Sylvia Rivera tänder gnistan till en revolution

Före Stonewall fanns inte begreppet ”komma ut”, det vill säga att berätta för omgivningen om sin sexuella läggning eller könsidentitet, helt enkelt för att människor väldigt sällan gjorde detta. De höll istället sin identitet hemlig. 1969 var sex mellan personer av samma kön fortfarande olagligt i New York och i alla andra delstater i USA förutom Illinois. Homosexualitet var dessutom klassat som en mental sjukdom av den amerikanska psykiatriföreningen (American Psychiatric Association) (se även 1979 Socialstyrelsen klassar homosexualitet som friskt). Attityden i samhället var många gånger hård. Bland annat pågick en hetsjakt mot homosexuella i media i USA och Europa under 50- och 60-talet (se 1950 ”Rättsrötan” och hetsjakten mot homosexuella).

Stonewallupproret var dock inte första gången hbtq-personer hävdade sina rättigheter i USA. På 60-talet, före Stonewallupproret, fanns ungefär 60 grupper i USA som jobbade för homosexuellas rättigheter. Deras strategi var att försöka visa att homosexuella kunde smälta in i samhället och vara som ”alla andra”. Utåt ville de framstå som så ”normala” som möjligt. De tyckte att homosexuella män skulle se manliga ut och att homosexuella kvinnor skulle se kvinnliga ut, för att heterosexuella på så vis skulle ha lättare att acceptera dem. Detta brukar kallas ”diskretionens politik”, och gjorde att homosexuella förde ett dubbelliv: anständiga och ”normala” utåt men inom gruppen kunde de klä sig i drag och uppträda könsöverskridande. Inom gruppen brukade männen kalla varandra kvinnonamn och butch-flatorna kallade varandra mansnamn.

Efter Stonewall ökade antalet grupper som jobbade för homosexuellas rättigheter i USA till uppemot 1 500 stycken på bara ett par månader. Två av de nystartade var Gay Liberation Front och Gay Activist Alliance som Sylvia Rivera var med och grundade. En del grupper fortsatte med liknande strategi som tidigare, andra grupper var mer radikala och utåtriktade. De använde olika sätt att sprida sina budskap på. Den lokala tidningen i området där Stonewall Inn låg vägrade till exempel att skriva ordet ”gay” i sin tidning. Då startade aktivister en egen tidning som de döpte till Gay.

Efter Stonewall-upproret var det ytterligare ett antal delstater i USA som ändrade på de lagar som förbjudit sex mellan två personer av samma kön. 2003, drygt 30 år senare, beslutade Högsta Domstolen i USA att alla delstater måste avskaffa kriminaliseringen av homosexualitet. Däremot fortsatte det i några delstater att vara olagligt att offentligt visa sin homo- eller bisexualitet. Den 26 juni 2015 beslutade Högsta Domstolen att det var emot konstitutionen att vägra personer att gifta sig med någon av samma kön. Fram till oktober 2014 hade 31 stater lagstiftning som definierade äktenskapet som mellan man och kvinna i enlighet med den så kallade ”Defense of Marriage Act” (DOMA). Endast 19 stater tillät vid den tiden samkönade äktenskap. Högsta Domstolens beslut 2015 tvingade på så sätt de resterande delstaterna att respektera domstolsbeslutet och börja utfärda äktenskapslicenser till samkönade par.

Homo- och bisexuella får numera göra värnplikt, det får däremot inte transpersoner och intersexpersoner.

Även i de delstater där lagstiftningen är förhållandevis jämlik finns stora sociala problem. Många av de problem som Sylvia Rivera kämpade mot i sitt eget liv är vanligare bland transpersoner än bland cispersoner. Hemlösheten är till exempel lägre bland cispersoner, och cispersoner är långt mindre utsatta för sexuella övergrepp, våld och mord och har i genomsnitt en fyra gånger högre inkomst. Rasifierade transpersoner är mer utsatta än vita och drabbas i mycket större utsträckning av hemlöshet. Organisationen Sylvia Rivera Law Project bildades 2002 - samma år Sylvia dog - med målet att förbättra situationen för fattiga rasifierade transpersoner.

Det USA som Sylvia Rivera växte upp i präglades av konflikter och uppror kring flera olika frågor. På 60-talet var Sylvia engagerad i kampen mot rassegregering och diskriminering. 1964, bara några år innan Stonewall-upproret, hade alla lagar om rassegregering tagits bort i USA. Innan dess gällde att ”vita” personer skulle vara separerade från ”färgade” personer. Vita hade egna avdelningar på bussar och tåg, egna sjukhus, fängelser, bostadsområden, skolor, biografer och restauranger.1967 blev det tillåtet för personer av olika ”ras” att gifta sig med varandra i alla stater. En av de strategier som användes i medborgarrättsrörelsen var civil olydnad, det vill säga att medvetet bryta mot lagar för att uppnå ett politiskt mål eller visa att lagarna är fel. Ett känt exempel är när Rosa Parks vägrade att ge sin plats i en buss åt en vit person, trots att hon enligt lag var tvungen att göra det. Hon arresterades, men händelsen blev viktig i kampen mot rassegregeringen och inspirerade många människor att protestera mot lagarna.

Även kvinnorörelsen och feminismen växte sig starkare under 70-talet. Ett slagord som feminister använde sig mycket av var ”Det personliga är politiskt.” De ville lyfta nya frågor i politiken som tidigare setts som oviktiga, eller för privata för att prata om offentligt. Det var bland annat frågor kring mäns våld mot kvinnor, pornografi, sexualitet, diskriminering i arbetslivet, fördelning av hushållsarbete och föräldraskap. Tidigare hade detta setts som något som människor skulle sköta själva och som politiker inte skulle lägga sig i. ”Det personliga är politiskt” syftade också på en idé om att samhället skulle förändras till det bättre om människor kunde visa mer av sitt privata jag offentligt.

Samma tanke användes av homo- och bisexuella aktivister. De argumenterade för att förtryck på grund av sexuell läggning inte var en fråga som människor skulle försöka lösa själva. Istället var det hela samhällets ansvar. De ville också att hbtq-personer skulle kunna leva öppet med sin identitet och sina relationer.

Konflikterna kring etnicitet, klass, kön och sexualitet som fanns i samhället i stort fanns även inom hbtq-rörelsen. I New York vid tiden runt Stonewall-upproret var till exempel klubbarna i staden uppdelade utifrån etnicitet både för heterosexuella och för hbtq-personer. Det fanns flera klubbar för vita homosexuella och några få klubbar dit fattiga, rasifierade och drag queens som Sylvia Rivera kunde gå. När hbtq-rörelsen växte bildades också flera grupper som inte alltid höll med varandra eller ville samma saker. Det blev mer och mer tydligt att hbtq-personer, precis som heterosexuella cispersoner, inte är en grupp av likadana personer med samma intressen, behov och politiska åsikter.

Under den här tiden blev det även en uppdelning mellan hbtq-personer som var politiskt engagerade och de som inte var det. Det kunde bland annat märkas genom att de använde olika ord om sig själva. Ofta var det politiskt medvetna feminister som kallade sig lesbiska, medan kvinnor som älskade andra kvinnor utan att vara politiska kallade sig för homosexuella.

Personer som kämpade för homosexuellas rättigheter i Sverige hade försökt få homosexuella att framstå som så ”normala” som möjligt, på liknande sätt som i USA. Under 70-talet blev rörelsen för homosexuellas rättigheter mer radikal och synlig också i Sverige. Även RFSL, som funnits sedan 1950, lämnade diskretionens politik och förändrades från att främst fokusera på sociala aktiviteter till att bli mer politisk och utåtriktad. Till exempel använde sig RFSL av civil olydnad när de 1979 ockuperade Socialstyrelsen för att få bort sjukdomsstämpeln på homosexualitet. I RFSL:s lokal i Stockholm drog de undan gardinerna, som tidigare varit fördragna.

Nya grupper för lesbiska uppstod också inom organisationen, som dittills dominerats av män. En del av dem bröt sig senare ut och bildade den fristående gruppen Lesbisk Front. Bisexuella inkluderades officiellt i RFSL:s målgrupp. En grupp för transsexuella bildades inom föreningen, trots att transpersoner inte inkluderades officiellt förrän 2001.

Den första demonstrationen för homosexuellas rättigheter i Sverige hölls i Örebro den 15 maj 1971. Det var en grupp som hette Gay Power Club 1 som anordnade demonstrationen. Ungefär 20 personer kom dit. På deras plakat stod det ”Homosex är mänskligt”, ”Sexuell jämlikhet” och ”Kunskap raserar fördomar”. De ville bland annat att det skulle bli lagligt för två personer av samma kön att få gifta sig med varandra. Det uppfattades då som en mycket radikal fråga och det kom att dröja ända tills 2009 innan lagen om könsneutrala äktenskap röstades igenom i riksdagen (1995 för partnerskap).

Villkoren för kampen för homosexuellas rättigheter förändrades dock under början av 80-talet både i Sverige och internationellt, i och med att HIV-epidemin bröt ut.

1970, året efter upploppen på Stonewall Inn, ordnades Gay Liberation Day för första gången i New York. Året därefter hölls Gay Pride-parader på flera håll i världen, bland annat i Paris, London och Örebro i Sverige. 1977 hölls den första frigörelsedagen i Sverige, som senare blev en hel vecka. Frigörelseveckan är det som senare bytte namn till Stockholm Pride. Under Frigörelseveckan gick människor på demonstrationer, fester och seminarier. Prideparader anordnas numera varje sommar på många orter i Sverige, som ett tillfälle att uppmärksamma kampen för frigörelse och jämlikhet för hbtq-personer.  

Att kunna ordna Prideparader har inte varit och är inte en självklarhet för alla. I flera länder har Prideparader förbjudits av landets regering, trots att mötesfrihet är en mänsklig rättighet. Hbtq-aktivister i Baltikum har till exempel fått fortsätta kämpa för att få hålla sina Prideparader sedan den första genomfördes 2010. Paraden har mött motstånd från landets myndigheter under 2011, 2012 och 2013 och motdemonstranter har kastat ägg på paraderna varje år. I Stockholm överfölls paraden 2004 av nynazister och en aktivist som gick emellan fick allvarliga skador.

I Prideparaden i Stockholm har en grupp människor i flera år gått under parollen ”Marching for those who can’t”. Syftet är att visa solidaritet med alla som människor inte kan gå i Prideparader eller vara öppen med sin identitet.