2019: Najwa Alimi 

Najwa Alimi kämpar för yttrandefrihet och kvinnors rättigheter i Afghanistan – ett av världens farligaste länder för journalister, men också för kvinnor generellt. Hon arbetar som reporter på den afghanska tv-kanalen Zan TV, en tv-kanal med enbart kvinnliga reportrar och redaktörer. Hon lyfter ämnen andra journalister undviker, som social utsatthet, narkotikaberoende och diskriminering. Genom hennes reportage ger hon plats åt berättelser och röster som annars inte blir hörda.

I Afghanistan har allt fler kvinnor börjat yrkesarbeta men trakasserier och brist på utbildning är fortfarande stora hinder för många kvinnor. Hon vill visa att kvinnor kan jobba i en bransch som anses vara tabu för dem. Som journalist vill hon fortsätta fokusera på kvinnor och deras situation och är övertygad om att hennes jobb bidrar till att kvinnor i Afghanistan kan fatta bättre beslut om sin framtid, och att rapporteringen även når fram till, och påverkar, beslutsfattare.

Najwa Alimi började skolan i sin hemregion, men flyttade senare till Kabul för att studera kemi och journalistik på universitetet. Vid sidan av sitt arbete på tv-stationen Zan TV drev hon tillsammans med sina vänner ett bokcafé där unga flickor och pojkar kunde låna böcker och samtala fritt.

Efter talibanernas återkomst till makten 2021 flydde Najwa Alimi från Afghanistan. I dag bor hon i Sverige. 2022 tilldelades hon Anna Lindh-priset tillsammans med Jamila Afghani.

Najwa Alimi nominerades till Per Anger-priset av Reportrar utan gränser.

Intervjun nedan gjordes 2019, före talibanernas maktövertagande i augusti 2021.

Hur är det att vara kvinnlig journalist i Afghanistan?

– Det finns bakåtsträvande traditioner och kulturer i det afghanska samhället. Människor som avfärdar dig för att du är kvinna. Det gör det svårt för dig att skapa en plats för dig själv i samhället du lever i och i det yrket du har. Vi kvinnliga journalister måste psykiskt vara beredda på de risker och faror vi kommer utsättas för. Vi anses inte heller vara fina kvinnor eftersom vi är journalister och det gör att vi får det svårt i våra privatliv.

Vilka ämnen brinner du för?

– Det som gör mig glad är när jag har arbetat med ämnen som har påverkat människors liv. Ämnen som handlar om hur männen tänker, varför de gör saker som är till fördel för dem och som ger dem makt samtidigt som de säger nej till oss. Ämnen om hur kvinnors liv begränsas genom att alltid behöva tänka på hur jag klär mig, om mitt hår syns, om mitt skratt hörs. Det är ämnen som jag arbetar med och vill fortsätta arbeta med.

Yttrandefrihet, vad betyder det för dig?

– En gemensam nämnare för alla världens mest utvecklade länder är att det råder yttrandefrihet där. Tack vare yttrandefriheten har de kunnat driva sina länder framåt. Det säger mycket om hur betydelsefull yttrandefriheten är.

– I Afghanistan utnyttjas yttrandefriheten felaktigt. Många uttrycker sig nedsättande och påstår att det är yttrandefrihet. Den riktiga yttrandefriheten är att jag som journalist ska kunna skriva och berätta om det ruttna systemet som finns inom till exempel myndigheter och känna mig trygg. I dag finns inte den tryggheten.

Förutom en förbättrad säkerhet i Afghanistan, vad krävs mer för att ditt land ska kunna utvecklas mot en demokrati?

– Jag anser att männen i Afghanistan bör lämna den traditionellt stängda samhällssynen. De ska lära sig om kvinnors värde och om kvinnors rätt att ta plats. De afghanska männen måste förstå att vi är starkast tillsammans.

Berätta om stunden du fick veta att du hade tilldelats Per Anger-priset?

– När jag meddelades om Per Anger-priset frös jag till några sekunder. Jag var på redaktionen. Jag fick tårar i ögonen och kände tacksamhet för den positiva drivkraft som har tagit mig dit jag är i dag.

– Det här priset visar för världen att Afghanistans kvinnor har en stark vilja till förändring. Det här priset säger också nej till traditioner och normer, som begränsar oss. Det visar att alla de som tror att vi är svaga och andra klassens medborgare har fel.

Intervjuad av Khazar Fatemi.