2012: Sapiyat Magomedova

Sapiyat Magomedova är advokat och arbetar för mänskliga rättigheter i Dagestan. Dagestan är en delrepublik i norra Kaukasus och den mest våldsdrabbade delen av Ryssland. Ofta är det polis och säkerhetstjänst som kränker de mänskliga rättigheterna, och därmed såväl ryska federationens konstitution som internationell rätt.

– Det pågår en kamp mot korruption och mot klanerna i samhället idag och det har gett folk ett hopp om att det ska bli bättre. De som grips nu är människor som suttit länge vid makten, de som finansierat banditerna, folk högt uppe i samhället. Tidigare grep de kanske en vanlig medarbetare hos polisen, eller någon administratör, men nu har en ledamot av parlamentet fängslats. I natt grep de chefen för polisen, han finansierade en banditgrupp och deltog själv i olika attacker. Det är bättre nu, men man får ju se vad som händer.

Varifrån får du kraft?

– Kraft? Ja, man gläds åt varje liten seger. När man nått ett rätt beslut, då ser man hur människor gläds och då får man stimulans att fortsätta. Och kanske du inte når de resultat som klienten hoppats, men de förstår att det inte berodde på mig. Det var inte jag som inte gjorde tillräckligt utan systemet är sådant, lagen är sådan, makten är sådan – då är de tacksamma ändå. Tack, ni gjorde allt vad ni kunde för att hjälpa oss, systemet går inte att besegra. Jag får fler och fler klienter och arbetet blir tyngre. De vet att jag är en advokat som inte förråder dem. Man kan inte vinna alla fall, man måste kunna förlora också.

Vad har priset betytt för dig?

– Priset var naturligtvis ett erkännande för mig, som människa, som advokat, som människorättsförsvarare. Det är ett prestigefullt pris och det visar att mitt arbete inte är förgäves. Priset har betytt mycket för mig, mina relationer till myndigheterna har förbättrats. De statliga rättsinstanserna ville inte ha med mig att göra tidigare, men nu försöker de hjälpa till. Det har också varit fördelaktigt för mig som person och fungerar som ett slags försvar, ett skydd som ger mig en viss säkerhet. Priset gjorde mig till en medborgare i Dagestan som fått internationellt erkännande, och det har gjort att även Dagestan och Ryssland måste ge mig viss uppmärksamhet. Även om de inte vill.

Är du rädd?

– Jag brukar säga att fruktan är en sund känsla, man måste bara veta om man är beredd att arbeta vidare, beredd att ta sig över den barriären. Jag har fått många hot, och får det även idag. Jag har anmält hoten och de har lett till brottmål.

Finns det tillfällen då du vill ge upp?

– Ja, när min pappa dog nyligen, då tänkte jag att jag inte orkar arbeta mer. Jag har arbetat i sju år utan semester och alltid under mycket press. Jag ville göra en liten paus, för att fundera hur jag ska leva vidare, hur jag ska fortsätta arbeta. Men jag fick inte den möjligheten, myndigheterna grep min bror och nu måste jag kämpa för honom. De försöker komma åt mig genom min familj. Jag är trött på laglösheten, det finns ingen lag här i landet.

– Men om du frågar mig vilket yrke jag skulle vilja ha, om jag skulle börja om från början, så svarar jag advokat. Utan att tveka. Det här yrket ger mig moralisk tillfredsställelse. Jag mår väldigt bra när jag kan hjälpa människor. Det gläder mig, jag ler ibland och folk frågar 'vad ler du åt?'. Jo, jag lyckades med något. Vi fick rätt. Jag kan berätta om en man, hans fall drev jag i fem år, föreställ dig det. Men till slut vann vi och han glömmer det aldrig. Varje stor helg kommer han och hälsar på mig. Han är mig evigt tacksam.

Intervjuad av: Kerstin Gustafsson Figueroa