Steriliseringslagen för transsexuella avskaffas

Det var som synes viktigt för lagstiftarna 1972 att den som genomgick ett könsbyte inte längre skulle vara förmögen att få egna barn. Samma orsak uppgavs när lagen utvärderades 2007. Varken lagstiftarna eller de läkare som tillfrågats att ge sina utlåtanden kring lagen angav några medicinska orsaker till kravet på sterilisering vare sig år 1972 eller 2007. Ingen argumenterade för att transsexuella själva skulle må bättre av att steriliseras.

Transsexuella är inte den enda grupp som statsmakten genom historien har steriliserat mot sin vilja och på andra sätt hindrat från att bilda familj. Homo- och bisexuella par tilläts till exempel att skaffa barn genom adoption och insemination först 2003 respektive 2005, jämfört med heterosexuella par som fick rätt till insemination 1984. Personer med vissa funktionsnedsättningar fick inte gifta sig före 1973, eller fick bara gifta sig om de genomgick sterilisering.

Mellan år 1935 och 1975 steriliserades omkring 63 000 personer i Sverige från olika samhällsgrupper. Det är svårt att uppskatta hur många av dessa som steriliserades genom olika former av tvång. Över tid kom allt fler att själva välja sterilisering under den rådande lagstiftningen, och det har uppskattats att drygt 31 000 själva valde – eller ”valde” – att bli steriliserade.

Citatet kommer från en utredning som den svenska staten publicerade 1936. Sverige var då ett av få länder i världen som hade lagstiftat om tvångssterilisering av människor. 1934 och 1941 stiftades lagar i Sverige som tillät tvångssterilisering av vissa grupper, som i citatet ovan kallas för ”avfallsprodukter”. Tvångssterilisering kunde genomföras utifrån tre olika grunder: rashygiensk, social eller medicinsk. Det som kallades för rashygien handlade bland annat om att hindra människor som ansågs olämpliga att föra människosläktet vidare från att skaffa barn. Det kunde till exempel handla om personer som hade sjukdomar eller funktionsnedsättningar. Argumentet var att man ville undvika att barnen skulle få samma sjukdomar. Samtidigt steriliserades flera personer med sjukdomar som sjukvården visste inte var ärftliga. Andra orsaker som angavs var att personerna hade stulit, blivit gravida utanför äktenskapet, var ”sinnesslöa”, ”oföretagsamma”, ”asociala”, ”sexuellt opålitliga”, ”tattare” eller ”rasblandade”. Ordet ”sinnesslö” syftade till en början på personer som ansågs ha låg intelligens, men kom sedan att användas även för personer som ansågs vara avvikande och omoraliska på olika sätt. En överväldigande majoritet som steriliserades var kvinnor.

Den svenska rashygienen fördes fram i Sverige bland annat genom Statens institut för rasbiologi som grundades 1922. Institutet fanns fram till 1958 och kom att bli internationellt känt för sin forskning. Syftet med forskningen var att hitta orsaker till och bota olika samhällssjukdomar och på så sätt gynna en frisk och sund befolkning. Genom olika vetenskapliga undersökningar tyckte man sig komma fram till att vissa individer och grupper bar på ärftliga anlag för till exempel brottslighet, alkoholism eller annat ”omoraliskt” beteende. Utgångspunkten var att människor hade olika värde för samhället. Det var inte bara till exempel de så kallat osedliga eller alkoholisterna som drabbades av institutets klassificeringsmani. Där odlades också en rak och ohöljd rasism som särskilde vita svenskar från ”tattare”, samer och människor från andra kontinenter. Nils von Hofsten, som 1945 blev ordförande för det rasbiologiska institutet skrev 1929 i Husmoderns läkarbok att ”De stora raserna äro icke blott mycket olika varandra; de ha också ett olika värde. […] Vi kunna därför utan tvekan fastslå att den svarta rasen står lägre än den vita.” Resultatet av institutets forskning blev också en lärobok för elever i gymnasiet, som hette Svensk raskunskap.

Det fanns även ekonomiska argument för sterilisering. Många av de som steriliserades var fattiga och ansågs kosta samhället mer än de bidrog med. De skulle därför hindras från att skaffa barn som skulle kosta samhället ännu mer. Att överhuvudtaget skaffa barn som fattig kunde ses som omoraliskt och som ett tecken på att personen hade låg intelligens, och därmed riskerade föda barn som också var omoraliska och ”dumma”. 1946 gav staten ut en utredning som kom fram till att ungefär 5 procent av Sverige befolkning var en belastning för samhället. En brittisk forskare tyckte sig kunna räkna ut att halva Englands befolkning skulle bestå av sinnesslöa om 300 år om inget gjordes. Uträkningar som denna sågs som bevis som tvingade politikerna att agera.

I det moderna Sverige som byggdes upp ökade mängden regleringar kring individer med psykiska funktionsnedsättningar. De beskrevs i allt större utsträckning som ett hot mot samhället. Särskilda lagar infördes för att hindra personer med funktionsnedsättningar och ”sinnesslöa” från att skaffa barn. 1915 förbjöds ”sinnesslöa”, psykiskt sjuka och personer med epilepsi att gifta sig. 1935 fick personer med epilepsi förvisso rätt att gifta sig igen, men enbart om de först steriliserade sig. 1937 blev det förbjudet för män att ha sex med psykiskt sjuka eller ”sinnesslöa” kvinnor. Men dessa lagar ansågs inte räcka för att hindra ”olämpliga” personer från att skaffa barn. Det var därför steriliseringslagarna infördes.

I Nazityskland systematiserades steriliseringarna och senare också morden på personer med funktionsnedsättningar före och under andra världskriget i eutanasiprogrammen och det som kallades för Operation T4. Under perioden 1939 till 1941 mördades, genom myndighetsbeslut, omkring 70 000 människor i Nazityskland. De fick inte leva eftersom de sågs som en belastning för det tyska samhället. De som mördades var handikappade, förståndshandikappade, psykiskt sjuka och andra som inte ansågs vara livsvärdiga. Mord på dessa grupper fortsatte sedan också i de länder som Tyskland ockuperade.  

Efter att svenska Statens institut för rasbiologi avvecklades 1958 var det länge tyst kring den svenska rashygienen. Först på 90-talet meddelade den svenska staten att den tog avstånd från de steriliseringar som gjorts. Personer som tvingats till sterilisering fick möjlighet att ansöka om ekonomisk ersättning från staten.

På samma sätt har det länge varit tyst kring sterilisering av transsexuella. Sterilisering av andra grupper förbjöds i svensk lag 1976.  I den nya lagen fick sterilisering bara ske helt frivilligt. Vid ungefär samma tid, 1972, infördes dock lagen som krävde sterilisering av personer som ville ändra juridiskt kön. Ingen verkade koppla samman de två lagarna eller anse att de krockade med varandra. Varken politiker, sjukvård, myndigheter eller ideella intresseorganisationer lyfte frågan om sterilisering av transsexuella förrän på 2000-talet. Sveriges största organisation för hbtq-personers rättigheter, RFSL, började officiellt driva frågor om transpersoners rättigheter 2001. 

Efter att steriliseringstvånget för transsexuella togs bort 2013 vände sig RFSL, RFSL Ungdom, transorganisationerna KIM och FPES och Diskrimineringsbyrån i Uppsala till regeringen och krävde att steriliserade transsexuella skulle få en offentlig ursäkt och rätt till ekonomisk ersättning, precis som andra som steriliserats av staten. Regeringen sa nej, med argumentet att transsexuella själva valt att sterilisera sig.  Organisationerna och juristen Kerstin Burman har nu tagit frågan vidare till domstol. 

Klubb Transvestia var troligen den första gruppen för transpersoner i Sverige. Den bildades 1962 och bestod bland annat av transvestiter och transsexuella. De hade blivit inspirerade av en förening för transvestiter i USA, som en person i gruppen hört talas om i sitt arbete som sjöman. Personer ur gruppen bildade senare Transföreningen FPE-S - Full Personality Expression Sverige (2009 ändrades föreningens namn till Transföreningen FPES, då utan bindesstreck). På 90-talet gav FPES ut den första boken på svenska om transvestism. 

1979 bildades Benjamin, den första föreningen för enbart transsexuella och före detta transsexuella. Från början var de en del av RFSL men under 80-talet blev de en egen förening. Benjamin har en annan syn på kön än RFSL och ser på transsexualism som en medfödd biologisk störning. Föreningen är därför en patientförening som arbetar för att stötta transsexuella och förbättra vården. De tog sitt namn efter Harry Benjamin, en amerikansk läkare som var pionjär inom könskorrigerande kirurgi på 50- och 60-talen.

Under mitten av 90-talet föddes den politiska transrörelsen i USA och Storbritannien. 1998 hölls den första transpolitiska debatten i Sverige, under Europride. Snart började FPES även med politiska frågor och 2001 började RFSL officiellt arbeta för transpersoners rättigheter. När RFSL Ungdom bildades fanns transpersoner med från början. Under 2000-talet har ytterligare föreningar och nätverk för transpersoner och intersexuella bildats, bland annat KIM - Kön Identitet Mångfald och INIS - Intersexuella i Sverige.

Till skillnad från homo- och bisexuellas rättigheter har transpersoners rättigheter i Sverige på senare år tvingats fram genom domstolsbeslut, snarare än röstats igenom av regeringen. Domstolsprocesserna har drivits av transpersoner själva och deras allierade. De frågor som transorganisationer driver idag handlar bland annat om att det ska finnas fler juridiska kön än två, rätt till vård för alla transpersoner som behöver det oavsett ålder och identitet, att stoppa onödig kirurgi av intersexuella barn, och att stoppa transfobi och öka kunskapen om transfrågor i samhället.