2008: Sebastian Bakare

Som biskop för den anglikanska kyrkan i Zimbabwe har Sebastian Bakare under många år stridit för de utsattas situation och rätt i samhället. Trots det civila samhällets begränsade förmåga att agera har han arbetat konstruktivt för människors rätt till yttrandefrihet och skydd från förtryck.

Sebastian Bakare är en oerhört viktig röst i dagens Zimbabwe som kännetecknas av en svår politisk och humanitär situation med rekordhög inflation och tilltagande hungersnöd. Ett land där regeringsstödd polis och militär trakasserar oliktänkande och de som protesterar mot våld och politiskt förtryck. Biskop Bakare har själv blivit hotad för sin öppna och tydliga regimkritik, fördömande av lokal polisbrutalitet och försvar av de mänskliga rättigheterna.

– Många av dem som fick sina hem förstörda år 2000 har fortfarande ingenstans att bo. Det regnar nu och du kan föreställa dig hur det är att bo där det inte finns ordentliga tak. Det är för mig en allvarlig kränkning av mänskliga rättigheter.

Zimbabwe har sedan självständigheten 1980 styrts av samma politiska parti, ZANU, lett av samme man, Robert Mugabe. Under 2008 genomgick landet en djup ekonomisk och politisk kris, som ledde till våldsamma oroligheter. Men situationen i Zimbabwe har förbättrats sedan dess.

–Ja, det är inte så illa som det var 2008, det är en liten förändring, men fortfarande är systemet som vi har bekämpat de senaste 33 åren detsamma. Så kampen fortsätter.

Allmänna val hölls den 31 juli 2013. Robert Mugabe fick 61 procent av rösterna och sitter kvar vid makten.

– Ja det kan man verkligen säga att han gör!

Oppositionen talar om valfusk, stämmer det?

– Om det förekom några trix vet vi inte. Folk måste lära sig att förlora och acceptera att de förlorat. Men hur som helst - var det något fusk så kommer Gud att straffa dem.

Vad ger dig kraft att fortsätta ditt arbete?

– Kraften kommer från min tro. Jag kan inte sitta overksam eftersom jag tror att när min broder såras så såras jag själv. Vi delar smärtan gemensamt med alla människor, med dem som är mindre privilegierade än vad jag är. Jag kan inte bara sitta och luta mig tillbaka och säga 'det är deras fel' - nej, de är en del av mig, de är en del av min mänskliga familj. När några drabbas, kan vi inte titta åt sidan eller blunda, vi måste se och försöka lösa problemen på bästa sätt tillsammans,

– Jag tror att Gud skapade alla människor till jämlikar. Gud vill att vi ska dela med oss av livets gåvor. Jag som kristen håller värden som fred, kärlek, omsorg och rättvisa högt – det är väldigt viktigt för mig. Om jag inte bryr mig om hur min granne har det, då måste jag lära mig vad det betyder att vara kristen.

Vad har Per Anger-priset betytt för dig?

– När jag fick priset 2008 var situationen i Zimbabwe mycket dålig. Det här priset, och att få lära känna andra som hade fått det här priset före mig, gjorde att jag kände mig så uppmuntrad. Det var underbart att lära känna den svenska solidariteten med vår kamp i Zimbabwe. Jag reste hem igen, verkligen inspirerad att fortsätta kampen. Min resa till Sverige var en välsignelse på så sätt att jag fick lära känna de människor som verkligen värdesätter de mänskliga rättigheterna.

– 2008 var jag biskop i Harare och kämpade mot politisk inblandning och regelrätt förföljelse av min kyrka. Fastän jag nu är pensionerad så har jag fortsatt att arbeta för mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet. Nu är jag mycket aktiv i ledningen för organisationen United Mutare Residents and Ratepayers Forum, där invånarna kämpar för sina rättigheter i den stad där jag bor. Vi kämpar för sådana saker som rent vatten och bättre sanitära system.

Hur ser säkerhetssituationen ut idag för dig?

– Det är okej, det är inte så hotfullt som det var tidigare.

Hur var det tidigare?

– För några år sedan var folk mycket rädda att yttra någon politisk åsikt offentligt, de kände sig hotade, folk arresterades utan tydlig orsak, bara för att de hade sagt något som inte var acceptabelt för det regerande partiet. Det var väldigt hotfullt på den tiden, men idag är det annorlunda. Vi kan i lite högre utsträckning säga vad vi tycker utan att vara rädda för att bli arresterade. Vi har också numera en ny grundlag som i varje fall försöker öka skyddet för individen i vårt samhälle. Vi måste vänta och se hur mycket av det som förverkligas, för den är alldeles nyligen antagen. Men folk är fortfarande försiktiga med vad de säger, och när och hur.

Under de allra hårdaste åren – kände du dig hotad personligen?

– Ja, hotad på det sättet att jag kände mig rädd, men den känslan hindrade mig inte från att säga min mening. Eftersom ingen kom till mig och sade till mig att hålla käften, så fortsatte jag. Jag kände att situationen krävde av mig att säga någonting.

Intervjuad av Kerstin Gustafsson Figueroa.

Forum för levande historia vill härmed framhäva att intervjuerna är byggda på pristagarnas egna vittnesmål. Det är inte en objektiv faktaredogörelse från myndighetens sida.