Att arbeta med tidslinjen

Nazisterna nöjer sig inte med att genomdriva bojkott av judiska butiker och företag i Tyskland. Bojkotten gäller också utländska företag som handlar med Tyskland och som har judiska ägare, anställda eller styrelsemedlemmar. Det drabbar också de svenska företag som ägs av judar.

Den svenska pressen skriver om de tyska hoten mot svenska företag. Samtidigt väljer en hel del företag att gå med på tyskarnas krav om att vara “judefria”. 
Den 8 december 1938 håller Göteborgs studentkår ett stort möte. Inbjuden är utrikesminister Rickard Sandler. I sitt tal tar han upp de tyska kraven. Han protesterar mot varje tysk inblandning när det gäller vilka som äger eller vilka som är anställda i svenska företag. Sandler manar den svenska företagarvärlden till “vaksamhet i näringslivets och landets allmänna intresse”. 

Rickard Sandlers tal väcker stor uppmärksamhet och de flesta större tidningar berömmer honom för att han talar klarspråk. 
Den nazistiska regeringen i Berlin reagerar inte på utrikesminister Sanders tal. Men det visar sig senare att de blivit irriterade av Sanders öppna kritik. I ett meddelande den 16 december 1938 till det tyska departementet för ekonomi beskrivs den svenska kritiken som ”mindre vänlig”. 

Tysklands krav att enbart driva handel med ariska företag i de nordiska länderna är en del av en medveten plan. Tanken är att få länderna att gradvis närma sig Tyskland och att få med dem i det kommande tyska storrummet, “Neuropa”. Idén lockar både politiker och företagare. De ser framför sig ett Stortyskland, en framtida gigantisk ekonomisk marknad från Atlanten till Ural. 

Vid krigsutbrottet 1939 blir Sverige en ännu viktigare handelspart till Tyskland än tidigare. Genom kriget har Tyskland skurits av från viktiga marknader. Handeln med neutrala stater har därför blivit allt viktigare, framför allt Sverige.

När Hitler och nazisterna tar makten i Tyskland får Sveriges regering med tiden allt svårare att balansera relationerna länderna emellan. 1938 erbjuds Sverige ett ambulansflyg från Tyskland. Erbjudandet kommer från Hermann Göring, som är chef för flygvapnet. Behovet av ett ambulansflyg är stort, men regeringen väljer att avstå och nej till gåvan. Det upprör både Herman Göring och hela den tyska ledningen. De behöver lugnas och regeringen ber kung Gustaf V om hjälp. Herman Göring ska belönas med en svensk medalj!

På väg till årliga semestern i Nice stannar kung Gustav V och arvprins Gustaf Adolf till i Berlin Det är den 2 februari 1939 och vid en mottagning på det svenska konsulatet utdelar de båda kungligheterna en medalj till Herman Göring. Ceremonin är liten, men Göring verkar nöjd. Och frågan om ambulansflyget har inte nämnts, rapporterar konsulatet hem till Sverige. För stunden har relationen mellan länderna lugnats.

När Polen ockuperas i september 1939 och delas mellan Tyskland och Sovjetunionen finns sedan länge flera svenska storföretag i landet, bland andra Svenska Tändsticksföretaget, LM Ericsson och Asea. De svenska affärsmän som arbetar där evakueras, men återvänder snart till ett svårt krigsskadat Polen. De gör affärer med ockupationsmakten, men ogillar dess brutalitet. Redan under de första krigsåren börjar de hjälpa motståndsrörelsen. De blir hemliga kurirer och kommer så småningom att kallas ”Warszawasvenskarna”. Via Stockholm smugglar de ut information om situationen i Polen till den polska exilregeringen i London. De tar också med sig stora summor pengar till Polen och den polska motståndsrörelsen. ”Warszawasvenskarna” är bland de första som för ut dokument som visar nazisternas förföljelse och folkmord av judar. 1942 arresteras sju av dem och fyra döms till döden. De friges 1944 och alla överlever.

Sven Norrman, med täcknamn Hjalmar, är direktör på Aseas filial i Polen, PTE. Han talar polska och rör sig hemtamt i de tyska kretsarna genom att låtsas vara lojal med dem. Redan på hösten 1939 fotograferar han vandaliseringen av judisk egendom och judar med gula tygstycken på ryggen. Han, liksom de andra svenska affärsmännen, reagerar på våldet, förnedringen och gettoiseringen. 

När han strax efter återkomsten till Polen möter Warszawas tidigare borgmästare, som också är styrelsemedlem i PTE, tar han med ett brev från honom till Stockholm. Brevet förmedlas sedan vidare till Polens tidigare president som befinner sig i exil. Det blir början på en omfattande kurirverksamhet. 
När Tyskland invaderar polen börjar den polska motståndsrörelsen att dokumentera ockupanternas terror mot det polska folket. De skriver, fotograferar och filmar, men har svårt att få materialet till exilregeringen i London. Genom Sven Norrman och ett tiotal svenska affärsmän öppnas en möjlighet. De svenska affärsmännen reser ofta mellan Stockholm, Berlin och Warszawa och kan också röra sig ganska fritt i Polen. I dubbelbottnade resväskor eller stora axelvaddar för de med sig dokument och pengar. 

Den 11 juli 1942 är Sven Norrman på besök i Sverige. Han ska resa till Berlin samma dag, när han på nyheterna får höra att Nils Berglind, en annan av de svenska affärsmännen och kurirerna arresterats Sex svenska affärsmän tas till fånga. Fyra av dem döms till döden och två till fängelse. 1944 friges de och alla återvänder till Sverige.

Historikern Josef Lvandowsky möter Sven Norrman i början av 1970-talet. I en artikel i Dagens Nyheter den 15 juni 1997 skriver han att han frågar Sven Norrman vad som drev honom att ta så stora risker. Sven Norrman svarar:

”Du förstår, under hela mitt liv har jag sysslat med affärer. Jag har tyckt om det. Jag var rätt bra på det. Men en enda gång i livet ville jag göra något som inte är lönsamt.”

Det andra världskrigets utbrott och det internationella läget får de stora svenska partierna att gå samman i en gemensam regering. Den 13 december 1939, strax efter det finska vinterkrigets utbrott, tillträder samlingsregeringen. Den består av Socialdemokraterna bondeförbundet, folkpartiet och högern. Två riksdagspartier hålls utanför, Sveriges kommunistiska parti samt Socialistiska partiet. 

En av de stora anledningarna till att det kommunistiska partiet inte fick ingå i samlingsregeringen var den utbredda rädslan för Sovjet i öst. Rädsla fanns bland annat för att landet skulle invadera Sverige och färga hela landet kommunistiskt.

I regeringsförklaringen i riksdagen understryker statsminister Per-Albin Hansson och ecklesiastikminister Gösta Bagge som var ansvarig för undervisningsfrågor:

”Regeringen är en manifestation av den nationella enigheten och att förutsättningen för samlingsregeringens arbete är att inre politiska meningsskiljaktigheter undanskjuts. Samlingsregeringen ska sträva efter självständighet och neutralitet samt bevara och bygga ut den nordiska samverkan.”

Samlingsregeringen utökar sina egna maktbefogenheter under hela den tid som kriget pågår. Det blir också en period utan politisk opposition.

Kriget igenom ger riksdagen regeringen fullmakt att genomföra olika beslut, till exempel över statsbudgeten. Ofta får riksdagen information om regeringens beslut och godkänner dem i efterhand. Sveriges kommunistiska parti är inte representerat vare sig i utrikesutskottet eller utrikesnämnden och saknar helt inflytande.

Den 9 april 1940 anfaller Nazityskland Norge. Under två månader strider nazityska och norska styrkor mot varandra. Mellan 10 000 och 15 000 norska medborgare flyr till Sverige. När striderna upphör återvänder de flesta hem. 

5000 av de som kommer hit är norska soldater. De hoppas få fortsätta försvara Norge från svensk mark. I stället sätts de under en kort period i interneringsläger.

Under lång tid under kriget känner sig den norska exilregeringen och norrmän i allmänhet svikna av Sverige. Det gällde främst transittrafiken av tyska trupper med tåg till och från Norge. Men även att Sverige hindrade norrmän att resa via landet för att ta sig till de till allierade styrkorna i Storbritannien. 

Men med tiden kommer Sverige att ha en stor betydelse för Norge under kriget. Det är en trygg plats att fly till och den långa landgränsen spelar stor roll för den norska vardagen. Gränsen blir en nödutgång. Där kan varor förmedlas eller köpas från Sverige. Svensk hjälp till Norge är omfattande, särskilt under de sista krigsåren och är både laglig och olaglig. 

Totalt flyr ungefär 60 000 personer till Sverige under åren av tysk ockupation.

Norrmän hade fyra flyktvägar undan den tyska ockupationen:
• Över havet till Storbritannien.
• Över Idefjorden och genom skärgården till svenska Kosteröarna. 
• Genom skogarna eller över fjällmassiven till Sverige. 

Direkt efter Tysklands anfall på Norge den 9 april 1940 börjar judar fly till Sverige. Efter kort tid vänder många tillbaka till Norge i tron att situationen i landet är bättre.

På hösten 1940 ökar den judiska flyktingströmmen. Mellan den 26 oktober och 26 november flyr ungefär 1100 norska judar, eller 60 procent av den judiska befolkningen i Norge, till Sverige. De som stannar vågar ofta inte fly. Skräcken är att familjemedlemmar som redan arresterats i så fall råkar ännu mera illa ut.

Att fly till Sverige är farligt och svårt. Och det tar tid. De judar som lyckas komma undan arresteringarna får ofta gömma sig i veckor innan flykten kan bli av. De får hjälp av en stor grupp människor, som bygger upp ett omfattande nätverk av lägenheter där de norska judarna kan hållas gömda tills flykten blir verklighet.

De flesta flyktvägarna till Sverige organiseras i Oslo. Många transporter sker med lastbilar. Ofta är flyktingarna gömda under potatissäckar eller andra varor. När transporterna genomförs får flyktingarna ett hemligt namn. Ofta kallas de för ”kaniner” eller ”kålrabbi-säckar”, så att den illegala verksamheten inte väcker uppmärksamhet.

Några flyktingar blir transporterade nästan ända fram till den svenska gränsen, men de flesta blir avsläppta en bra bit ifrån. Det betyder att de har en jobbig och farlig vandring framför sig. De som leder vandringen, kallas ”gränslotsar”. De hjälper flyktingarna fram till gränsen, ibland ända in på svensk sida. Hjälparna gör det oftast utan att ta betalt och med stor fara för sina egna liv.
I Sverige hamnar flyktingarna först och främst i Stockholm och Göteborg, men också i Uppsala och Norrköping. Senare flyttar flyktingarna också till andra orter i jakten på arbete.

Totalt deporteras 773 personer från Norge under krigsåren, de flesta direkt till Auschwitz. Enbart 34 överlever och återvänder till Norge. Detta motsvarar ungefär mellan 30 och 40 % av den judiska befolkningen som levde i Norge före ockupationen.

Under de första krigsåren avgörs många flyktingars framtida öde av den gränspolis de har turen eller oturen att träffa på. Gränspolisen har ännu inte fått några tydliga riktlinjer och flyktingarna bemöts olika beroende på vilken gränspolis de möter. Civilbefolkningen och de som hjälper flyktingarna när de väl är i Sverige upprörs över godtyckligheten. Många av de norska flyktingarna avisas och tvingas vända tillbaka över gränsen igen.

Efterhand får gränspolisen tydligare befogenheter och förbättrar sitt arbete. Efter att Hitlers personlige ”reichskommissar” i Norge, Josef Terboven, hotat med dödsstraff för norrmän som flydde landet för att stödja Nazi-Tysklands fiender börjar Sverige behandla flyktingarna bättre.
Varje flykting betraktas som politisk flykting och Sverige inför nödfallsviseringar. 

1941 organiseras en första flyktingcentral för norska flyktingar. Den ligger i småländska Öreryd, men. flyttas sommaren 1942 till det mer centralt belägna Kjesäter i Sörmland. Till flyktingcentralen i Kjesäter skickas alla som kommer över norska gränsen. Där får de nödvändig hjälp som sjukvård och pass. Kjesäter styrs i praktiken av norska myndigheter som också granskar om flyktingarna är ”patrioter”, att de står på Norges sida 
42 800 flyktingar passerar Kjesäter fram till befrielsen sommaren 1945.

Efter tiden på Kjesäter slussas flyktingarna ut på svenska arbetsmarknaden, där flyktingarna ofta ersatte inkallade svenska män. 
Ungefär 60 000 norska medborgare flyr till Sverige under andra världskriget. De var den största flyktingskaran efter krigsbarnen från Finland. Över 1 200 av dessa är judar. Dessutom flyr närmare 10 000 icke-norska medborgare från Norge till Sverige, främst krigsfångar och tyska desertörer.

Hos den svenska befolkningen ökar medkänslan i takt med att ockupationsmakten blir allt mer brutala mot befolkningen i Norge. Aktioner genomförs mot judar, studenter och välkända personer. I Sverige deltar kända norska personer som är på flykt i Sverige i olika manifestationer. De kan vara mot Tyskland eller för till exempel Svenska Norgehjälpen. Broderfolkets närvaro uppskattas också inom idrott och kultur. Svenskarna blir också allt mer intresserade av vad som händer i Norge. Det märks på upplagan av Tidningen Norges-Nytt. Den ges ut av norska ”Pressekontoret” i Stockholm till norrmän i exil i Sverige. Tack vare svenskarnas intresse för situationen i grannlandet ökar upplagan till 40 000 i slutet av kriget.

Under både första och andra världskriget var Sverige neutralt, men det finns skillnader. Under första världskriget handlade inte Sverige med de länder som var i krig. Det ledde bland annat till att det blev ont om mat och bränsle och många svalt.  Missnöjet hos befolkningen växte och det blev stora demonstrationer mot regeringen. 

När andra världskriget bryter ut den 1 september 1939 är det självklart för Sverige att välja neutraliteten, men regeringen vill till varje pris undvika varubrist. Många i regeringen var unga under första världskriget och minns hur det var. De vill att folket ska kunna ha fortsatt tillgång till viktiga varor och slippa svält, trots kriget. De väljer därför den här gången att tillåta handel med länderna som är i krig.

Det första problemet Sverige ställs inför när andra världskriget bryter ut är handelspolitiken. Regeringen vill ha handelsavtal med både Nazityskland och Storbritannien. Sverige exporterar bland annat järnmalm, verkstadsprodukter och kullager till Nazityskland och skogsprodukter som timmer och papper till Storbritannien. 

Avgörande för den svenska politiken är att se till att Sverige kan importera de varor landet behöver. Det gäller framför allt kol och koks – bränsle som i stor utsträckning köps från Nazityskland.

Under senhösten 1939 leder de svenska förhandlingarna fram till avtal med båda stormakterna. Det innebär att Storbritannien accepterar den omfattande svenska handeln med Nazityskland. En handel som för direkt betydelse för tyskarnas möjlighet att producera krigsmaterial.

När Tyskland angriper Danmark och Norge den 9 april 1940 hamnar Sverige i ett helt nytt läge. Samtidigt börjar också Nazityskland ställa en rad olika krav på Sverige. 

Den 8 juli 1940 görs den viktigaste överenskommelsen med Nazityskland. Avtalet innebär att tyska soldater på väg hem från Norge får resa med tåg genom Sverige. Det kallas transitering och blir mycket uppmärksammat. Transporterna går oftast från Charlottenberg vid den värmländska gränsen, till Trelleborg och sedan vidare med båt till Tyskland. 

Tyskarna får också rätt att transportera militärer och krigsmateriel från Trondheim, via Storlien i Sverige upp till riksgränsen och vidare till Narvik. Den kallas hästskotrafiken eftersom sträckan gick som formen på en hästsko. Tyska lastfartyg får också gå genom svenskt territorialvatten och så kallade kurirflygplan flyger över Sverige mellan Oslo, Berlin och Helsingfors.

De tyska soldaterna är obeväpnade, men deras vapen följer med i särskilda godsvagnar. Det är ett sätt att skydda Sverige från att tågen används för ett väpnat angrepp på Sverige. Det är också ett sätt att göra transporterna godkända enligt de neutralitetsregler som finns i Haagkonventionen sedan1907. Bestämmelsen kräver att beväpnad trupp från krigförande land ska interneras så snart den passerar gränsen till ett neutralt land.

Under perioden 1940 till 1945 transporterades drygt 2 miljoner tyska soldater genom Sverige. 

Tyskland kräver också att få använda de svenska telegraflinjerna för att telegrafera från Oslo, via Sverige, till Berlin. Den svenska regeringen går med på detta, trots att det är ett brott mot de svenska neutralitetsreglerna.

De tyska telegrammen kodas med särskilda maskiner, som kallas ”Geheimschreibers”. Tyskarna tar för givet att svenskarna inte kan läsa deras meddelanden. Men den svenske matematikern Arne Beurling knäcker de tyska koderna. Det innebär att svenskarna kan läsa en stor del av de nazityska meddelandena från sommaren 1940 till månadsskiftet februari och mars 1943. Tyskarna kan alltså inte mobilisera för ett väpnat angrepp på Sverige, utan att den svenska försvarsledningen får veta det.

En av bestämmelserna i brottsbalken är lagen om hets mot folkgrupp. Lagen har särskilt stor betydelse när det gäller brott med rasistiska eller främlingsfientliga inslag. Hets mot folkgrupp tillkom år 1948 och fick sin nuvarande utformning år 1988. Lagen skyddar grupper, inte individer.

Hets mot folkgrupp är ett hatbrott som innebär att offentligt sprida uttalanden som hotar eller uttrycker förakt för en eller flera utpekade folkgrupper. Brottet har detta namn i Sverige och Finland, men liknande lagstiftning finns i alla de skandinaviska länderna.

Lagen omfattar etnisk härkomst, religiös övertygelse och sexuell läggning. 
Sedan den 1 januari 2019 omfattas lagen även av könsöverskridande identitet eller uttryck.

År 1948 kriminaliserades hets mot folkgrupp i Sverige. Enligt strafflagens 11 kapitel 7 § skulle den som offentligen hotade, förtalade eller smädade folkgrupp med viss härstamning eller trosbekännelse dömas till böter eller fängelse. 

Innan lagen kom till hade frågan under lång tid diskuterats i olika utredningar, i motioner och i riksdagsdebatten. Det fanns ett behov att göra något mot den aggressiva antisemitiska propagandan som fanns före- och efter andra världskriget.

1942 lades identiska motioner i både första och andra kammaren med krav på kriminalisering av hetspropaganda på rasistiska och religiösa grunder. 

I de båda motionerna hänvisades till att den antisemitiska propagandan blivit allt vanligare. Det påpekades att antisemitiska budskap framfördes både i tal och skrift, och att de också hade kommit till uttryck genom att en bokhandlare i Stockholm hade satt upp en skylt i sitt fönster där det stod att judar inte hade tillträde till butiken. 

När motionerna behandlades i riksdagen kom lagutskottet fram till att det fanns behov av lagstiftning mot hetspropaganda. Det fanns dock en utredning – straffrättskommittén – som arbetade med en översyn av strafflagen och därför ansågs inget ytterligare agerande från riksdagen behövas utan man skulle avvakta utredningens förslag.

Året där på kom ett flertal motioner där det konstaterades att man inte kunde vänta på straffrättskommitténs förslag eftersom situationen i världen hade förändrats så att omedelbara åtgärder behövdes. 

Motionärerna får dock samma besked från lagutskottet som året innan; man avvaktar straffrättskommitténs översyn. År 1944 presenterar så straffrättskommittén sitt förslag; en ny lag som kriminaliserar det man hade valt att kalla hets mot folkgrupp. 

Förslaget gick ut på remiss och en majoritet av remissinstanserna var kritiska. Som exempel kan nämnas att Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasatte om den antisemitiska propagandan verkligen grundade sig på att judarna hade en annan härstamning eller religion. Länsstyrelsen menade istället att propagandan riktade sig mot judarna som en intressegrupp i samhället. En skyddslagstiftning skulle därför otillbörligt gynna gruppen.

Dock fanns det också röster för ett behov av denna lag, som Föreningen Sveriges landsfogdar som sa att ”det knappast kunde bestridas, att med förebilder från Tyskland och direkt dirigerad därifrån ifrågavarande propaganda under de senaste tio, tolv åren varit omfattande samt att den inom åtskilliga befolkningsgrupper haft en gynnsam jordmån.”

När justitieministern lade fram regeringens proposition år 1948 fanns den föreslagna lagen inte med, just med hänvisning till de många kritiska remissinstanserna. Justitieministern tog fasta på argumentet att det kunde finnas en risk att lagen skulle uppfattas som att den judiska gruppen skulle få fördelar i förhållande till andra grupper, något som i sin tur kunde riskera att skärpa motsättningarna inom befolkningen.

När lagutskottet fick frågan på sitt bord konstaterades att man redan år 1942 ställt sig bakom kravet på en lagstiftning på området. Lagutskottet förespråkade därför kommitténs förslag och det var det förslaget som röstades igenom i riksdagen. Och i ett av argumenten som lyfts fram för att visa på behov av kriminalisering finner vi en koppling till bokhandlaren Einar Åberg som hade satt upp skylten i sin butik där det stod att judar inte var välkomna
När hets mot folkgrupp kriminaliserades var Einar Åberg den första som dömdes enligt det nya lagen. Därför kallas lagen för ”Lex Åberg”.

När andra världskriget bryter ut, blir det svårare för de svenska tidningarna att skriva det de vill. Redan innan kriget har regeringen varit rädd för att reta tyskarna och dra på sig deras klagomål. De vill till varje pris förhindra kritik mot nazistiska åsikter, angrepp på Nazityskland och vittnesmål om de omfattande judeförföljelserna. Ett återkommande budskap från samlingsregeringen till media är att inte publicera uppgifter om Nazityskland som kan tolkas som ”grymhetspropaganda”. 

I takt med att pressfriheten inskränks, minskar också den svenska allmänhetens möjligheter att få kännedom om de allt värre judeförföljelserna och Förintelsen.

Innan kriget kunde kritiska röster mot nazisterna härjningar leda till tryckfrihetsåtal. Nu, hösten 1939, finner regeringen en gammal paragraf i tryckfrihetsförordningen, som ger dem ännu större möjligheter att ingripa. Om en tidning skriver något som leder till, eller kan leda till, protester från främmande makter, så kan hela tidningen tas i beslag. Det händer de tidningar som är kända för att vara kritiska mot Nazityskland som liberala Göteborgs Handels- och sjöfartstidning, kommunistiska Ny Dag och syndikalisternas tidning Arbetaren. 

Regeringen kunde också besluta att tidningar som dömts i tryckfrihetsmål inte fick transporteras ut i landet.

Till regeringens hjälp att kontrollera tidningarna finns Pressnämnden som kan utdela varningar till tidningar som inte sköter sig. 1940 startar Statens Informationsstyrelse, som sänder ut information till tidningarna om vad de inte bör publicera. Förhållningsorderna levereras på små lappar som kommer att kallas ”de grå lapparna”.  Totalt sänds 300 grå lappar ut under krigsåren.  En del lappar rör förbud mot att sprida känslig information som till exempel rör försörjning, flyktvägar och var kungafamiljen befinner sig. Andra är kontroversiella och förbjuder tidningarna att skriva negativt om de krigförande staterna.

Den 8 mars 1945 lämnar en konvoj med 75 lastbilar och ambulanser, 36 bussar och 250 personer Sverige. Bussarna är vitmålade, har röda kors och deras uppgift är framförallt att rädda skandinaviska fångar ur koncentrationslägren. Räddningsaktionen kommer så småningom att få namnet ”De vita bussarna”. Den blir också en av Sveriges mest kända humanitära hjälpaktioner under kriget. Den sker i svenska Röda Korsets regi, men har stöd av Samlingsregeringen och hjälp från försvaret. 

Aktionen leds av Folke Bernadotte som är vice ordförande för Svenska Röda Korset. Det är han som förhandlat med Heinrich Himmler, chef för SS och en av de ledande i det organiserade förtrycket och massmordet av judar. Himmler vet att undergången för det tyska riket är nära och vill rädda sitt eget skinn. Att godkänna aktionen för att rädda de skandinaviska koncentrationslägerfångarna kan vara ett sätt. Samtidigt betyder det att det är Himmler som avgör om räddningsaktionen ska lyckas eller inte. 

”De vita bussarnas” färd går över Danmark, och ner mot Nordtyskland. Det är en farlig resa. Även om krigsslutet är nära, bombar fortfarande de allierade för fullt. Målet är koncentrationslägret Neuengamme utanför Hamburg. Där ska danska och norska koncentrationslägerfångar samlas för att få hjälp att komma hem. Där ska också Röda Korset personal få insyn i behandlingen av fångarna och hjälpa till med omhändertagandet. Problemet är att Neuengamme är fullt och inte kan fungera som samlingsplats för fångar från andra läger. Tyskarna kräver att svenskarna tar sina bussar och andra transporter och för bort flera tusen fångar till andra läger. Svenskarna går med på det. Den 27 till 29 mars transporteras 2 000 franska, ryska och polska fångar till Hannover och Braunschweig. I varje buss medföljde två SS-vakter. Många av de som körs iväg är sjuka, svaga och döende. I efterhand har det också visat sig att många dog under transporterna. 

Hur många som räddas är omtvistat, liksom hur många av dem som är judar. Folke Bernadotte själv uppskattar antalet till 19 700 personer. 

Aktionen får så småningom allt mer kritik. Röda Korset uppgift är att rädda människor med störst behov, oavsett nationalitet eller religion. Här var syftet att rädda danskar och norrmän, som ofta hade behandlats bättre än judar och östeuropéer. Hjälparens behov blir det som styr hjälpen.