2011: Narges Mohammadi

Narges Mohammadi är talesperson och vice ordförande för den iranska organisationen Defenders of Human Rights Centre, som förser politiska fångar med försvarsadvokater.

Narges Mohammadi är också en av grundarna till Iranian National Peace Council, som består av författare, artister, advokater och aktivister, som arbetar för mänskliga rättigheter i Iran. Därför har hon förföljts av myndigheterna under flera år.

Taghi Rahmani minns väl dagen då hans hustru greps och fördes iväg:

”De stormade lägenheten, det var säkerhetspolisen som kom. De hade inte någon arresteringsorder på Narges, men de hade en allmän oinskränkt order att storma och göra en husrannsakan. I tre timmar vände de upp och ned på hela huset framför ögonen på mig, Narges och båda barnen. Det var hemskt, barnen grät. Narges var väldigt stark och modig, hon mötte polisen på ett bra sätt, samtidigt som hon försökte lugna ned barnen. När de förde bort Narges, försökte vår dotter Kiana hålla kvar henne. Det var väldigt sorgligt."

Narges Mohammadi berättade sedan att när hon satt i isoleringscellen såg hon den scenen framför sina ögon, om och om igen.

Narges Mohammadi har gripits flera gånger. Under 2010 var hon frihetsberövad i en knapp månad. Den behandling som hon utsattes för då ledde till att hon kom ut i mycket dålig fysisk kondition när hon slutligen släpptes mot borgen. Samma år blev hon dessutom avskedad från sitt arbete som ingenjör på grund av sitt politiska engagemang.

Den 28 september 2011 dömdes Narges Mohammadi till elva års fängelse i ett försök av den iranska regimen att stoppa organisationer som verkar för mänskliga rättigheter. Narges sattes i isoleringscell och efter 30 dagar svimmade hon. Hon kunde inte röra sig och blev förlamad. Hon förlorade mycket i vikt. Det var orsaken till att fängelsets läkare rekommenderade att hon skulle friges.

Straffet är inte avtjänat, utan hon har någon slags permission?

– Ja, när de vill kan de gripa henne igen. Efter sex månader blev hon bättre, men problemen försvann inte helt. I början kunde hon drabbas två tre gånger om dagen av förlamning. Enligt läkarna så är det en neuropsykologisk sjukdom hon drabbats av och så fort hon känner sig under hård press så kan hon inte röra sig.

Bor hon hemma med barnen nu?

– Ja, hon bor med min mor och tillsammans med barnen. Just nu mår hon lite bättre.

Taghi Rahmani, som själv suttit fängslad i sammanlagt 14 år, riskerade ett nytt fängelsestraff och var därför tvungen att gå i exil. Men Narges kan inte följa efter sin make. ”Hon har haft reseförbund sedan 2007 och det har hon fortfarande. Hon är hela tiden övervakad och de förhör henne regelbundet.”

Vad har hänt med Narges, sedan hon fick Per Anger-priset 2011?

– Visst har priset påverkat Narges liv och hon har fått en del andra utmärkelser också, från andra länder. Dessa utmärkelser har två sidor, ena är att det blir som ett skydd från regeringens förtryck, men den andra är att regeringen också börjar kontrollera en ännu mer. Man blir mer medveten och mer ansvarsfull när man får sådana här priser och de ger Narges styrka att fortsätta sitt arbete som människorättsaktivist.

Rent konkret, hur ser hennes vardag ut just nu?

– Narges försöker vara aktiv själv, men den organisation som hon tillhör tillåts inte fungera. Men hon stödjer kampen i den mån hon kan. Hon försöker att ge sitt stöd till andra politiska fångars familjer, går på de möten som organiseras. Samtidigt måste hon ju ta hand om tvillingarna (deras två sjuåringar, en flicka och en pojke).

Varifrån får hon sin kraft att fortsätta?

– Narges har varit en glad och mycket aktiv tjej från början. Hon var en erfaren bergsklättrare och aktiv bland studenterna på universitetet när vi träffades. När jag undervisade i historia deltog hon även där, hon visade att hon var intresserad av historia och de politiska rörelser som fanns. Hon kommer från en politiskt aktiv familj, det har varit självklart för henne. Flera av hennes släktingar har fängslats eller avrättats, både under shahens tid och efter revolutionen.

Vad är det Narges kämpar för idag?

– Hon tror på mänskliga rättigheter och på frihet. Hon tror att just kampen för mänskliga rättigheter kan samla Irans folk. Rätt till religionsfrihet, män och kvinnor ska ha samma möjligheter och rättigheter, yttrandefrihet, åsiktsfrihet, tryckfrihet. Inte bara yttrandefrihet, utan också att kunna uttrycka sig fritt och känna sig trygg, det är väldigt viktigt. Hon vill att våra barn ska leva ett friare liv. Så som jag tror på Gud, så tror jag på de mänskliga rättigheterna, brukar hon säga. Det ger henne motivation.

Taghi Rahmani ​intervjuades av Kerstin Gustafsson Figueroa.