2018: Teodora del Carmen Vásquez  

Teodora del Carmen Vásquez dömdes till 30 års fängelse för ett brott hon inte begått. Hon födde ett dött barn, anklagades för abort och dömdes för mord. Efter tio år i fängelse frigavs hon i februari 2018 tack vare massiva internationella protester. Nu kämpar hon vidare för kvinnor som fängslats av samma skäl och för att lagstiftningen i El Salvador ska förändras.

El Salvador är ett konservativt land där katolska kyrkan har stort inflytande. Sedan 1998 råder totalt abortförbud vilket äventyrar kvinnors hälsa. Inte ens när graviditeten är ett resultat av våldtäkt eller om kvinnans liv eller hälsa är i fara är det tillåtet att göra abort. Abortförbudet slår särskilt hårt mot unga fattiga kvinnor och leder också till att kvinnor som får missfall eller komplikationer i samband med graviditet misstänkliggörs. De anklagas ofta för försök till abort och döms för mord.

Vad var det som hände dig?
– Jag var gravid i nionde månaden och det var tre veckor innan jag skulle föda. På den tiden arbetade jag på ett kafé och jag var ensam när förlossningen satte igång. Jag ringde både ambulans och polis flera gånger, men ingen kom. Jag kunde inte gå iväg, utan blev kvar på jobbet.

– Allt gick så fort, på 45 minuter föddes min dotter. När polisen äntligen kom sade de ”du dödade henne, hon är död”. De anklagade mig för att ha dödat barnet utan att ha något enda bevis. De tog min telefon så att jag inte kunde bevisa att jag hade ringt. Jag satt i fängelse tio år och sju månader och jag vet än idag inte varför min flicka dog.

Hur överlevde du i fängelset? Hur såg en vanlig dag ut?
– I fängelset var det ingen skillnad på dag eller natt. Jag var instängd mellan fyra väggar tillsammans med 300 kvinnor, vi var alla i samma rum. Det fanns ingen plats att andas, man kunde aldrig gå undan eller sitta i lugn och ro och tänka. Det enda som fick mig att överleva var min son Angel Gabriel, som var fyra år gammal när jag fängslades. Han var den som gav mig energi att klara av dagarna. Jag visste att han väntade på mig utanför.

Var det ett speciellt ögonblick då du bestämde dig för att bli aktivist?
– När det kom en ny kvinnlig fånge, dömd av samma skäl som jag, så ställde jag mig vid ingången till fängelset och väntade på henne. Jag tog hennes hand och tog henne med mig. Jag sa ”jag vet varför du kommit hit, kom med mig, så kommer ingen göra dig illa”. Och jag sa till alla att ”innan ni slår henne måste ni slå mig”. Då förändrades allt.

När du fängslades hade du bara gått fyra år i skolan. Men när du släpptes hade du en studentexamen och 36 diplom från olika verkstäder och program. Varför blev skolan viktig för dig?

– Jag tog inte mina diplom för att fängelset gav mig dem, utan för att jag var tvungen att utbilda mig för att kunna ta mig ut ur fängelset. På det ena eller andra sättet ska jag ut härifrån, tänkte jag. Jag ska inte stanna här de 30 år som de dömt mig till.

Vad betyder Per Anger-priset för dig?
– Det är ett erkännande av mitt arbete. Det jag har gjort är inte bara för mig själv, utan för alla mina kamrater. Vi har arbetat och vi har kämpat och vi kommer att fortsätta. Priset ger oss kraft och stolthet. Det har en enorm betydelse för mig, för mina befriade kamrater och för dem som fortfarande är kvar i fängelset.

Intervjuad av: Kerstin Gustafsson Figueroa