2016: Abdullah al-Khateeb

Redan som 17-åring började Abdullah al-Katheeb arbeta med mänskliga rättigheter. Först som ideell medarbetare för fritidsaktiviteter vid SOS-Barnbyar i Damaskus. Han är också en av grundarna av Palestinian League for Human Rights – Syria, ett nätverk som övervakar och dokumenterar palestinska flyktingars situation i Syrien.

2011 startades ett uppror mot diktaturen i Syrien vilket blev inledningen till det krig som 2024 går in på sitt fjortonde år, med mer ån 12 miljoner människor fortfarande på flykt från sina hem.

Upproret var en del av den så kallade arabiska våren och Abdullah al-Khateeb framträdde som en stark röst för demokrati och mänskliga rättigheter. Främst verkade han i stadsdelen Yarmuk i Damaskus, där över 200 000 palestinska flyktingar bodde vid tiden för den folkliga resningen mot Assad-regimen.

Hans arbete sträckte sig över en rad olika områden. Urbant jordbruk för att få fram mat, psykosocialt stöd till barn och ungdomar som drabbats av kriget och utbildning av unga människorättsaktivister i södra Damaskus. För att dokumentera lidandet under belägringen började han filma allt han såg omkring sig.

När Abdullah al-Khateeb 2016 tilldelades Per Anger-priset kunde han inte delta i prisceremonin. Han höll sig gömd i en annan del av Syrien, efter att innan dess ha klarat sig undan flera ISIS-ledda kidnappningsförsök och ett skjutattentat.  Hans far hade fängslats av Assad-regimen på grund av sonens aktivism.

Fyra år senare lyckades Abdullah fly ut ur Syrien, han fick uppehållstillstånd i Tyskland och kunde hämta sitt pris i Stockholm 2020. Ett år senare hade hans film om belägringen av Yarmuk, "Little Palestine, Diary of a Siege", premiär på dokumentärfilmsfestivalen i Nyon i Schweiz.

Under sin tid i Tyskland har Abdullah fortsatt hjälpa internationella organisationer i deras arbete med att bygga åtal för krigsförbrytelser begångna i Syrien. Det handlar, förutom dödande och tortyr, om sexuella övergrepp, kidnappningar och tvångsförflyttningar. Samtliga parter i konflikten, Assadregimens styrkor, IS och Nusra-fronten har anklagats för att ha begått dessa brott.

2024, när Per Anger-priset fyller tjugo år bor Abdullah al-Khateeb i Berlin. Han studerar samhällsvetenskap på universitet och har regisserat sin första kortfilm, Sokrania 59.

Hur startade ditt engagemang för mänskliga rättigheter?

– Det var ingen särskild händelse som låg till grund för mitt engagemang, snarare en rad händelser som jag bevittnat i Mellanöstern och Nordafrika. Framför allt är det kvinnor och barn som drabbas av de systematiska kränkningarna.

Vad tänker du om Per Anger-priset?

– Jag tror att priset kommer att ha en mycket positiv inverkan på mina ytterst utmattade och energitömda kollegors engagemang. Personligen hoppas jag verkligen att priset, med den internationella exponering det ger mig, också kommer att minska risken för att min far mördas i syriska regimens fängelse.

Var får du din styrka och drivkraft från?

– Det finns många källor som inspirerar mig i min beslutsamhet och ger hopp. Glädjen när jag ser barn delta i sommarklubben och får möjlighet att vistas i barnvänliga/säkra områden.

I Södra Damaskus försöker Abdullahs mamma och yngre bror att överleva belägringen.

Har du någonsin tänkt på att ge upp?

– Jag kan inte förneka att frestelsen att ge upp, drabbat mig flera gånger. Dessa tankar är alltid närvarande, särskilt de gånger då gruppmedlemmar och vänner har dödats.

Hur ska villkoren för de mänskliga rättigheterna i Syrien bli bättre i framtiden?

– Jag anser att högsta prioritet är att åtala krigsförbrytare och de som begått brott mot mänskligheten i en internationell domstol. Förutom att öka stödet till människorättsgrupper och människorättsförsvarare är det viktigt att fortsätta att bjuda in aktivister till internationella sammankomster, där de i anföranden kan leverera förstahandsvittnesmål om vad detta krig gör med dem!

Hur tror du att dina och dina kollegors situation kommer att se ut om fem till tio år?

– I början av revolutionen hade vi en hel del hopp och drömmar. De förluster som syrierna måste uthärda är bortom förståelse för vem som helst. Mina personliga förluster kommer att förändra mitt liv för alltid, men den här verkligheten kommer också stärka mig att fortsätta göra det jag gör. Jag tror verkligen att ett liv som inte levs efter principerna om rättvisa och rättigheter, inte är värt att leva.