som i dag heter Riksförbundet för hbtqi-personers rättigheter, RFSL. RFSL dominerades till en början av homosexuella män. Lesbiska, bisexuella och transpersoner fanns med i organisationen, men bildade också egna föreningar och organiserade sig på andra sätt.

”Vi är arga, inte snälla, vi är homosexuella. Nu ska sjukdomsstämpeln bort, annars blir processen kort!” Så ropade ett fyrtiotal aktivister när de ockuperade Socialstyrelsens trappa i Stockholm och krävde att myndigheten skulle ta bort homosexualitet som psykiatrisk diagnos. 

Det är inte bara homo- och bisexualitet som har klassats som sjukdomar, utan också vissa könsidentiteter, könsuttryck och variationer i människors kroppsliga kön.

Genom att klicka på respektive begrepp nedan kan du läsa om ytterligare tre exempel. 

År 1973 gjorde riksdagen ett uttalande om att homosexualitet från samhällets synpunkt är fullt acceptabelt som samlevnadsform.

1995, drygt två decennier senare, fick samkönade par möjlighet att registrera sig som partner. Det registrerade partnerskapet motsvarade äktenskapet juridiskt, med vissa undantag. Sedan 2009 gör äktenskapslagstiftningen ingen skillnad på samkönade och olikkönade par.

1972 var Sverige det första landet i världen att införa en lag som gav transsexuella möjlighet till könsbekräftande kirurgi och hormonbehandling.

Genom svensk sjukvård kunde transsexuella nu få hjälp med att förändra delar av kroppen så att den bättre stämde överens med personens könsidentitet. Lagen gjorde också att personer som genomgått könsbekräftande behandling kunde få ändra det registrerade könet i folkbokföringen, och därmed få identitetshandlingar som stämde överens med könsidentiteten.

Lagen satte upp ett antal krav som en transsexuell person var tvungen att uppfylla för att få tillgång till könsbekräftande behandling och nya id-uppgifter. Kraven var att du skulle vara ogift, svensk medborgare, minst 18 år och steril.

Hbtqi-organisationer i Sverige har drivit frågan om fler könskategorier i folkbokföringen under flera år, med syfte att inkludera även icke-binära personer och de intersexpersoner som inte vill registreras som man eller kvinna.

En mängd olika lagar reglerar och har reglerat människors möjligheter att skaffa barn och att registreras som vårdnadshavare till sina barn.

Vissa grupper av invånare har erbjudits hjälp med att försöka skaffa barn. Andra har inte erbjudits motsvarande hjälp och vissa har tvärtom fråntagits möjligheten till biologiska barn.

"För att förebygga att en transsexuell person efter fastställande av den nya könstillhörigheten får egna barn […] kräver de sakkunniga slutligen att sökanden skall ha undergått sterilisering eller av annan orsak sakna fortplantningsförmåga."

Lagen som gav vissa transpersoner möjlighet att ändra juridiskt kön ställde krav på att dessa personer var eller blev sterila. Citatet kommer från den utredning som låg till grund för lagens införande 1972. Inga medicinska orsaker till kravet på sterilisering gavs vare sig då eller när lagen utvärderades 2007. Ingen argumenterade för att transsexuella själva skulle må bättre av att steriliseras.

Steriliseringskravet ogiltigförklarades i svensk domstol 2012 efter att Diskrimineringsbyrån i Uppsala visat att den svenska lagen stred mot konventionen om de mänskliga rättigheterna och Europakonventionen. Året efter ändrades lagen. Staten betalade mellan 2018 och 2020 en symbolisk ersättning till de som drabbats av den tidigare lagen. Socialdepartementet uppskattade 2017 att 600–700 personer som kunde ha drabbats av kravet på att vara steril var i livet då.

2003 fick båda i ett samkönat par möjlighet att erkännas som vårdnadshavare till sina barn, genom att den icke-biologiska föräldern kunde ansöka om närståendeadoption.

2005 fick samkönade par möjlighet att skaffa barn med hjälp av insemination i svensk sjukvård. Olikkönade par fick motsvarande möjlighet redan 1984.

1999 infördes en lag (1999:133) som förbjöd diskriminering på grund av sexuell läggning i arbetslivet. Efter det utökades diskrimineringsförbudet med några års mellanrum till att omfatta fler samhällsområden, bland annat hälso- och sjukvård, utbildning, varor, tjänster och bostäder.

2009 blev det otillåtet att diskriminera någon på grund av könsöverskridande identitet eller uttryck (diskrimineringslagen 2008:567). Det innebar att alla transpersoner nu hade skydd av lagen. Diskriminering av transsexuella räknades sedan tidigare som könsdiskriminering.

Från 2017 ska arbetsgivare och utbildningsanordnare aktivt förebygga diskriminering och främja lika rättigheter och möjligheter oavsett könsöverskridande identitet eller uttryck och sexuell läggning (3 kap. diskrimineringslagen 2008:567).

2003 inkluderades hets och hot med anspelning på sexuell läggning i brottet hets mot folkgrupp (16 kap. 8 § brottsbalken 1962:700).

2018 inkluderades hets och hot mot transpersoner i samma brott.