Elise Ottesen-Jensen kämpade för upplysning kring sexualitet

Att synen på homosexualitet förändrades från att ses som kriminellt till att ses som en sjukdom hänger ihop med en ändrad syn på sexualitet generellt. Efter påtryckningar främst från nybildade grupper av homosexuella i Europa började läkare i slutet av 1800-talet studera sexualitet som en del av människans natur. Läkarvetenskapen ville hitta förklaringar till varför människor var på olika sätt. De delade in människors sexualitet i kategorier med olika benämningar. Genom att göra en sådan uppdelning tyckte också läkarna att de kunde se att vissa människor var mer normala än andra.

Tidigare var det snarare vissa sexuella handlingar som betraktades som onormala och sjuka - till exempel sex med djur, analsex eller sex med någon av samma kön. Det kallades för sodomi eller otukt och var inte en sjukdom, utan en synd och ett brott. I lagen som gällde fram till 1944 i Sverige var det just den sexuella handlingen som var brottet, inte att vara homosexuell. Sodomi förknippades inte med en särskild grupp människor, utan alla människor ansågs kunna göra syndiga saker om de inte ansträngde sig för att leva rätt.

Orden homosexuell och heterosexuell myntades av den ungerska aktivisten och författaren Karl Maria Benkert von Kertbeny 1868 och spreds av den tyske sexologen Richard von Krafft-Ebing. Svenska läkare var vid den tiden starkt påverkade av tysk vetenskap. Första gången ordet homosexuell användes på svenska var 1874 i en svensk översättning av en tysk läkarbok. I svensk media användes ordet först 1907 i rapporteringen kring fallet med Nils Santesson. På 20- och 30-talet började ordet bli mer allmänt använt, även om andra äldre ord som ”sodomiter” och ”perversa” också fortfarande användes.

När begreppet heterosexualitet först började användas av läkare var det en utveckling mot ett vetenskapligt sätt att se på sexuellt umgänge, som innefattade biologiska förklaringar till lust och attraktion. Detta stod i kontrast mot tidigare viktorianska kärleksideal. Vetenskapsmännen strävade efter att hitta svar på vad som var normala och avvikande beteenden och drifter. Äktenskap och barn sågs fortsatt som en människas mål med livet. Det var dessutom avgörande för att en man skulle ses som en verklig man och en kvinna som en verklig kvinna. I en sexhandbok från slutet av 1800-talet står till exempel att:

”Äktenskapet är hela människosläktets bestämmelse; den som i mognare år dör ogift, har förfelat hela sitt livs ändamål, och man kan således med den fullkomligaste rätt skildra äktenskapet såsom det högsta och heligaste i menniskolivfet.”

Den normala sexualiteten kopplades också till en viss klasstillhörighet och ”ras”. Det var den borgerliga västerländska människan som ansågs vara högst utvecklad och förmögen till en ”civiliserad” sexualitet. Det var denna norm som blev tongivande för hur sexualitet betraktades och kontrollerades. Religion fick mindre inflytande och istället fick befolkningspolitik, och den så kallade degenerationsfaran, större betydelse.

På 1940- och 50-talen började forskare studera mänsklig sexualitet och kroppens funktion. Kinseyrapporterna som gavs ut 1948 (om mäns sexualitet) och 1953 (om kvinnors sexualitet) orsakade starka reaktioner, eftersom de fick populär spridning och behandlade ämnen som betraktades som privata angelägenheter. Kinseys forskning berörde bland annat frågan om sexuell läggning, men motsatte sig användandet av fasta kategorier som homosexualitet och heterosexualitet.

Spridningen av begreppen homosexuell, heterosexuell och bisexuell påverkade förstås inte bara allmänhetens syn på olika människor, utan också hur människor såg på sig själva. Begreppen homosexuell och bisexuell satte etiketter på de känslor som kvinnor kände för kvinnor och män kände för män.

Under början av 1900-talet var den vanligaste förklaringen till homosexualitet obalans i hormonerna. Försök gjordes där nya testiklar opererades på män för att se om detta skulle bota deras homosexualitet. Läkare kunde också erbjuda hormonbehandling eller kastrering. Under denna tid sågs alla typer av sexualitet som inte ledde till barn som sjukliga. Det innefattade till exempel avbrutet samlag mellan en man och en kvinna, oralsex och onani. Onani ansågs kunna leda in en persons sexualitet på ”onormala” banor, till exempel göra en heterosexuell person homosexuell.

Att homosexualitet började ses som en sjukdom var avgörande för avkriminaliseringen. Ett av de viktigaste argumenten som lyftes fram var att sjuka människor inte skulle eller kunde straffas, eftersom de inte kunde ”rå för” sina handlingar. Redan på 30-talet hade denna nya syn gjort att det blev vanligare att personer fick lägre fängelsestraff och istället låstes in på mentalsjukhus.

Från början låg fokus främst på att manlig homosexualitet var en sjukdom. Kvinnlig homosexualitet var förhållandevis osynlig. Detta förändrades delvis genom en dom mot fem kvinnor 1943. Genom en anmälan i samband med ett bråk i en lägenhet hade polisen sett två kvinnor ligga på en soffa tillsammans, ”varför konstaplarna fingo den uppfattningen, att de voro perversa”. I polisförhören efteråt kom det också fram att anmälaren och två andra kvinnor haft förhållanden med varandra. När de dömdes till straffarbete var det ett av mycket få tillfällen som lagen användes mot kvinnlig homosexualitet. Mellan 1880 och 1944 åtalades över 1 400 män och bara tio kvinnor. Genom polisens ”upptäckt” av kvinnorna fick även politikerna upp ögonen för kvinnlig homosexualitet. De ansåg att de hade för lite kunskap om ”den kvinnliga otuktstekniken”. Till slut kom de dock fram till att ingen skillnad borde göras i lagen mellan kvinnlig och manlig homosexualitet.

Övergången från kriminalisering till sjukdomsförklaring hade både positiva och negativa effekter för personer som var homo- och bisexuella. Positivt var att toleransen ökade något, i alla fall under resten av 40-talet. I början av 50-talet hårdnade attityden igen. Då var det just avkriminaliseringen av homosexualitet som ansågs vara en orsak till diverse samhällsproblem. En avgörande effekt av den nya lagen var dock att homo- och bisexuella fick möjlighet att organisera sig, eftersom de inte längre sågs som kriminella. Personer som ses som sjuka har däremot rätt att organisera sig öppet. Det var också vad som skedde. 1950 bildades Sveriges första organisation för homosexuellas rättigheter – Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, RFSL.

Samkönad sexualitet klassades som en sjukdom fram till 1979.

Många former av sexualupplysning var olagliga under första halvan av 1900-talet. Kunskapen bland allmänheten var därför låg. Många visste inte hur könssjukdomar smittade, och trodde att onani kunde orsaka fysiska sjukdomar. Kvinnor tvingades göra abort i hemlighet, utförd av personer utan medicinsk kunskap. Andra fick fler barn än de kunde ta hand om för att de inte hade rätt till preventivmedel eller abort. Många visste inte heller vad homosexualitet var. RFSU både informerade och argumenterade kring dessa frågor. Homosexualitet var inte RFSU:s största fokus, utan en del i ett bredare arbete för en fri, njutningsfull och ansvarsfull sexualitet.

Redan vid RFSU:s bildande 1933 skrev de in i sitt principprogram att lagförbudet mot homosexualitet skulle tas bort. Föreningen var överens om att en avkriminalisering var nödvändig, men i övrigt fanns olika syn på homosexualitet bland medlemmarna. Vissa ansåg att homosexualitet var en medfödd biologisk variation, medan andra såg det som en sjukdom. Båda lägren hade stöd i olika vetenskapliga teorier. Efter att homosexuella handlingar avkriminaliserats fick synen på homosexualitet som en sjukdom större genomslagskraft både i samhället generellt och inom RFSU. I ett nytt principprogram 1944 stod det att det var viktigt med botande och förebyggande åtgärder för ”driftslivets avvikelser”. Men Elise Ottesen-Jensen delade inte denna uppfattning utan höll fast vid den äldre linjen om homosexualitet som en naturlig biologisk variation.

1933 gav Populär tidskrift för sexuell upplysning ut ett temanummer om homosexualitet. Skribenterna argumenterade för att homosexualitet både kunde vara en medfödd läggning och något som en person blev senare i livet. De skrev också att homosexuella kontakter borde avkriminaliseras. Detta nummer åtalades för att det var ”sedlighetssårande” och ”uppenbart skadlig”. Motståndare arrangerade en kampanj mot sexualupplysning som inte stämde överens med ”kristen anda”. Men tidningen frikändes senare i rätten och fortsatte att vara en populär tidning.

RFSU spelade en viktig roll för vad som kom att ses som en modern syn på sexualitet. Under RFSU:s första tio år gick de från att bedriva kontroversiell och delvis olaglig verksamhet till att bli en etablerad organisation.

Vid avkriminaliseringen 1944 var Sverige ett av få länder där homosexualitet var lagligt. I Frankrike däremot, avkriminaliserades homosexualitet redan 1791, efter den franska revolutionen. Idag har fler länder tagit bort förbud mot samkönad sexualitet i sina lagar, men i den senaste översikten 2015 har fortfarande 75 länder i världen fängelsestraff för homosexualitet. I fem länder tillämpas dödsstraffet enligt lag: Sudan, Mauretanien, Saudiarabien, Yemen, Iran.  Delar av Nigeria och Somalia tillämpar också dödsstraff enligt lag, medan det i Irak är utbrett med utomrättsliga avrättningar, även om lagstiftningen inte specifikt nämner samkönad sexualitet.

Precis som i Sverige före 1944 innebär kriminalisering av homosexualitet i dessa länder att det också är svårt eller olagligt att bilda organisationer som driver hbtq-personers rättigheter. Trots detta organiserar sig hbtq-personer på olika sätt, även i de länder som har dödsstraff.

Flera av de länder där homosexualitet är straffbart fick dessa lagar införda av kolonialmakter. De afrikanska länderna hade inga lagar mot homosexualitet innan de koloniserades. Kolonialmakterna påtvingade de koloniserade folken sina lagar, däribland de som reglerade och kontrollerade sexualitet. Bland annat Storbritannien, Belgien, Spanien och Portugal hade strafflagar som förbjöd homosexualitet. Ända in på 2000-talet har krafter från västvärlden försökt påverka afrikanska länders attityder och lagstiftning, genom att satsa pengar på lobbying. 2009 finansierades till exempel en konferens i Uganda av amerikanska högerkristna, där amerikanska pastorer talade emot homosexualitet. Några månader senare presenterades ett lagförslag i Uganda som skulle innebära att homosexualitet kunde straffas med döden. Det dröjde till februari 2014 innan presidenten Yoweri Museveni skrev under lagen, som då hade justerat maxstraffet till livstids fängelse. I augusti samma år ogiltigförklarades dock lagen i en konstitutionsdomstol på grund av teknikaliteter. Homosexualitet fortsätter ändå att vara olagligt enligt 1950 års strafflag och människorättsorganisationer befarar fortsatt ökad förföljelse och förvärrat rättsläge.

Liknande tendens finns på olika håll i Asien. Indiens förbud mot samkönat sex infördes till exempel av Storbritannien under den tid då Indien var en brittisk koloni. Indien hade kvar denna lag till 2009. Sedan infördes den igen 2013 efter mycket påtryckningar bland annat från religiösa grupper.

Exemplet med Indien visar också att lagstiftningen kan ändras åt flera håll. Bara för att en avkriminalisering har skett en gång är det inte säkert att ett land fortsätter på samma bana. Detsamma gäller andra lagar som berör sexualitet, till exempel kring preventivmedel, abort eller tillgång till sexualkunskap.

I Europa finns sedan 2014 inga länder där homosexualitet är kriminellt. Norra Cypern var det sista europeiska landet som tog bort sin kriminalisering, år 2014. Europadomstolen för mänskliga rättigheter beslutade i en dom 1981 att lagar som kriminaliserar homosexualitet går emot EU:s Konvention om de mänskliga rättigheterna. Det tog med andra ord Europa 33 år att fullständigt göra sig av med dessa lagar i alla länder.