Att arbeta med historiebruk

En återkommande fråga att reflektera över är vilken bild vi har av historien. Vilken bild har vi av Sveriges agerande i relation till Förintelsen?

I utställningen Sverige och Förintelsen finns tre konstverk av konstnären Maria Miesenberger. Ett av dessa är konstverket "Human Ostrich". 

Steg 1: om historiebruk och introduktion till konstverket

Visa först filmen om historiebruk 
Visa sedan fotot på konstverket ”Human Ostrich”

Diskutera därefter följande frågor gemensamt i klassen:
 
a) När ni tittar på skulpturen, vilken färg, form och material ser du?
b) Vad gör skulpturen?
c) Väcker skulpturen någon känsla hos dig?
d) Vad tror du att skulpturen symboliserar?
e) Vad tror du detta konstverk har med Sverige och Förintelsen att göra?

Steg 2: om konstnären

Dela in klassen i grupper om 4-5 stycken i varje grupp
Låt varje grupp läsa texten om Maria Miesenberger och konstverket 
I slutet av texten finns fyra frågor som eleverna ska besvara 

Här är videon som inleder övningen om historiebruk. 
Starta med att visa den för gruppen. 

Jag har själv vuxit upp med historien - andra världskriget och Förintelsen - som ett dagligt pågående nu, i ständig närhet och i konstant bearbetning genom berättelserna i samtalen med min pappa och andra i "andra generationen". Både kristna och judar, genom läsning av hyllmeter med andra världskriget litteratur.  Genom mitt eget konstnärliga arbete... 
 
Ett arv jag har från min pappa, från hans upplevelser som barn i Österrike. Det arv han i sin tur har från min farfar som var soldat och överlevde både första och andra världskriget - men som till skillnad från min pappa aldrig pratade med någon om vad han varit med om. 
 
Kontrasten mellan denna min (och mina syskons) verklighet vi fått av vår pappa - och min på mammas sida svenska familjs och släkts verklighet. Det "svenska" överslätandet, tigandet, blundandet. Det lätt vardagsrasistiska perspektivet (som knappt ens får kallas rasism i Sverige). Oförståelsen och utanförskapet min pappa upplevt - och som jag också har känt av under min uppväxt som invandrarbarn till förälder med krigstrauma och med vår familjs katolsk bakgrund. Motviljan jag mött när jag berättat lite mer om vad det är jag, personligen, bearbetar i min konst, i mina arbeten. 
 
Jag tänker på människans oförmåga att minnas; att vi säger aldrig mer - men sen gör vi om samma sak om och om igen. Ofta utan att ens se sambanden, utan att vilja eller kunna minnas vår egen historia. Att dåtid färdas ifrån oss med ljusets hastighet, som att det inte har något med oss och idag att göra. Att historien kan upprepa sig - eller kanske hela tiden pågår - utan att varningsklockor börjar ringa (eller att vi inte hör dem, att vi slutar lyssna) utan att det får konsekvenser. Det är skrämmande.

Värmer, knådar, rullar.
Vax i långa strängar.
Lakritssnurror.
Teflonpannor.
Årsringar.
Fingeravtryck.
Som linjerna i min egen hand.
Ringlad och gjuten i aluminium, som yta, hud på min kropp.

Lindar in min kropp i gasbinda.
Tejpar den med små bitar av silvertejp.
Täcker mig.
Döljer mig.
Tar form av mig.
Av dig.
Av en tid.
Av ett skeende.
Av ett beteende.

En teflonstruts?
Allt rinner av.
(Själv)Porträtt som struts.
Min egen kropp.
Huvudet i sanden.
Kroppen täckt av ringlat vaxmönster.
Sköld.
Skydd.
Flykt.

Gömd och glömd?
Tvärtom. I allra högsta grad synlig, närvarande.
En bild av mänskligt oförstånd.
Av att inte vilja veta.
Inte vilja vara med.
Human Ostrich.

a. Vem är Maria Miesenberger?
b. Vilken koppling har hon till Förintelsen?
c. Vad vill Maria berätta med sin skulptur?
 
Maria har valt att berätta sin historia och sina tankar via sin konst.
Konst kan ju vara så mycket. Det kan vara, film, teater, musik och mycket mer.
 
d. Tycker du att konst kan vara ett bra sätt att förstå och bearbeta historien på?