2007: Yolanda Becerra

Yolanda Becerra är ordförande för kvinnorättsorganisationen Organización Femenina Popular som i mer än 40 år har arbetat för mänskliga rättigheter, jämställdhet, kvinnors frigörelse och social rättvisa. De organiserar kvinnor i byar och städer över hela Colombia, de ger dem rättshjälp och vägleder dem igenom vardagliga problem. De ordnar utbildning för kvinnor om deras politiska och ekonomiska rättigheter, visar på vilka sociala och kulturella rättigheter de har. De anordnar demonstrationer och möten för att påverka opinionen och förbättra kvinnornas situation i samhället.

Colombia har präglats av en långvarig väpnad konflikt, som under de senaste sex decennierna kostat tiotusentals människor livet. Hösten 2012 inleddes formella fredsförhandlingar mellan regeringen och FARC-gerillan, som gett upphov till en försiktig optimism. Men konflikten, som ursprungligen handlade om den ojämlika fördelningen av jord, är långt ifrån över.

Hur ser säkerhetssituationen ut för dig idag?

– Även om det har skett en del förändringar, så är det fortfarande farligt att försvara de mänskliga rättigheterna i Colombia. Särskilt för vår organisation, som försvarar kvinnors rättigheter. Men vi fortsätter vårt arbete.

Jag läste en notis i en tidning nyligen där ni blivit hotad till livet på gatan?

– Ja, vår organisation har fått flera hot under året, de hotar oss och de hotar barnen till våra medarbetare. Vi har fått telefonsamtal där man hotat oss, de säger att om vi fortsätter att arbeta som vi gör så utsätter vi oss för fara. Vi får höra kommentarer som sprider skräck och rädsla bland våra kvinnor. Det är inte lätt.

Är du rädd?

– Jag tror att vi alla är rädda hela tiden – och alltid har varit. Det är ingen lätt situation. Men med stöd från internationella organisationer, från länder som Sverige, med stödet från sociala rörelser, från kvinnorörelser, så har vi lärt oss att sortera rädslan.

Har du en livvakt?

– Jag har tre livvakter och en skottsäker bil, det är en del av den säkerhet vi har byggt upp. Bilen är från vår regering, som har lovat att ge oss den säkerhet vi behöver. Det är en hjälp till fattiga organisationer, vi har inte de ekonomiska resurserna för att betala en sådan.

Finns det stunder då du tvivlar?

– Det finns ögonblick då man vill stanna upp, men jag har inga tvivel, vi har en tydlig uppgift, ett bestämt mål och vi ser resultat varje dag. Varje gång vi räddar ett liv, varje gång vi ser att en kvinna kan befria sig, varje gång vi ser att en kvinna förstår sin kapacitet och kan stå upp för sina rättigheter, varje gång vi har räddat unga människor från den väpnade konflikten – då blir vi starkare och än mer övertygade om att det vi gör är riktigt. Ibland kan vi känna lust att sluta, själva kroppen är trött, för situationen är tröttande, eftersom vi hela tiden utsätter oss för fara, rädsla och ångest. Men vi förlorar aldrig hoppet.

Hur har hoten påverkat och förändrat ditt liv?

– Jag har slutat känna mig som en normal kvinna, normal i det meningen att det finns många saker i vardagen som jag inte kan göra. Under många år kunde jag aldrig gå på ett möte i skolan med mina barn, för min säkerhets skull, och alla andras säkerhet. Jag förlorade mycket tid tillsammans med mina barn, vi kunde inte vara tillsammans på offentliga platser, vi kunde aldrig sätta oss ner i något gathörn och äta en glass till exempel. Under långa perioder kunde jag aldrig gå och handla, jag fick inte vistas på marknader eller i affärer, på platser med mycket folk, eftersom det fanns en risk för attentat med dödlig utgång.

– Jag är en kvinna som tycker mycket om motorcyklar, motorcykel är ett så bra transportmedel, men det fick jag sluta att använda mig av. Jag fick inte utsätta mig för en sådan risk. Jag har varit tvungen att byta lägenhet, kvarter och jag var tvungen att byta stad. Sådana här saker i vardagen präglar ens liv och förändrar det. Det är ett pris, ett högt pris, att betala. Många gånger var jag tvungen att sova och leva med deltagare i de internationella fredsbrigaderna (fredsaktivister från andra länder som i perioder arbetar frivilligt i Colombia). De följde mig dygnet runt, på jobbet, på nätterna, de sov i mitt hem för att skydda mitt liv så att jag kunde fortsätta med mitt arbete. Ja, det förändrar ens liv, det är inte som man säger normalt.

– Alla kvinnor som är offentliga, som kämpar för de mänskliga rättigheterna, lever med detta. Det begränsar också ens möjligheter till kärlek och möjligheten att älska, för det gör dig så ovanlig att det blir mycket svårt att hitta en partner. Du blir en kvinna som är beundrad, men ingen du vill ha i ditt hem, för det är farligt.

Har Per Anger-priset betytt något för dig och ditt arbete?

– Att få ett sådant här pris är ett erkännande för ett arbete som är stigmatiserat och förföljt i många sammanhang här i landet. Men det är också ett skydd, så att vi ska kunna fortsätta vårt engagerade arbete för kvinnornas liv. Priset uppmärksammades i de lokala medierna, även nationellt, och vi fick ett erkännande. Ett sådant här pris stärker oss som institution och i förhållande till regeringen.

Intervjuad av Kerstin Gustafsson Figueroa.

Forum för levande historia vill härmed framhäva att intervjuerna är byggda på pristagarnas egna vittnesmål. Det är inte en objektiv faktaredogörelse från myndighetens sida.