2009: Brahim Dahane

Brahim Dahane har grundat människorättsorganisationen ASVDH. De arbetar för att få fram fakta om dem som ”försvunnit” eller dött i marockanska fängelser samt om brott mot de mänskliga rättigheterna som begås i Västsahara. De kämpar för att politiska fångar ska friges och att de som släppts ska få ersättning och rehabilitering. Brahim Dahane har byggt upp goda relationer med internationella organisationer och internationell press och därmed lyckats bryta tystnaden om denna långdragna konflikt.

Sedan 1991 finns en FN-styrka på plats för att genomföra en folkomröstning om Västsaharas självständighet, men Marocko vägrar att respektera folkrätt och internationell lag. En stor del av Västsaharas befolkning bor i flyktingläger i Saharas öken i Algeriet sedan 1975.

I december 2012 gav den svenska riksdagen regeringen i uppdrag att erkänna den västsahariska staten, men regeringen sade nej.

– De kidnappar folk, våldtar och bränner människor, de förgiftar de vattenkällor som finns, och de är inte många i öknen. Tortyren, misshandeln, fängslandet av människor, kontrollen av våra rikedomar - de kränker oss på alla sätt.

Vad har Per Anger-priset betytt för dig?

– Det här priset visade vilka vi är, priset fungerade som ett skydd, så att folk inte skulle tro på anklagelserna mot mig. Om jag skulle vara en spion, en dålig människa, varför skulle jag ha fått ett pris för kampen för mänskliga rättigheter?

Men strax efter att Brahim Dahane fick priset 2009 greps han av de marockanska myndigheterna. I ett år och sju månader, från oktober 2009 till april 2011, satt han i fängelse. Först efter frigivningen kunde han resa till Stockholm för ta emot sitt pris.

– Naturligtvis gav priset mig mer kraft att stå emot behandlingen i fängelset, som jag och mina kamrater fick utstå. Det var också en stor hjälp och ett stöd för min familj, priset gav dem moralisk styrka. Även pengarna var betydelsefulla, min familj är fattig, så pengarna underlättade livet för dem. Jag satt fängslad drygt ett år i Rabat, sedan i Casablanca, och de var tvungen att resa över hela landet för att besöka mig.

Hur ser livet ut idag?

– Vi fortsätter vårt arbete, vi ordnar våra möten, men hemma hos varandra, för vi har ingen lokal. Vi kan inte få någon öppen finansiering, vi kan inte söka upp institutioner för att tala med folk, vi tillåts inte försvara offren i rättegångar.

Fram till 2005 hade Brahim Dahane några internetkaféer som försörjning. Men sedan började polisen trakassera hans anställda och till slut var han tvungen att stänga verksamheten.

– Nu klarar jag mig tack vare familjen och tack vare kamraters stöd. Jag har varit fängslad flera gånger och jag har bestämt mig för att leva för kampen. Det får bli som det blir. Jag har en son på sex och ett halvt år och skulle vilja kunna erbjuda honom något, men eftersom jag inte tillåts att arbeta så måste jag fortsätta kampen för mitt folk. Det är som det är.

Finns det ögonblick när du tvivlar?

– Som tur är - nej. Jag kan tvivla på min egen kapacitet och jag kan tvivla på hur lång tid detta kommer att ta, men jag tvivlar aldrig på att det är en rättvis sak. Vår kamp är rättvis, det som har hänt oss är orättvist, tortyren är orättvis, alla försvinnanden är orättvisa, invasionen är orättvis, slaveriet är orättvist. Jag tvivlar aldrig på vad det innebär att vara människa. Jag har samma rättigheter som alla människor, rätt att leva fritt i ömsesidig respekt med andra.

Vad ger dig kraft att fortsätta kämpa?

– Jag har många kamrater i fängelserna, som sitter där utan att ha blivit dömda i en rättegång. Jag växer tack vare mina kamrater, tack vare alla mödrar och hustrur som ger sitt stöd. De erfarenheter som jag känt i min egen kropp – tortyren, misshandeln - allt detta har gjort att jag beslutat mig för att kämpa. När jag känner mig trött tänker jag på allt som hänt, då laddar jag om batterierna och fortsätter kämpa.

​​Intervjuad av Kerstin Gustafsson Figueroa.