Jag minns

Jag föddes 1924 i Polen. Vi älskade vår idylliska småstad. Här fanns vänner och ett rikt judiskt liv. Jag var en lycklig flicka tills nazisterna marscherade in. Då öppnades helvetets portar på jorden.

    Jag skickades till tvångsarbetsläger och senare i boskapsvagnar till Bergen-Belsen där jag placerades i den så kallade dödsbaracken. Vi sov inpå varandra på det hårda, kalla och smutsiga golvet, intill lik. Vi var övertäckta med löss. Betten kliade förfärligt.

    Efter befrielsen kom jag till Sverige som blev vårt hem. Jag älskade Malmö. Jag upplevde ingen antisemitism, välkomnades av grannarna och tyckte det var fantastiskt att bo i ett land där människor var så ärliga och hjälpsamma. Livet kom sakta tillbaka och vi lärde oss leva med våra plågsamma minnen.   

    Efter Förintelsen trodde vi alla att antisemitismen skulle försvinna. Jag kunde aldrig föreställa mig att man som i dag ostraffat kan ropa ”död åt judarna”. Varje gång känns det som det drabbar mig personligen. Minnena kommer tillbaka. 

Min mamma var biologilärare, min pappa jurist. Vi levde ett typiskt medelklassliv i Polens huvudstad. En dag 1940 beordrades alla judar att flytta till ett getto i en avgränsad del av Warszawa.

Min mamma var biologilärare, min pappa jurist. Vi levde ett typiskt medelklassliv i Polens huvudstad. En dag 1940 beordrades alla judar att flytta till ett getto i en avgränsad del av Warszawa.

   En kväll gömde vi oss i mörkret. Gatan var öde, förutom en patrullerande vakt. Vi hörde stöveltrampen. När vi sprang gjorde vi det mot ett hål i gatan där två händer stack upp. En man drog ner oss i en kloaktunnel. Jag vet inte hur länge vi, bokstavligen, vandrade i skiten. Men sedan var vi på den andra sidan, utanför gettot.    Jag överlevde. Men varför just jag? Jag antar att jag hade tur. Utanför gettot mötte jag människor som var villiga att hjälpa mig, trots att de riskerade sina egna liv. 

För några år sen gjorde jag research till min nya bok om min judiska släkt. Efter en tid upptäckte jag att det var pusselbitar och även människor som saknades i vår familjehistoria. Jag insåg att min morfars familj och släktingar till min mormor hade mördats i Förintelsen. Det var så chockerande att jag inte hade känt till det, och att jag inte hade frågat eller undrat.

   Men samtidigt är det motsägelsefullt, för trots att jag inte har känt till någonting alls, är det som om något i mig ändå har vetat.

   Nu har jag pratat med andra som haft liknande upplevelser som barn, som en skugga i familjen, en förlust som finns där mellan raderna. Det är väl också just det Förintelsen gjort med oss, raderat människor och skurit av möjligheten till att känna till vår historia. Det blir ett tyst trauma.

   Den flodvåg av antisemitism som sköljt över de judiska minoriteterna i Sverige och världen den senaste tiden visar hur nödvändigt det är att människor känner till och känner igen antisemitismens uttryck och konsekvenser. Det är viktigare än någonsin.

Farmor var född i Österrike och farfar i Danmark. Han hade jobbat i motståndsrörelsen och kört flyktingar till Sverige, och hon hade suttit i koncentrationsläger. Men det var inget vi pratade om hemma.

   Allting började med att min bror hittade farmors fångnummer Z-7486 i ett arkiv på internet, många år efter farmors död. Det var bara i Auschwitz de tatuerade in nummer på romer, men vi fattade inte det då. Farmors tatuering var borttagen, men ärret fanns kvar. Då klarnade verkligen allting. Jag hade släktforskat i flera år, men det var inte förrän nu som jag förstod.

   Jag fick veta hur farmor förflyttats mellan olika läger, befriats av brittiska styrkor i Bergen-Belsen och anlänt med en transport till Sverige. Trots att romer inte hade rätt att komma in i Sverige.

   Farmor var den enda överlevande bland sina syskon, men berättade aldrig någonsin att hon var rom. För mig har det varit viktigt att berätta om farmor och det hon blev utsatt för. Särskilt i dag när så många försöker hitta syndabockar och skylla motgångar på andra, som exempelvis romer. Hat och hot är numera något normalt och ingen höjer längre på ögonbrynen.

"Förintelsen har alltid funnits nära mig. Min farmors och farfars familjer och släkter mördades, en liten skärva överlevde. Som barn minns jag en kakafoni av språk och olika maträtter som bar fram Förintelsens berättelser invävd i vardagen. Det var besynnerligt okomplicerat. Det var inte så att nu ska du äta den här kakan och nu ska jag berätta för dig om Bergen-Belsen, utan man åt och pratade och någon sa att detta hände, den dog och den överlevde, det var ett ständigt samtal på något sätt.

Även om jag är tredje generationen så formade det mitt liv. I dag bråkar jag mycket med mig själv om detta. Känslan av ansvar inför att ihågkomma och föra vidare, jag funderar på om jag har en större plikt än andra att berätta.

Att föra minnet om Förintelsen vidare är ett kollektivt ansvar, det är ett uppdrag vi har som samhälle att berätta och det vore sorgligt om det bara ligger på de drabbade grupperna att ta det ansvaret."

"Min farmor hade fläcktyfus och låg utan kläder i baracken när nazisterna skulle tömma lägret för att göra sig av med alla bevis. Farmor och hennes systrar tvingades ut på en dödsmarsch.
Farmor orkade inte och ville bli lämnad, men hennes systrar sa ”vi lämnar aldrig dig, du ska inte behöva dö ensam, om du dör ska vi vara hos dig.” Så de bar henne under dödsmarschen genom vinterlandskapet, de hade inga skor.

På så sätt överlevde min farmor. Det är bland det vackraste och sorgligaste jag någonsin har hört.

När farmor berättade om Förintelsen berättade hon om räddningen, om det ofattbara i att hon överlevde. Jag tänker ofta på det. Det är en paradoxal situation med en historia som alla vill glömma och samtidigt en historia som alla måste minnas."

"Jag minns Sofia Taikon som överlevde folkmordet på romer under Förintelsen. Hon undkom koncentrations- och förintelseläger i Nazityskland men förlorade alla i sin släkt. Sofia räddades till livet, men hennes hälsa blev förstörd.

Sofia sa att tyvärr är världen varken rättvis eller god, men det finns goda och rättvisa människor. Det finns människor som inte går med på att plåga andra även om de själva blir hotade, de kanske inte har någon makt men de är ändå modiga. Och det är tack vare dem som jag lever."

"Jag minns när uniformsklädda män tog sig in i vårt hem. Det var tidigt på morgonen. Min mamma och min bror och jag skulle precis äta frukost. Bordet stod dukat i köket och plötsligt hörde vi att det bultade på dörren och en mansröst röt.

In kom det en grupp uniformsklädda män med höga blanka stövlar. Det första de gjorde var att fråga efter min pappa. Men natten innan hade vi fått en varning, att nazisterna var på väg att hämta min pappa.
Efter den natten förstod mina föräldrar att vi måste ut från Tyskland. Jag och min mamma lyckades ta sig oss till Sverige. Men vid krigsutbrottet i september var min pappa kvar i Tyskland. I augusti 1942 fraktades han med tåg till Auschwitz. Utav de 1006 personer i transporten så var det, endast en enda överlevande, och det var inte min pappa.

Evas uppmaning är tydlig. ”Tyskland gick från att var en demokrati till en diktatur på ett halvår. Vi måste vara observanta och agera mot minsta tecken på inskränkningar i de demokratiska rättigheterna, och vi måste alla vara noggranna med och se till att upprätthålla lika värde för alla människor.”