2006: Ales Bialiatski

Ales Bialiatski är egentligen litteraturvetare. Men en stark känsla för rättvisa och längtan efter demokrati gjorde att han redan som student i början av 1980-talet började kämpa för mänskliga rättigheter i hemlandet Belarus.

Hans engagemang ställdes på sin spets 1996, då all makt i landet överfördes till den nytillträdde presidenten Lukasjenka.  Omfattande demonstrationer utbröt och många greps. För att stötta de gripna och deras anhöriga startade Bialiatski, tillsammans med den demokratiska oppositionen i Belarus, människorättsorganisationen Viasna

Sedan dess har Viasna kartlagt övergrepp på oppositionen, gett stöd till politiska fångar och organiserat seminarier, föreläsningar och diskussioner om mänskliga rättigheter. Genom åren har Ales Bialiatski gripits mer än 20 gånger, ibland för så enkla överträdelser som att dela ut kopior av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Han har också fått ta emot ett stort antal utmärkelser och priser.

Den 4 augusti 2011 dömdes Bialiatski första gången till fängelse. Tre år senare släpptes han plötsligt, och utan förvarning. Senare samma år kom han till Stockholm för att ta emot The Civil Rights Defender of the Year Award. Han berättade då att han under sin fängelsetid tagit emot tiotusentals brev från hela världen. Det stödet, och en optimistisk livssyn gav honom kraft att orka:

– Jag har aldrig känt att vårt arbete är förgäves. Jag tror det kommer från mina föräldrar, något som är medfött. Jag försöker se på livet i ljusa färger, under alla skeenden i mitt liv

Och det var med en försiktig optimism han såg framtiden an 2020 när han intervjuades av Per Anger-priset. Han var då i Bryssel för att ta emot Sacharovpriset och tyckte sig märka att Europa blivit mer intresserat av utvecklingen i Belarus. Han såg även ett växande intresse för mänskliga rättigheter i hemlandet:

- De som är 30 år och yngre ser till exempel inte dödsstraff som något normalt, till skillnad från den äldre generationen. De unga driver på för en stor samhällsförändring

Bara ett halvår senare greps Ales Bialiatski på nytt och satt sedan häktad i ett och ett halvt år, utan rättegång.

Medan han satt fängslad utsågs han till 2022 års mottagare av Nobels fredspris. Samtidigt konstaterade Human Rights Watch att utvecklingen i Belarus gick i negativ riktning, med fler politiska fångar, ytterligare inskränkningar av yttrandefriheten och hårdare tag mot människorättsorganisationer som Viasna (vilken nu stämplades som en extremistorganisation). Enligt HRW kunde det nu räcka med en samhällskritisk kommentar på sociala medier, för att bli anklagad för terrorism.

2023 ställdes Ales Bialiatski till slut inför rätta i en domstol i Minsk, anklagad för att ha finansierat kritik mot regimen. Den 3 mars dömdes han, till tio års fängelse.

I april 2024 kommer rapporter från tidigare fångar som mött Bialiatski i fängelset. De berättar att hans hälsa stadigt försämrats och att han sedan ett halvår tillbaka sitter i isoleringscell.

När Ales Bialiatski är i Stockholm på besök har han varit fri i några månader. Det var den 21 juni 2014 som han frigavs. Klockan sex på morgonen väcktes han, och alla andra fångar i fångkolonin i staden Babruysk, precis som vanligt. Fångarna räknades, det gjordes tre gånger om dagen, varje dag. Efter frukost var det dags att börja arbetet i textilfabriken. Ales Bialiatski, språkvetare till yrket, packade kläder som andra fångar sytt.

– Men den här dagen togs jag plötsligt från fabriksgolvet och fördes in till fängelsechefen. Där väntade åklagaren som meddelade att jag skulle släppas omgående. Det var helt oväntat, jag hann inte ens ringa min hustru eller mina vänner.

Du reste till och med i fängelsets kläder?

– Ja, jag reste i fångkläderna. Alla kunde se att jag kom direkt från fängelset, eftersom jag hade rakat huvud. Fångarna klipps mycket kort i fängelset.

När han ringde sin hustru Natalja fick hon en chock. Under åren i fängelse hade Ales och hans hustru fått tillstånd att tala i telefon tre gånger per månad, alltid samma datum, samma tid. När Ales ringde från tåget kunde inte Natalja förstå vem det var.
– Vilken Ales?
– Din make, Ales Bialiatski.

Han skrattar åt minnet.

–Det var mitt i sommaren och Natalja var på väg till landet när jag ringde. Men efter mitt samtal tog hon omedelbart en buss tillbaka till stan. Hon hann till stationen och väntade på mig när jag kom.

Hur var situationen i fängelset för dig?

– De andra fångarna förbjöds att prata med mig. Om någon gav mig en tidning eller något annat, så fick de veta att det var förbjudet. Om någon tog kontakt med mig, så förflyttades de till en annan avdelning. Det ledde till att jag hamnade i ett slags informations-vacuum, kan man säga. Men jag försökte kompensera detta genom att skriva brev.

Har du betalat ett högt pris för din kamp?

– Under Lukasjenkos tjugo år vid makten har hundratals människor befunnit sig i samma situation som jag, och det kommer finnas politiska fångar även i framtiden. Det är kanske det pris som samhälleliga aktivister måste betala på Belarus väg mot demokrati. Jag har alltid haft den uppfattningen att vårt arbete inte är förgäves. I fängelset fick jag nästan 40.000 brev från människor från hela världen. Det var ett kolossalt moraliskt stöd, som hjälpte mig även i svåra stunder.

Hur är situationen i Belarus idag?

– Situationen är som den har varit, den är stabilt dålig. Tyvärr, så verkar inte makthavarna i Belarus vilja förändra något när det gäller de mänskliga rättigheterna. De förföljer journalister, arresterar dem, beslagtar deras datorer och material. Vi protesterar oupphörligen mot detta. Idag finns sju politiska fångar fortfarande i fängelse. På möten utomlands, även här i Sverige, tar jag upp den här frågan. Vi kräver att alla politiska fångar släpps. Vi har mycket kvar att göra.

Varifrån får du kraft att fortsätta?

– Jag tror det kommer från mina föräldrar, något som är medfött. Jag försöker se på livet i ljusa färger, under alla skeenden i mitt liv. Jag är övertygad om att den verksamhet, som jag och mina kolleger bedriver inte är förgäves. Arbetet kommer att ge frukt åt hela vårt folk.

Känner du att du är i säkerhet?

– Nu kan jag utan problem lämna Belarus och återvända dit. Men jag tror att säkerhetstjänsten, KGB, noga följer det jag gör och dem jag träffar.

Vad tror du om framtiden? Vilka drömmar har du?

– Drömmar har jag och jag önskar att Belarus blir en fullvärdig medlem av de europeiska folkens gemenskap. Det är min allra största och viktigaste dröm.”

Och vad vill du säga till unga människor, vad är viktigast?

– Det viktigaste är att hitta sig själv och aldrig förlora intresset för att leva.

Sedan Ales Bialiatski mottog Per Anger-priset 2006, har mycket förändrats. Bara president Lukasjenko består, säger han:

Vad är den största förändringen i Belarus under de här åren?

– Att det idag finns en ny generation som är intresserade av mänskliga rättigheter. De ser annorlunda på flera samhällsfrågor, till exempel dödsstraff. De som är 30 år och yngre ser inte dödsstraff som något normalt, till skillnad från den äldre generationen. De unga driver på en stor samhällsförändring.

En annan positiv förändring är att Europa är öppnare mot oss, sedan våra grannländer (Polen, Litauen, Lettland) blev en del av EU 2004. EU är närmare oss nu och vi är inte längre osynliga för EU. Den kris som pågår nu är inte vår första, men det är första gången som världen uppmärksammar krisen.

Vad skulle kunna sätta stopp för polisvåldet mot fredliga demonstranter?

– Att den politiska situationen förändras. Som det är nu står regeringen och polisen mycket nära varandra. Poliserna ingår ett kontrakt på fem år med regeringen och får både pengar och bostad – och det blir svårt för dem att komma ur det kontraktet utan att förlora det de har. Därför krävs en politisk förändring. Kanske det blir en kris i det systemet, vi får se.

Det andra som skulle kunna förändra samhället, är att protesterna fortsätter så att förändringar tvingas fram. Det tredje som krävs är stöd från det internationella samfundet.

Fler politiska fångar är fängslade idag – har begreppet ”politisk fånge” en annan innebörd än tidigare?

– Vi människorättsförsvarare följer en definition från 2014, baserad på FN:s internationella principer. De principerna är detaljerade och vi jobbar fortfarande enligt dem. Idag har vi mer än 500 fall i fängelse, varav cirka 150 nu är klassade som politiska fångar. En del fall är uppenbart politiska fångar, som journalister, bloggare och politiskt aktiva. Vår organisation Viasna har tre politiska fångar i fängelse. Men det är svårt att ge en exakt siffra eftersom den ändras hela tiden. Samtidigt pågår en process i domstol för att få de övriga 350 fallen klassade som politiska fångar.