2024: Sithar Chhim

Sithar Chhim är ordförande för fackföreningen Labour Rights Supported Union (LRSU) som arbetar för rättvisa löner och rimliga arbetsvillkor för anställda på hotell- och kasinokomplexet NagaWorld, i huvudstaden Phnom Penh. De flesta medlemmarna är kvinnor från fattiga förhållanden och sexuella trakasserier på arbetsplatsen är en del av vardagen.

Sithar Chhim har även blivit en frontfigur i kampen för att få både företag och regering att respektera föreningsfriheten och arbetsrätten, något som egentligen är grundlagsskyddat i Kambodja men som inte efterlevs i praktiken.

Under pandemin sade NagaWorld upp mer än 1000 anställda, huvudsakligen medlemmar i LRSU och fackliga ledare. Enligt facket skedde detta utan laglig grund. Medlemmarna svarade med att inleda en fredlig strejk och demonstrationer som efter ett tag slogs ner av polis, med våld.

I Kambodja är yttrandefriheten och möjligheten att organisera sig begränsad. Fängslanden, hot och förföljelse av fackligt aktiva och människorättsförsvarare sker allt oftare. Sithar Chhim vill att fler kambodjanska arbetare ska engagera sig fackligt och känna till, och kräva, sina mänskliga rättigheter. På så sätt har hon blivit en viktig symbol och förebild för unga aktivister i Kambodja.

Sithar Chhim är ständigt motarbetad av både arbetsgivaren och de lokala myndigheterna. I januari 2022, efter flera år av trakasserier, hot och våld, arresterades hon under en strejk och dömdes så småningom till två års fängelse för uppvigling.

I fängelset råder tuffa omständigheter, men Sithar Chhim hittade sätt att stötta sina kvinnliga medfångar, bland annat genom att uppmuntra dem att dela sina livsöden med varandra. Hon lärde dem också att tillverka blommor av skrotmaterial – symboler för den fortsatta kampen i och utanför fängelset – som de intagna kan sälja för att få pengar till förnödenheter.

När Per Anger-priset delades ut, i slutet av april 2024, satt Sithar Chim fortfarande fängslad. I hennes ställe kom Sovathin Mam, en av de strejkande kasinoarbetarna, och Tharo Khun, företrädare för den fackliga centralorganisationen Central, till Stockholm för att ta emot priset. Du möter dem i filmen som handlar om Sithar Chhim och den kamp de för tillsammans.

Den 16 september 2024 släpptes Sithar Chhim fri efter avtjänat straff.

Vad är det som utmärker Sithar Chhim?

SM:
– Hon har starka värderingar låter sig inte korrumperas och är modig. Hon litar också på sina medlemmar och de hon arbetar med.

TK:
– Ja, hon har en särskild förmåga att skapa relationer, att få människor att känna sig bekväma och våga uttrycka sina problem och svårigheter. I ett land som Kambodja är det nödvändigt att kunna kommunicera med människor och bygga förtroende.
Hon är kreativ också och inriktad på att hitta lösningar.

Men det mest intressanta med henne, tycker jag, är att de beslut hon står bakom inte är hennes beslut, det är medlemmarnas. Det är en grundläggande demokratisk princip som hon förmedlat till alla sina medlemmar: ’Ok, jag är ledaren, men besluten är era.’ På så sätt har hon inspirerat väldigt många unga. 

Var tror ni hon hämtar sin inspiration ifrån och sin drivkraft?

SM:
– Jag tror att hennes inspiration är den kambodjanske människorättsaktivisten Kem Ley som mördades i juli 2016. Hans föredöme gör det omöjligt för henne att passivt se på när det begås orättvisor. Sen tror jag också att hon har sett hur det fungerar i andra länder, inte minst i Sverige, där fackföreningsrörelsen mår bra och utvecklas.

TK:
– En annan viktig drivkraft tror jag är att det inte bara är vi som går igenom det här. Samma slags förtryck, hot och fängslanden drabbar även oppositionspolitiker, journalister och många, många aktivister för miljö och mänskliga rättigheter.

Vad vill du säga till den yngre generationen i Kambodja?

SM:
– Mitt budskap till de yngre är att värdera mänskliga rättigheter högt. Vi ska inte bara fokusera på att hålla oss mätta. Jag vet att vi är hungriga och behöver fylla våra magar, men samtidigt behöver vi också att våra mänskliga rättigheter respekteras på våra arbetsplatser, Och jag är övertygad om att om vi kämpar på så kan vi nå rättvisa. Vi ska inte ge upp.

Bakgrund:

Kambodja är formellt sett en demokrati men landet har mer och mer kommit att bli en enpartistat. Dominerar gör CPP, arvtagare till det gamla kommunistpartiet. CPP:s ledare, Hun Sen, utsågs till premiärminister första gången 1985. Efter att ha genomfört en militärkupp 1997 var han landets premiärminister under 25 år och ledde en serie av koalitionsregeringar.

När Hun Sen 2023 steg åt sidan var det hans son, general Hun Manet, som blev ny premiärminister:

Du berättade att situationen försämrats efter att ni kom tillbaka. Kan du ge några exempel?

– Samhället har blivit ännu mer auktoritärt sedan Hun Manets tog över som premiärminister för ett år sen. Genom att missbruka en ny lag (LANGO), som ska reglera hur frivilligorganisationer arbetar, så har regeringen kunnat slå ner på aktivister och organisationer. Att protestera mot skogsavverkning och nedsmutsning, till exempel, beskrivs nu som “attacker mot staten” och leder till åtal. I juli i år dömdes tio unga miljöaktivister, medlemmar i organisationen Mother Nature, av en domstol i Phnom Penh. Anklagelserna mot dem var absurda, som konspiration och förolämpning av kungen, ändå dömdes fem av dem till fängelse. Tre av dem till mellan sex och åtta år. Alla har placerats i olika fängelser som ligger på långt avstånd från varandra, vilket bryter mot såväl nationella som internationella rekommendationer för mänsklig behandling av fångar.

Vad har det inneburit att Sithar Chhim tilldelades Per Anger-priset?

– Regeringen är medveten om att Per Anger-priset ger trovärdighet och erkännande till människorättsaktivister för deras kamp. Priset riktar uppmärksamhet mot oss och de frågor vi driver, vilket regeringen inte uppskattar. Kambodja är också mycket exportberoende och den oberoende fackföreningsrörelsen har starka kopplingar internationellt. Det som händer här följs noga av ILO (Internationella fackföreningsrörelsen), EU och USA samt av de kända tillverkarnamnen inom den privata sektorn.

Allt det här ger ett viss skydd, men om de verkligen vill få tyst på mig och hindra mig från att prata om saker som den ökande nationalismen och rasismen mot personer med vietnamesisk bakgrund, till exempel, så kan de helt klart göra det. Och särskilt om uppmärksamheten kring våra frågor blir mindre över tid.

Hur är situationen annars för de oberoende fackförbunden?

– Tidigare i år arresterades Che Chan, förtroendevald i det oberoende fackförbundet CATU som organiserar textilarbetare.  Han hade precis blivit enhälligt vald till ordförande för CATU:s avdelning på företaget White Star Shoes, där han jobbat i många år. Bara några veckor efter att han valts anklagade företaget honom för stöld och han greps av polis. Han dömdes till ett års fängelse, varav sex månader var villkorligt.

Att döma aktivister till villkorliga domar är en del i en strategi. Ofta säger villkoren att man inte får delta i offentliga sammankomster, uttala sig om vissa saker eller, som i Sithars fall, resa vart man vill. Och den villkorliga delen av domen kan aldrig avtjänas utan fortsätter att hänga över personen år efter år. På så sätt hindras människor från att verka utan den negativa uppmärksamhet som ett fängslande ger.

Du har berättat att CENTRAL (Center for Alliance of Labor and Human Rights. reds. anm.) i somras attackerades av regeringstrogna fackförbund som anklagade er för att använda donationer från utlandet till att försämra villkoren för Kambodjas arbetare och via olika kanaler uppmanade människor att gå ut och protestera framför eran byggnad. Vad har hänt med det?

– Det dök upp ungefär 70 personer som alla kom från något av de fackförbunden som är knutna till - och öppet kampanjar för - regeringspartiet CPP. Förbunden krävde att inrikesministern skulle inleda en utredning av oss och ministern svarade genom att ge NAA (Den kambodjanska motsvarigheten till Riksrevisionen. reds.anm.) i uppdrag att gå igenom CENTRAL:s räkenskaper. Vi är helt transparenta och har inget att dölja så vi är inte oroliga för den juridiska processen, utan mer för den politiska.

Hur påverkar de här händelserna hur befolkningen ser på er?

– De äldre påverkas nog mer än de yngre. De äldre har inte tillgång till sociala medier på samma sätt utan får sin information från tidningar och tv mm. Och i Kambodja finns ingen oberoende press eller media.

Du har också blivit stämd personligen av en ledare för ett regeringsanslutet förbund. Vad handlar det om?

– Han begär 250 000 US dollar i skadestånd för saker som han hävdar att jag har sagt till media i samband med protesterna. De hänvisar till en intervju jag gjorde med Radio Free Asia där jag berättade om slutsatserna i Internationella fackföreningsrörelsen, ILO:s rapport. Fallet ligger hos åklagaren nu och det enda jag vet är att det har hållits förhör med personen som stämt mig och några vittnen. Vilka de är vet jag inte eftersom min advokat inte har tillgång till dokumenten i fallet. Så nu väntar jag på att bli kallad till förhör. Om jag anses skyldig kommer jag dömas till minst två år i fängelse.

Råd till andra i din situation?

– Tappa inte hoppet och tro på det du gör. När man lever under all slags förtryck gäller det att förbli positiv, men samtidigt vara förutseende, redo att utmana systemet och beredd att ta konsekvenserna när man gör det.

Mer personligt, hur orkar du?

– Det är mänskligt att känna frustration och ifrågasätta sig själv. Men som ledare måste jag förbli positiv när min organisation har det kämpigt. Om de stänger ner oss måste jag vara stark, och ta ansvar, för alla de människor som kanske förlorar sitt levebröd.

Men jag har också påverkats känslomässigt av att se Sithar drabbas så hårt och nu de unga miljöaktivisterna som tvingas betala ett så högt pris för sitt engagemang.

Samtidigt vet jag att aktivisterna från Mother Nature har Sithar som sin hjälte och förebild, och jag tänker att de själva kommer att fungera som inspiration och ge mod till andra i det långa loppet.

Och det är det som är det viktiga. 2006 fick ekonomen Muhammad Yunus Nobels fredspris, men det skyddade honom inte i hans hemland, Bangladesh. Han har levt långa perioder I exil, men nu, sommaren 2024, i samband med att regimen störtats där så har man bett honom komma tillbaka och leda en övergångsregering. Och det är på grund av han bevarat sin moraliska trovärdighet och integritet.