2017: Gégé Katana Bukur

Gégé Katana Bukuru föddes in i en kunglig familj i Burundi. Hon reagerade tidigt på de omänskliga villkor som familjens tjänstekvinnor levde under. Efter avslutade universitetsstudier började hon driva frågor om kvinnors mänskliga rättigheter, självbestämmande och politiska deltagande i Demokratiska Republiken Kongo (tidigare Kongo-Kinshasa).

I ett samhälle där en kvinna inte ansågs ha rätt att höja rösten mot en man, var det kontroversiellt när hon tillsammans med andra kvinnor grundade SOFAD (Solidarité des Femmes Activistes pour la Défense des Droits Humains).

En av organisationens viktigaste uppgifter har blivit att uppmärksamma, skydda, och driva rättigheterna för alla de kvinnor som utsatts för våldtäkter och annat sexuellt våld, i samband med den konflikt som härjat landet sedan 1990-talet:

- Kvinnorna har drabbats av svåra fysiska och psykiska skador, säger Gégé Katana Bukuru. De har blivit våldtagna framför sina män eller sina barn.

Under det som kallas det första befrielsekriget i Kongo-Kinshasa, sattes Gégé i husarrest och fick utstå återkommande förhör. Upplevelsen fick henne att tappa 25 kilo i vikt och har lämnat spår både mentalt och kroppsligt, berättade hon i samband med att hon tog emot Per Anger-priset.

Ett av hennes mål är att kvinnor ska få mer inflytande över till exempel fredsförhandlingar. SOFAD har tillsammans med fler än 600 medlemmar byggt nätverk med så kallade fredsceller i byar och bostadskvarter.

Men motståndet är starkt och aktivisterna förföljs. Själv har Gégé Katana Bukuru både fängslats och tvingats i exil på grund av sitt engagemang. När hon valde att återvända blev det en viktig princip för SOFAD:s aktivister; att besegra rädslan inom sig och aldrig fly.

2019 tilldelades Gégé Bukara the Defender of Denmocracy Award.

När började ditt engagemang?

– Det började i min egen familj när jag var barn. Jag föddes 1963 i en kunglig familj, och tjänstekvinnorna där fick slita hårt hela dagarna trots att de hade sina små barn med sig. Barnen grät, och jag blev väldigt chockad. Jag försvarade kvinnorna och deras barn. Sedan blev jag scout och besökte byar för att hjälpa äldre och sjuka och andra utsatta personer. Jag bestämde mig för att fortsätta skolan till högstadiet och gå vidare till universitetet samtidigt som jag jobbade med olika sociala frågor.

Hur kom SOFAD till?

– Det var den första organisationen för kvinnor engagerade i försvaret för mänskliga rättigheter i Demokratiska Republiken Kongo. På den tiden var vi kvinnor rädda för sådant arbete. Vi trodde att det var ett område som var reserverat enbart för män.

– Då pågick kriget, och många män sa: ”Vi ska fortsätta kriget till sista man”. Men kvinnorna tyckte inte att det var nödvändigt, vi sa att nu måste vi säga ifrån så att det kan bli ett eldupphör. Kvinnor måste få ett större inflytande över förhandlingar om fred. De allra flesta fredsavtal undertecknas av män, inte av kvinnor. Men för att nå dit måste kvinnor få gå i skola. Jag har varit med om att genomföra läs- och skrivkampanjer för kvinnor så att de ska kunna bli mer aktiva.

Vad kan kvinnor bidra med i fredsarbete?

– Att kvinnor deltar i fredsprocessen är oerhört viktigt. De kan påverka sina söner, sina män och sina släktingar. Och kvinnor löser inte sina konflikter med våld, de föredrar samarbete och förhandling. Vår främsta uppgift i SOFAD för närvarande är att motarbeta splittring.

Vilka inspireras du av?

– Den ena är den brasilianska läraren Paulo Freire, som själv deltog i en stor läs- och skrivkampanj bland Brasiliens fattiga på 1960-talet. Hans böcker, där han berättar om sina tankar om utbildning för fattiga, har översatts till många språk och spritts över hela världen. Förebild nummer två är den afroamerikanska pastorn Martin Luther King, som på 1950- och 1960-talen fick miljoner afroamerikaner med sig i ickevåldsaktioner i protest mot dåtidens rasdiskriminering i USA. Med inspiration från bland annat dessa två har vi i SOFAD byggt ett nätverk med över 600 medlemmar som ska försöka öka kvinnors inflytande. De bildar ”fredsklubbar” i byar och i bostadskvarter. Men motståndet är starkt och aktivisterna förföljs.

Du har gått i exil på grund av hot men återvänt till Södra Kivu. Hur vågade ni?

– Folk frågade sig om jag var riktigt frisk när jag sa att jag måste åka hem igen. Men det var inte bra att jag var i exil medan folk där hemma dog. Jag var tvungen att ta ett initiativ. Vi hade redan folk där och en fungerande struktur. Så jag tog flyget och kom tillbaka under kriget. Det har också blivit en viktig princip för SOFAD:s aktivister: att besegra rädslan inom sig själv och aldrig fly.

– Även om vi hotas och även om det känns otryggt ska vi stanna kvar och fortsätta kampen så att vi kan nå våra mål och förbereda de unga så att de kan föra vår kamp vidare i framtiden.

Varför är du inte med i ett politiskt parti?

– När man är aktiv i det civila samhället och håller på med de frågor som jag sysslar med, då kan vi säga: jamen, det här funkar ju men det där funkar inte – vi vill att det eller det ska förändras. Men om man har ett politiskt uppdrag i en diktatur, så måste man tiga och följa ledaren och göra det som ledaren säger åt en att göra. Det är svårt. Jag föredrar att verka i det civila samhället där jag kan samla folk och slåss för förändring, för vår sak och för kvinnors rättigheter. Jag gör det hellre än att gå in i ett politiskt parti. Där skulle jag få offra min övertygelse.

Hur ser din stora dröm i livet ut?

– Vi vill först och främst ha fred i Demokratiska Republiken Kongo! Och stabilitet, att det blir en fred som kommer att hålla. Vi hoppas på mer stöd till kvinnorna och att de ska få mer mer makt över besluten som fattas.