Sexuell läggning och kön blir skäl för att kunna söka asyl

Förbudet mot samkönade relationer i Uganda infördes på 1800-talet av Storbritannien som koloniserade landet fram till 1962. Liknande lagar infördes av olika västerländska kolonialmakter i de flesta afrikanska länder.

Idag är straffen högre än de var på 1800-talet. Många gånger har de hårdnande straffen varit en reaktion på att hbtq-personer fått en delvis förbättrad situation i grannländerna. Sydafrika var till exempel det första landet i världen som 1996 antog en konstitution som inkluderade förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning. 2005 instiftades könsneutralt äktenskap i landet. Flera afrikanska länder reagerade då med att förbjuda alla former av hbtq-rättigheter för att markera sitt avstånd från Sydafrikas utveckling. Att hålla någon av samma kön i handen kunde plötsligt ge fem års fängelse i Nigeria. I Uganda hetsade politikerna genom uttalanden mot homosexuella, beslut togs om förbud mot samkönade äktenskap och arbetet med ett lagförslag i syfte att begränsa alla uttryck för icke heterosexualitet och organiserat arbete för hbtq-personers rättigheter påbörjades. Utvecklingen ledde till fler trakasserier från polis och uppmaningar till våld mot hbtq-personer i medierna.

Inflytande från konservativa homofoba kristna grupper från USA har lett till ytterligare ökad press mot hbtq-personer. Den ugandiska aktivisten Kaoma Kapya har granskat relationen mellan de amerikanska kristna grupperna och Ugandas politiska ledare och upptäckt hur konservativa kristna från USA sedan 1990-talet driver barnhem, skolor, universitet och projekt för att bekämpa fattigdomen i Uganda. Samtidigt sprider många av dem alltmer systematiskt sina homofoba åsikter. De övertygar afrikanska kyrkor att sluta ta emot ekonomiskt stöd från västerländska kyrkor som är för hbtq-personers rättigheter och istället vända sig till deras kyrkor för stöd. 2009 anordnades kristna kampanjer och workshops mot homosexuella i Uganda av en grupp amerikanska fundamentalistiska röster och med argument som att ”homosexuella är ondskefulla, orsakar fattigdomen, förstör ”afrikanska värderingar” och vill ta över länder eller hela världen”. Samma år började regeringen i Uganda tala om införandet av dödsstraff för samkönade relationer. ”Homosexuella kan glömma mänskliga rättigheter”, sa Ugandas etikminister.

Sexual Minorities Uganda (SMUG) är en aktivistgrupp som bildades 2004. En av frontfigurerna för organisationen var David Kato som, precis som Jimmy Sserwadda, fick sitt namn, bild och adress publicerad i en stor ugandisk tidning till tidningsrubriken ”Häng dem”. Kort efter publiceringen mördades David Kato. Mordet väckte stor upprördhet och ilska i Uganda och i omvärlden, men den politiska situationen i landet har knappast förändrats. Trakasserier och våld från polis, media och medborgare fortsätter prägla vardagen för hbtq-personer i landet. Personer som misstänks vara hbtq-personer får sina hem plundrade, misshandlas, våldtas och dödas. Sexualupplysning, arbete för att förebygga hiv och verksamhet för hbtq-personers rättigheter är förbjudet i Uganda. Trots detta finns flera aktivistgrupper som arbetar för hbtq-personers rättigheter, för att stoppa spridningen av hiv och för att ge vård till personer med hiv. Mycket aktivism sker under jorden, eftersom deras verksamhet är olaglig.

SMUG fortsätter sitt arbete för att skydda hbtq-personer. Bland annat har de stämt en amerikansk pastor från Evangeliska kyrkan för hans arbete för att höja straffen för homosexualitet i Uganda och för att motarbetar hbtq-organisationerna i landet. SMUG samarbetar med andra länders hbtq-organisationer och försöker sprida information om situationen i Uganda internationellt.

När en person söker asyl görs en bedömning av hur stor risk det är för personen att utsättas för förföljelse och våld om hen återvänder till landet hen flydde ifrån. Det görs också en bedömning av huruvida myndigheterna i landet kan skydda personen från förföljelse. I Sverige görs denna bedömning av Migrationsverket.

Någon separat statistik kring hur många av asylsökande i Sverige som anger sexuell läggning eller könsidentitet som asylskäl finns inte. Därför går det inte heller att se hur många fall som får asyl på dessa grunder. Däremot finns undersökningar av hur Migrationsverket behandlar hbtq-personer som söker asyl.

I en rapport som Migrationsverket beställde framkom att beslutsfattare på verket ibland utgår ifrån stereotypa idéer om hur hbtq-personer ser ut, klär sig och beter sig. Om en asylsökande hbtq-person inte ser ut eller beter sig på det sätt som beslutsfattaren tänker sig att en hbtq-person ska göra, finns en risk att de bedömer att personen ljuger om sin identitet. Idéer om att hbtq-personer från andra delar av världen ska bete sig och se på sig själva på samma sätt som svenska hbtq-personer är också vanliga. Till exempel händer det att handläggare frågar en homosexuell om när hen ”kom ut”, trots att det begreppet inte alltid existerar i det land personen kommer ifrån. Om personen då inte kan berätta om när hen kom ut, finns risken att Migrationsverket inte tror på att hen är homosexuell. Rapporten kom också fram till att beslutsfattarna tolkar lagen olika kring vem som bedöms som trovärdig för att få asyl. Det gör att två asylsökande från samma land som varit med om liknande saker ändå kan bedömas helt olika med konsekvensen att den ene får uppehållstillstånd och den andra utvisas.

FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har flera gånger kritiserat Sverige för att inte följa riktlinjerna för asylprövning. Kritiken har främst handlat om att Sverige kräver att den asylsökande själv ska lägga fram alla bevis för att hen har blivit förföljd eller torterad, istället för att också titta på de oberoende rapporter som finns om hur läget ser ut i det land personen flyr ifrån. Kritiken handlar också om att Migrationsverket har gjort felaktiga bedömningar av vilken risk det skulle innebära för en person att utvisas till landet hen flydde ifrån. Kritiken handlar om bristande kunskap kring om hur det är att vara hbtq-person i olika länder. En annan svensk undersökning visar på andra problem i asylhanteringen när det gäller fall kopplat till sexualitet och könsidentitet.

Det finns exempel där Migrationsverket tycker att den asylsökande hbtq-personen kan leva tryggt i sitt hemland om hen döljer sin identitet där, trots att både EU:s och FN:s regler säger att ingen ska förväntas dölja sin sexuella läggning, könsidentitet, religion eller politiska åskådning.  Ytterligare ett problem är att Migrationsverket misstror personer som inte direkt berättar att de är hbtq-personer, något som har kommit att användas som misskrediterande för trovärdigheten i beslutsunderlaget. Detta trots att EU:s riktlinjer säger att det inte är grund för misstro om hbtq-personer berättar sent i processen om sin identitet. Alltför många är rädda för att säga som det är eftersom de tror att de ska straffas på samma sätt för sin läggning eller könsidentitet som i landet de flytt ifrån. Ett annat skäl till att någon berättar sent kan också vara att många asylsökande inte känner till att förföljelse på grund av sexuell läggning och könsidentitet är asylgrundande skäl.

De flesta länder i EU har sexuell läggning inskriven i sin lagstiftning som asylgrundande skäl. Tillämpningen av lagen skiljer sig däremot åt. I en del länder är det ett krav att samkönade relationer ska vara kriminella i den asylsökandes hemland för att någon ska beviljas asyl trots att detta egentligen går emot EU:s riktlinjer.

Flyktingar nekas regelbundet asyl för att de förväntas dölja sin identitet i ursprungslandet. En annan fråga är den om huruvida asylsökande förväntas ”bevisa” sin sexuella läggning eller könsidentitet inför ett beslut. En idé som i många fall visar sig grundas på stereotypa föreställningar om hbtq-personer i beslutsunderlagen. Det kan till exempel handla om att feminina lesbiska eller maskulina bögar inte ses som ”riktiga” homosexuella.

Ytterligare ett problem är de regler som gäller i asylrätten kring vilka som räknas som familj. Människor som flyr ska ha rätt att få asyl i ett land där deras närmaste familj redan är medborgare. I ungefär hälften av EU-länderna räknas inte en partner av samma kön som familj. Ofta krävs att två personer är gifta för att räknas som ett par samtidigt som giftermål är inte möjligt att ingå i de flesta av de länder som hbtq-personer flyr ifrån. Sverige är ett av de länder som räknar samkönade par som familj.

Könsidentitet eller könsuttryck är inte uttryckligen inskrivet i den svenska lagen som skäl för asyl. Kön däremot är en grund för asyl, och transpersoner kan räknas in under kön.

I EU:s regler står att både sexuell läggning och könsidentitet ska kunna räknas som grund för asyl. Det finns ingen separat undersökning om hur transpersoner tas emot i Sverige, hur asylprocessen upplevs eller hur många som får uppehållstillstånd på denna grund. Däremot finns enskilda berättelser: en transsexuell kvinna från Ryssland berättar till exempel om hur Migrationsverket inte erkänt hennes transidentitet och kallat henne för ”han”. I Ryssland klassades hon som kriminell eftersom hon levde som kvinna men har ett manligt ID, samtidigt som hon inte tillåts ändra sitt ID. Hon hade blivit misshandlad av den ryska polisen, blivit av med sitt arbete och kunde inte söka nya arbeten, bostad eller studier. Migrationsverket ansåg att situationen inte var tillräckligt allvarlig och skickade tillbaka kvinnan till Ryssland.

En transsexuell man från Iran begick självmord efter att ha fått avslag på sin asylansökan i Sverige. Han hade blivit förföljd i Iran under lång tid, trakasserats sexuellt av polisen och dömts till piskning på grund av ”homosexualitet”, men Migrationsverket ansåg inte att det fanns någon risk för honom i Iran.

En undersökning om situationen för asylsökande hbtq-personer i EU har särskilt lyft situationen för transpersoner. Den visar att transpersoner generellt stöter på samma problem som homo- och bisexuella i asylprocessen. Många transsexuella kan, liksom homo- och bisexuella människor till exempel förväntas dölja sin identitet i ursprungslandet, det vill säga leva som ett kön de inte tillhör.

Trakasserier, våld och sexuella övergrepp på boenden för asylsökande är ett problem för hbtq-personer i alla EU-länder. Främst begås övergreppen av andra asylsökande men polis och personal på boenden är också delaktiga. Människor i de förvar där personer är inlåsta under lång tid löper särskilt stor risk för våld och övergrepp. Om boendena dessutom är könsuppdelade ökar risken för transpersoner. I många av de boenden som Migrationsverket ansvarar för bor kvinnor och män för sig. Det förekommer att transsexuella placeras i boenden som inte stämmer överens med det kön de lever som.

Ett annat problem för transsexuella asylsökande är att många inte får hormonbehandling eller kirurgi, inte heller då personen redan har en påbörjad behandling. För svenska medborgare klassas transsexualism som ett allvarligt tillstånd av vården, eftersom många har ett så starkt behov av hormonbehandling och kirurgi att de inte vill leva om de inte får det. Asylsökande har enligt lagen rätt till vård som inte kan vänta.

I Sverige finns flera organisationer som arbetar för och med asylsökande hbtq-personer och med flyktingar i allmänhet.  Nätverket Newcomers som Jimmy Sserwadda är aktiv i drivs via RFSL och finns, förutom i Stockholm, på flera andra platser i Sverige. Där kan flyktingar och andra som är nyanlända till Sverige möta människor i samma situation och få stöd. Alla i nätverket arbetar ideellt med att träna svenska, informera om hur det går till att söka arbete eller få vård i Sverige samt att hjälpa till med asylprocessen. Newcomers och RFSL försöker också att påverka Migrationsverket så att asylsökande hbtq-personer ska bli bättre bemötta, få rättvisa prövningar och bo tryggt i väntan på beslut.

Nätverket Ingen människa är illegal arbetar med att praktiskt stödja de människor som tvingats gå under jorden efter att ha fått avslag på sin asylansökan. De samlar in pengar till mat, kläder och mediciner, hjälper till att ordna boende och skola åt barn. De arbetar också politiskt i frågor som rör papperslösas mänskliga rättigheter. Bland annat vill de att papperslösa och asylsökande ska få tillgång till vård på samma sätt som svenska medborgare, eftersom tillgång till vård är en mänsklig rättighet. Ingen människa är illegal tycker att alla människor ska få bo var de vill i världen, utan landgränser och regler som hindrar.

Andra organisationer och föreningar som arbetar med flyktingar liksom aktivism kring asylfrågor är Asylrörelsen i Stockholm, Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar, Röda Korset, Rädda barnen, Amnesty International, Flyktinggruppernas Riksråd FARR med flera.