2004: Gennaro Verolino

1944 skickades den unge prästen Gennaro Verolino till Budapest som katolska kyrkans diplomatiska sändebud. Ungern var då under tysk ockupation..

När sovjetiska Röda armén intog staden i januari året därpå, fann soldaterna 120 000 ungerska judar vid liv. Det var den största enskilda gruppen som överlevde nazisternas förföljelser under andra världskriget. Den unge prästen Gennaro Verolino spelade en väsentlig roll för att detta blev möjligt.

Mellan den 14 maj och 18 juli 1994 transporterades 437 402 ungerska judar till nazisternas dödsläger. Av dem gasades nittio procent ihjäl omedelbart efter ankomsten. Den 9 juli 1944 fanns 230 000 judar kvar i Budapest. Trots Tysklands motgångar under slutet av kriget, så planerade nazisterna att deportera även dem före årsskiftet.

Genom uppfinningsrikedom och hjältemod, och i samarbete med diplomater från de neutrala länderna, lyckades Gennaro Verolino utfärda ett stort antal skyddsbrev vilka räddade livet på många människor.

Under oktober och november 1944 letade den unge prästen och hans kolleger fram kloster, som kunde gömma de förföljda, och hus som stod under påvens beskydd. När nazisterna försökte ta sig in i dessa hus lyckades Verolino och hans medarbetare hålla dem undan.

I en intervju 2005, bara några dagar innan han dog, berättade den då 99-årige Gennaro Verolino om sina upplevelser. Han var då en av de sista kvarlevande i gruppen av diplomater kring den svenska beskickningen i Budapest som kunde vittna om nazisternas förföljelser av judarna i Ungern:

– I mars 1944 ockuperade tyskarna Budapest och började tillämpa de hemska lagarna mot judarna. De skickade dem till Tyskland och sa att de skulle arbeta, men det var inte sant. Det var en förevändning. De skickade också gamla människor som var över 80 år gamla, och små barn. Vilket arbete skulle de kunna utföra? Så gjorde de.

I oktober 1944 började ockupationsmakten samla ihop den sista resterande judiska befolkningen för deportation till gränsen mot Österrike för att gräva skyttegravar och bygga försvarsmurar mot den avancerande Röda armén. Transporterna skedde till fots. Hundratals dog av utmattning och svält under dessa dödsmarscher.

Diplomater från de neutrala länderna i Budapest hade kommit överens om att hjälpas åt för att göra allt för att stoppa - eller åtminstone lägga hinder i vägen för - förföljelsen. Överenskommelsen gjordes av ländernas högre företrädare, men arbetet på fältet utfördes mestadels av tjänstemännen, sådana som Per Anger och Gennaro Verolino. De lyckades tack vare mod och stor uppfinningsrikedom rädda många människor från en säker död i koncentrationslägren.

Gennaro Verolino och hans medarbetare utfärdade skyddsbrev som räddade livet på många människor.

– Det gjordes inget annat än att skriva ut dessa skyddsbrev. Varje brev skrevs ut på skrivmaskin. Det var många, säkert 25 000 stycken.

De här breven, fungerade som ett slags pass från påven, och kunde skydda de förföljda.

– Många av de deporterade kunde räddas och komma tillbaka till Budapest tack vare passen. Jag minns att vi sände iväg lastbilar för att hämta dem vid gränsen.

Påven och katolska kyrkan har kritiserats för att de inte gjorde tillräckligt för att rädda människor undan koncentrationslägren under andra världskriget. Men enligt Gennaro Verolino var det inte sant.

– Vi hade från början instruktioner om att vi skulle försöka hjälpa och rädda dessa människor, och det gjorde vi. Självklart fanns det perioder av värre förföljelse, och då ingrep vi mera, och under lugnare perioder gjorde vi mindre.

Anledningen till att mycket av deras insatser inte blivit kända beror på att de arbetade som diplomater.

– En diplomat ska rapportera till nationen, eller staten, som skickar ut en. Inte till journalister.