Diskriminering på grund av sexuell läggning och kön blir förbjudet i skolan

Diskriminering handlar sällan om enskilda elaka eller okunniga personer som behandlar andra dåligt. Snarare är diskriminering en del av ett mönster i samhället, där vissa grupper i samhället får det bättre än andra. Hbtq-personer är en grupp som oftare blir utsatta för diskriminering, våld och sexuella övergrepp jämfört med heterosexuella cis-personer. Unga hbtq-personer är mer utsatta än äldre.

Diskriminering och oro för att kanske bli diskriminerad påverkar självklart människors hälsa och vad de kan göra i livet. De flesta unga hbtq-personer mår bra, men andelen som mår psykiskt dåligt är större än bland unga heterosexuella cis-personer. En fjärdedel av unga homo- och bisexuella kvinnor uppger till exempel att de har försökt ta sitt liv, jämfört med 8 procent av heterosexuella kvinnor. Hbtq-ungdomar är mindre aktiva på fritiden, sportar mindre, dricker mer alkohol, tar oftare droger och upplever oftare att de inte har någon att anförtro sig åt. Hbtq-personer har också lägre förtroende för polisen och personal inom vården än heterosexuella cis-personer, det vill säga för instanser som finns till för att hjälpa personer som mår dåligt eller har utsatts för våld.

Risken för diskriminering, kränkningar och våld gör att en del hbtq-personer inte vågar vara öppna med sin identitet. Det är också vanligt att personer som riskerar att trakasseras eller diskrimineras undviker olika platser eller situationer där de kan utsättas. Det gör att människors liv begränsas och att unga inte alltid kan och vågar göra det de vill eller inte får möjlighet att umgås med andra unga. Hbtq-personer under 18 år kan vara i en extra utsatt situation eftersom de oftast bor tillsammans med sin familj eller andra vuxna som har makt över (och ansvar för) deras liv. Hur familjen och andra vuxna reagerar på ens identitet är givetvis viktigt för hur man mår. Många unga har blivit utsatta av våld eller hot från den egna familjen. Annars är de som utsätter hbtq-personer för våld och trakasserier ofta andra unga. Hälften av alla homofoba hatbrott görs av personer under 20 år. De flesta av förövarna är män.

Många undersökningar visar att det inom gruppen hbtq-personer är unga transpersoner som är mest utsatta. Exempelvis är hälften av alla unga transpersoner rädda för att gå ut själva och 65 procent har funderat på att ta livet av sig. Det är också dubbelt så vanligt att unga transpersoner har fått negativa reaktioner på sin identitet från vuxna, jämfört med homo- och bisexuella cis-personer.

Jämförelserna av hälsa och utsatthet mellan grupperna homosexuella, bisexuella och heterosexuella påbörjades 2005. Sedan dess har statistiken inte förändrats i någon större utsträckning - skillnaderna mellan grupperna är fortfarande lika stor.

Unga hbtq-personer använder många olika strategier för att hantera sin vardag. Mötesplatser där unga hbtq-personer kan träffa andra med liknande erfarenheter är något som har visat sig vara viktigt för en bra hälsa. Mötesplatser kan vara både fysiska och på internet, det viktiga är att det finns någonstans att få kontakt med andra. Andra faktorer som är bra för hälsan är att ha positiva förebilder i form av andra människor som själva är hbtq-personer, och att få stöd från vänner, familj eller andra vuxna. Det är också viktigt att få hjälp med att förstå att trakasserier och diskriminering beror på omgivningens homofobi och normer i samhället, inte på den egna identiteten. 

Under början av 2000-talet började svenska forskare studera hur heteronormen ser ut i skolan och vad den får för konsekvenser. Forskningen visar att det som medvetet eller omedvetet framställs som ideal i skolan ofta är ett vitt heterosexuellt medelklasspar med barn. Hbtq-frågor lyfts sällan fram i skolans undervisning, samtidigt som elever generellt förväntas leva heterosexuellt. I sex- och samlevnadsundervisningen får hbtq-personer för det mesta inte tillräcklig kunskap om hur de kan ha bra sex utan risk för oönskade graviditeter och sexuellt överförbara sjukdomar.  Forskningen visar också att skolan är en av de vanligaste platserna där unga hbtq-personer blir utsatta för trakasserier, men att många lärare upplever att de inte vet hur de kan lyfta hbtq-frågor eller motverka homofobi.

Vad skolan gör spelar roll för hur unga mår. En amerikansk studie visar till exempel att homo- och bisexuella ungdomar generellt mår bättre i skolor som arbetar aktivt mot mobbing på grund av sexuell läggning.  

När RFSL Ungdom blev en egen organisation 2003 började de arbeta för att förbättra situationen för unga hbtq-personer i skolan. Alex Fridunger och de andra aktivisterna genomförde en granskning av de vanligaste biologiböckerna för högstadiet ur ett hbtq-perspektiv. Resultatet av granskningen visade att de flesta av böckerna var nedvärderande mot hbtq-personer eller innehöll information som var fel. I en bok stod till exempel att homosexualitet var olagligt för personer under 15 år. Flera böcker liknade homosexualitet vid pedofili.  Det fanns också böcker som inte nämnde att människor kan vara något annat än heterosexuella. Rapporten fick stor uppmärksamhet i media och flera skolor och förlag bytte ut sina böcker.  RFSL Ungdoms arbete påverkade också politiker. Två år efter rapporten gav regeringen i uppdrag åt Skolverket att granska flera skolböcker och hur de skriver om kön, etnicitet, religion, funktionsnedsättning och sexuell läggning.

Efter biologiboksgranskningen har RFSL Ungdom drivit flera projekt riktade mot skolor, bland annat om normkritisk sex- och samlevnadsundervisning och om hatbrott och normer kring maskulinitet. Sedan 2014 driver de projektet Normkritiska skolgrupper, som stödjer elever som själva vill arbeta med hbtq- och genusfrågor och antirasism i skolan.

Under den tid som Alex Fridunger var ordförande för RFSL Ungdom förändrades organisationen på många sätt. De började fokusera mer på hur heterosexualitet görs till något självklart och normalt och hur hbtq-personer framställs som mindre normala. De diskuterade frågor om makt och normer kring kön och sexualitet, om heteronormen och om cis-normen. Det nya perspektivet kallades för normkritik. Genom normkritiken ville de kritisera strategier som bara fokuserar på hur hbtq-personer blir utsatta och inte på vem som utsätter hbtq-personer eller som tjänar på att hbtq-personer får sämre möjligheter. En annan viktigt del i normkritiken var kopplingen mellan olika normer och maktstrukturer - det som kallas för normsamverkan eller intersektionalitet. Med hjälp av normkritiken tog diskussioner om rasism, klass och funktionsförmåga fart inom RFSL Ungdom. Genom normsamverkan blev det tydligare hur hbtq-personer lever under vitt skilda villkor, beroende på till exempel klasstillhörighet och etnicitet, och hur olika typer av förtryck hänger ihop och måste motverkas samtidigt.

2006 gav Forum för levande historia tillsammans med RFSL Ungdom ut metodmaterialet BRYT! - Om normer i allmänhet och heteronormen i synnerhet. Det var ett av de första materialen i Sverige som använde sig av en normkritisk utgångspunkt. BRYT! fick stor uppmärksamhet och bidrog till att sprida kunskap om normkritik till ungdomsorganisationer, skolor, statliga myndigheter och universitet. Flera organisationer började arbeta normkritiskt kring ungas rättigheter tillsammans med skolor, bland annat Rädda Barnens Ungdomsförbund, LSU – Sveriges ungdomsorganisationer, Diskrimineringsbyrån i Uppsala, Vi Unga, Sveriges Elevråd - SVEA, Sveriges Förenade HBTQ-studenter och RFSL. 2009 rekommenderade Skolverket skolor att ha ett normkritiskt förhållningssätt i sitt arbete mot diskriminering och kränkningar.

Normkritiken har från början sina rötter i en pedagogisk del av queer-teori och antiförtryckande pedagogik. Begreppet queer kom till Sverige i mitten av 90-talet. På engelska betyder ordet konstig och pervers. I engelsktalande länder hade queer använts som ett nedsättande ord om homosexuella.

På 90-talet bestämde sig ett antal hiv/aids-aktivister i USA för att ta ordet tillbaka och börja använda det om sig själva som något positivt. De ville utmana heteronormen och föreställningen att det skulle vara något negativt att vara ”konstig”. Det var också en markering gentemot gayrörelsen som i många fall strävade efter att framställa hbtq-personer som så ”normala” som möjligt – som personer som vill leva i kärnfamiljer och som ser ut och är ”som vilken tjej eller kille som helst”. Queerrörelsens budskap var att de inte tänkte anpassa sig till normerna för att i normsamhällets ögon då eventuellt anses förtjäna rättigheter. Queerrörelsen ville helt enkelt utmana den makt och de privilegier som gruppen heterosexuella får i samhället.

I Sverige kom begreppet queer först genom forskning och queer som akademisk teori. Forskare inom olika universitetsämnen började forska om heteronormen i samhället och hur personer utmanar heteronormen på olika sätt. Det var inom queerteorin som begreppet heteronorm skapades. 

Queer plockades också upp av aktivister i Sverige. Runt 2005 fanns det bland annat en grupp som hette Queer Underground. Genom politiska aktioner, konst och teater och ville de utmana synen på sexualitet och kön. Queer ifrågasätter normer som finns både samhället i stort, inom hbtq-rörelsen och inom jämställdhetspolitiken. Det handlar till exempel om att ifrågasätta normer om vem som räknas som man eller kvinna, utmana förväntningar på att vara monogam, gifta sig och skaffa barn, eller förändra idéer om vilket sorts sex som ses som normalt och bra. En del började också använda ordet queer som ett sätt att beskriva sig själva. Ofta handlade det om en ovilja att placera in sig själv i olika fack: man, kvinna, heterosexuell, homosexuell, bisexuell.

Efter hand har en queer syn på kön och sexualitet kommit att bli en grund i mycket av RFSL Ungdoms och RFSL:s arbete. Alla inom hbtq-rörelsen har dock inte varit och är inte positiva till queer som synsätt.

Idag används ordet queer både om politik, teori och identitet.

Under 1990-talet och 2000-talet har stora förändringar skett i fråga om hbtq-personers rättigheter, vid sidan av att skyddet mot diskriminering har stärkts. Kampen för likhet inför lagen gällande äktenskap som RFSL började driva redan på 50-talet fick till slut effekt. 1995 fick samkönade par möjlighet att ingå partnerskap och från och med 2009 kan alla par oavsett kön ingå samma typ av äktenskap. 2003 fick samkönade par ansöka om adoption och 2005 fick icke-heterosexuella kvinnor möjlighet att inseminera via den svenska sjukvården. 2013 fick transsexuella rätt att ändra juridiskt kön och genomgå könsbekräftande kirurgi utan att behöva steriliseras.

Bakom lagändringarna finns många år av påverkansarbete. Både innan och efter flera av lagändringarna var det stora debatter bland politiker och i media, med starka röster både för och emot de nya rättigheterna. Lagändringarna har inte varit självklara. När regeringen skulle rösta om partnerskapslagen var det till exempel bara några fler personer som röstade för jämfört med de som röstade emot.

Idag drivs hbtq-frågor inte enbart av ideella organisationer. Flera politiska partier bildade hbtq-grupper under 1990-talet och början av 2000-talet och statliga myndigheter får i uppdrag att arbeta med hbtq-frågor. Hbtq-rörelsen i Sverige har vuxit och blivit starkare. I och med detta har den också fått fler grupperingar, där alla inte håller med varandra om synen på kön och sexualitet, om vad som behöver förändras i samhället och vilka strategier som är bra.

RFSL:s arbete har förändrats under 2000-talet och riktar sig mot fler målgrupper. 2001 inkluderades transpersoner officiellt och 2014 inkluderades queera personer RFSL blev också en uttalat feministisk och antirasistisk organisation vid den här tiden.