Socialstyrelsen klassar homosexualitet som friskt

Den förste som började arbeta för homosexuellas rättigheter i offentligheten var den tyske juristen Karl Heinrich Ulrichs 1864. Hans medarbetare, den ungerske författaren Karl Maria Benkert-Kertbeny, lanserade fyra år senare den nya termen homosexualitet. Ulrichs såg homosexualitet som en medfödd psykologisk avvikelse och menade därmed att homosexuella inte borde straffas utan straffriförklaras. För att få hjälp med det tog han kontakt med den tyske sinnessjukläkaren Richard von Krafft-Ebing. Omkring mitten av 1800-talet började europeiska läkare att dela in människors sexualitet i ”frisk sexualitet” och ”sjuk sexualitet”. På grundval av berättelser från Ulrichs och andra sammanställde Krafft-Ebing en bok som innehöll en lista på över 200 avvikande sexuella beteenden, främst homosexualitet. Andra var bland annat analsex, oralsex, onani, att inte vilja ha sex och att vilja ha mycket sex.

Det som var gemensamt för de sorters sexualitet som klassades som sjuka var att de inte kunde leda till graviditet. Heterosexuella män och kvinnor som hade (lagom mycket) sex för att göra barn var de enda vars sexualitet räknades som frisk.

Krafft-Ebings syn på vad som var frisk och sjuk sexualitet liknade hur många kristna såg på sexualitet på den här tiden. Skillnaden var att kristna pratade om synd istället för sjukdom, och om vad de tänkte var rätt och fel enligt Gud. Kristendomen var stark i Europa och USA och Krafft-Ebing var själv katolskt kristen.

I början av 1900-talet hade synen på homosexualitet som sjukdom blivit standard inom sjukvården. I början sågs homosexualitet som en fysisk sjukdom. Sedan blev psykologiska förklaringar vanligare. Förändringen berodde på att psykologin blev en mer erkänd vetenskap i samhället generellt. Forskare började intressera sig för psykologiska förklaringar på olika känslor och beteenden som människor kunde ha. Det var inte bara homosexualitet som klassades som en psykisk sjukdom. Barn som var ovanligt aktiva och inte kunde sitta stilla kunde klassas som sjuka eller sinnesslöa. Om en person misshandlade någon kunde personen klassas som sjuk, inte bara som kriminell. Om någon missbrukade alkohol så sågs den inte längre som en syndare, utan som sjuk.

En sorts terapi som kallas för psykoanalys blev vanlig under 20- och 30-talet. Den som grundade psykoanalysen hette Sigmund Freud. Han tyckte att heterosexualitet var den normala sexualiteten, men ville ändå inte klassa homosexualitet som en sjukdom. Han trodde att en person fick sin sexuella läggning som litet barn och att det sedan inte gick att ändra den sexuella läggningen.

Men det fanns många psykoanalytiker som inte höll med Freud. De tänkte att det gick att bota homosexualitet genom terapi. På 40-, 50- och 60-talen var det vanligt att homo- och bisexuella gick i sådan terapi. En del tyckte inte alls att de var sjuka utan blev inlåsta på mentalsjukhus. Andra sökte sig själva till behandlingen, för att de ansåg sig sjuka eller för att de inte stod ut med omgivningens homofoba behandling och därför ville bli heterosexuella.

Det fanns olika sorters ”terapi” för att försöka förändra en persons sexuella läggning. En metod var att visa sexuella bilder på personer med samma kön som ”patienten” och samtidigt ge elchocker eller droger. Andra metoder var hypnos, och att få personen att bete sig som en typiskt manlig man eller kvinnlig kvinna. En av de mest kända psykoanalytikerna i USA använde bestraffning och förnedring som metod. Många av de som genomgick ”terapin” skadades för livet.

Under mellankrigstiden började homosexuella framträda mera öppet med egna föreningar, tidningar och nöjeslokaler ute i Europa. På 30-talet hade kampen för en friare sexualitet handlat om att göra det lagligt med preventivmedel, abort, homosexualitet och information om sex. Då var målet att staten skulle styra och stifta lagar som talade om för människor hur de skulle göra och inte göra för att få en bättre sexualitet. Det hängde ihop med tron på att staten ville skapa ett bättre samhälle, en friskare befolkning och en bättre ekonomi. Allt detta försvann under andra världskriget.

Under 60-talet förändrades dock synen på sexualitet i stora delar av västvärlden. Särskilt unga människor protesterade mot vad de tyckte var en föråldrad syn på sexualitet.

Aktivisterna på 60-talet tänkte inte på samma sätt. De ville istället att varje människa själv skulle få välja hur hen ville leva och uttrycka sin sexualitet, utan att staten lade sig i. Genom deras kamp förändrades samhällets attityder och lagar, både för heterosexuella och för homo- och bisexuella. Att skaffa barn sågs inte längre som den viktigaste anledningen till att ha sex. En stor del av statens censur av pornografi försvann och det gjorde att konsumtionen av pornografi ökade. P-piller började säljas i Sverige. Kritiken mot olika ”behandlingar” av homosexualitet ökade och efter flera års kamp lyckades aktivisterna få bort sjukdomsstämpeln helt.

Kvinnorörelsen var också en tydlig förändringskraft gällande jämställdhet och rättvisa under 60- och 70-talet. När kvinnor dessutom mer och mer började ses som sexuella varelser på liknande sätt som män, innebar det också större uppmärksamhet för kvinnlig homosexualitet och bisexualitet.

Att homosexuella samlades i grupp för att öppet kräva något tillsammans i en politisk fråga var inte vanligt före ockupationen av Socialstyrelsen 1979. RFSL hade främst ägnat sig åt att ordna sociala aktiviteter där hbtq-personer kunde mötas. Under 70-talet förändrades föreningen till att även engagera sig mer i politiska frågor. Bland annat hade de arbetat för att få bort sjukdomsstämpeln sedan 1971. De hade försökt påverka politiker på olika sätt, men ingen förutom Vänsterpartiet hade lyssnat. RFSL hade också fått kritik från vissa aktivister som tyckte att deras metoder inte var tillräckligt radikala. Det var därför de hade planerat en ockupation - för att till slut få någonting att hända. De hade bland annat inspirerats av de mer radikala metoder som vissa aktivistgrupper i USA använde (se Stonewall-upproret 1969).

Parallellt med det politiska arbetet fortsatte RFSL med sociala aktiviteter. Klubben Timmy2 bildades 1964 och var den första egna lokalen där hbtq-personer kunde mötas. RFSL var från början en mansdominerad organisation och en majoritet av de som besökte klubbarna var också män. En anledning var att män generellt sett redan hade en mer självklar plats i staden och offentligheten. Innan klubbarna för hbtq-personer existerade fanns mötesplatser utomhus där män kunde träffas, ofta anonymt. Kvinnor däremot träffades oftare i hemmet. Från början var RFSL:s verksamhet i Stockholm könsuppdelad, med en avdelning för män och en för kvinnor. 1972 slogs de ihop till en avdelning, RFSL Stockholm. Ett par år senare gick en grupp kvinnor ur RFSL och bildade Lesbisk Front. De kände sig åsidosatta av männen i föreningen och ville arbeta mer feministiskt i en grupp för bara kvinnor.

Världshälsoorganisationen WHO är en internationell organisation som jobbar för att bekämpa sjukdomar och förbättra människors hälsa i hela världen. De skriver också förteckningar över alla sjukdomar. Det är en mall som är till för att läkare i olika länder ska veta hur de ska sätta diagnoser på sina patienter på samma sätt. WHO skrev in homosexualitet som en sjukdom i sin förteckning 1977. Innan dess fanns homosexualitet med, klassat som en sexuell avvikelse som förmodades orsakas av en personlighetsstörning, vilket motbevisades i efterföljande forskning. Klassificeringen togs bort 1990.

Det amerikanska psykiatriförbundet tog 1973 bort homosexualitet från sin officiella lista över psykiska sjukdomar, efter påtryckningar från hbtq-rörelsen. I Storbritannien klassades homosexualitet som friskt 1994. Motsvarande klassificeringar infördes i Ryssland och Brasilien 1999 och i Kina 2001. 

Trots att homosexualitet är klassat som friskt i dessa länder förekommer fortfarande terapi för att ”omvända” homosexuella. I de flesta länder finns inga lagar som förbjuder sådan terapi, däremot så bryter det mot etiska regler om hur psykologer och terapeuter får bete sig mot sina patienter. I en del länder är det olagligt, men förekommer ändå. I Ecuador till exempel finns uppemot 200 kliniker som bara ägnar sig åt ”behandling” av hbtq-personer. Officiellt sett är de drogkliniker, men befolkningen i Ecuador vet att de inte arbetar med missbrukare. Trots att klinikerna är olagliga är det få som anmäler dem. I Ecuador gjorde en person som heter Paula Ziritti den första polisanmälningen av en klinik 2009. Hon hade blivit inlåst på kliniken och utsatt för psykisk och fysisk misshandel. Paulas anmälan fick stor uppmärksamhet och ledde till att flera kliniker stängdes. I Kina anmälde en person en behandlingsklinik för första gången 2014.

Det är inte bara vissa sorters sexualitet som har klassats som sjuka, utan även vissa könsidentiteter och sätt att klä sig. Att vara transvestit var klassat som en psykisk sjukdom i Sverige fram till 2009. Att vara transsexuell räknas fortfarande som en psykisk störning enligt staten. Även transpersoner som inte är transsexuella kan få en diagnos som heter könsidentitetsstörning. Det kan till exempel vara personer som känner att de är varken män eller kvinnor. Diagnoserna står i kapitlet ”Personlighetsstörningar och beteendestörningar” i Socialstyrelsens lista över sjukdomar.

Att ha en kropp som inte ser ut som en typisk kvinnokropp eller typisk manskropp är också klassat som en sjukdom. Om någon föds med ett könsorgan som inte räknas som en typisk snopp eller snippa så kan hen få diagnosen intersexualism. Intersexualism räknas enligt sjukvården som en störning av kroppens utveckling. Men många med intersexualism har inga fysiska problem, utan bara en kropp som ses som ”annorlunda”. Förr opererades många barn som föddes med intersexualism redan som bebisar, så att deras kropp skulle likna en ”vanlig tjejkropp” eller ”vanlig killkropp” så mycket som möjligt. En del barn har inte fått veta om att de opererats förrän de blivit vuxna. Det är inte lika vanligt i Sverige idag att barn opereras, men det förekommer fortfarande. Organisationer som jobbar för intersexuellas rättigheter tycker att de vuxna måste vänta tills barnet har blivit större och själv kan bestämma om det vill opereras eller inte.

För transpersoner och intersexpersoner är frågan om att ta bort sjukdomsstämpeln lite mer komplicerad än för homo- och bisexuella. Orsaken är att en del transpersoner och intersexpersoner behöver vård. Det kan till exempel handla om att en person får genomgå operationer eller hormonbehandlingar som förändrar dennes kropp så att den stämmer överens med hur hen känner sig. Då måste personen först få en diagnos. Flera organisationer som arbetar för transpersoners rättigheter tycker att det ska göras på ett annat sätt, så att transpersoner kan få den hjälp de behöver utan deras identitet är klassad som en sjukdom eller störning.

2012 gjorde den svenska queera och anarkistiska aktivistgruppen AnarchoPride en liknande ockupation av Socialstyrelsen som 1979. Denna gång ville aktivisterna att transsexualism skulle sluta klassas som en psykisk sjukdom. Aktionen var inspirerad av en internationell kampanj för att friskförklara transpersoner, som över 300 organisationer från hela världen ställt sig bakom. Aktivisterna satte sig inne på Socialstyrelsen med banderoller och delade ut flygblad till anställda. Effekten blev inte samma som 1979. Sjukdomsstämpeln togs inte bort och aktivisterna blev anhållna av polisen. Fyra personer dömdes för att ha varit inne på Socialstyrelsen utan tillstånd.