2010: Jelena Urlajeva

Jelena Urlajeva arbetar för organisationen Alliansen för mänskliga rättigheter i Uzbekistan, the Human Rights Society of Uzbekistan. De arrangerar demonstrationer till stöd för förföljda journalister och politiskt oppositionella. De verkar också för att sätta internationell fokus på situationen i Uzbekistan.

Efter Sovjetunionens sönderfall blev Uzbekistan självständigt. Den författning som antogs 1992 ger presidenten mycket stor makt, och i praktiken styrs landet av president Islam Karimov och det reformerade kommunistpartiet. Medierna är helt kontrollerade av regimen och godtyckliga frihetsberövanden förekommer regelbundet.

– I Uzbekistan idag pågår förföljelse av dem som försvarar de mänskliga rättigheterna, i första hand drabbas journalister. Vi ser också systematiska förföljelser av religiösa människor och fler fall av tortyr.

Kan ni ha öppna möten?

– Vi försöker att träffas regelbundet, men på gatan går det inte, mer än tre personer är förbjudet, då kommer polisen på en gång, och vi är under ständig uppsikt. Men vi träffas hemma hos varandra, och ofta i min lägenhet, vi håller möten där utbyter vi erfarenheter.

Senast Jelena Urlajeva arresterades var i december 2013.

– Ja, det var på Konstitutionens dag, det började den 5 december, vår aktion höll på i fyra dagar och fyra gånger blev jag arresterad. Vi gjorde det här för att visa att de människor som försvarar vår konstitution – de arresteras av myndigheterna. Till och med en broschyr med Uzbekistans konstitution blev beslagtagen och förbjuden. Vi ville visa på detta för det internationella samfundet.

Jelena Urlajeva har på grund av sin kamp blivit tvångsintagen på psykiatriskt sjukhus flera gånger. Första gången det hände var 2001.

– Jag blev tvångsintagen på order av de uzbekiska myndigheterna. Jag och min mamma hade varit med i en demonstration i centrala Tasjkent då de grep mig. Medarbetare i säkerhetstjänsten tvingade in mig i en bil och förde mig till ett psykiatriskt sjukhus. Andra gånger var 2002 och då var jag också med i en demonstration, de grep oss allihop. Det enda vi krävde var medborgerliga rättigheter och frihet för våra människorättsaktivister, därför blev vi intagna på psykiatriskt sjukhus. Så gör myndigheterna för att straffa oss. De gav oss psykofarmaka, starka preparat, som påverkade våra psyken och vår hälsa. Allt som allt var jag under tvångsvård under ett år och två månader. Ja, det är också en sådan erfarenhet, man måste förstå att det är makthavarnas sätt att straffa dem som kämpar för mänskliga rättigheter.

Är du inte rädd?

– Vi är inte rädda för någonting, eftersom vi redan varit med om allt. Inget skrämmer oss längre. Varje vecka kommer polisen hit, de griper oss och släpper oss efter ett tag. Det har redan blivit ett vanligt sätt att leva. Alla människorättsförsvarare vet att allt kan hända, allt. Hur många gånger har inte huliganer kommit hit till mitt hem, förstört och slagit sönder, men vi fortsätter i alla fall att försvara våra rättigheter. Vi vet att vi har rätt, vi försvarar de mänskliga rättigheterna, det är vår plikt att försvara vårt folk och därför orkar vi fortsätta på det här sättet.

Varifrån får du kraft att fortsätta?

– Kraft får jag från att umgås med mina barn och jag får kraft från god musik, särskilt tycker jag om Vysotskijs sånger. Och vet ni, när jag var i Sverige för att motta Per Anger-priset, jag vet inte hur organisatörerna visste det, men sångerskan som uppträdde började sjunga Vysotskijs sånger. Det berörde mig så! Jag kan inte förstå hur de kunde känna till min smak. Jag är övertygad om att en dag, ett ögonblick, då kommer rättvisa och godhet segra här på jorden.

Hur förändrades ditt liv sedan du fått Per Anger-priset i Stockholm?

– Jag kände att jag behandlades med mer respekt av makthavarna sedan jag fått priset. Det blev färre arresteringar, för det var ju faktiskt den svenska regeringen som gav mig priset. Jag tycker att det känns som om priset har skyddat mig och inneburit att mitt arbete värderas högre.

Forum för levande historia vill härmed framhäva att intervjuerna är byggda på pristagarnas egna vittnesmål. Det är inte en objektiv faktaredogörelse från myndighetens sida.