Poddavsnitt: Idéeerna bakom rasbiologin i Uppsala
Här kan du lyssna på podavsnittet ”Idéeerna bakom rasbiologin i Uppsala”. Avsnittet är en del av Uppsala universitets poddserie ”Forskarpodden”. Avsnittet publicerades 3 december 2021. Producent Annika Hulth, medverkande Sven Widmalm, professor i idé-och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.
[musik]
SVEN: Hotbilden var degeneration, att det genetiska materialet i Sverige skulle försämras. Men degenerationsfaran kopplades nog för de flesta mer med klassfrågan än med samer eller invandrare, som det inte fanns så mycket av vid den här tiden.
ANNICA: För hundra år sen inrättades Rasbiologiska institutet i Uppsala. Det blev möjligt genom att inflytelserika forskare drev en kampanj och att politiker trodde på de nya idéerna om förbättrad folkhälsa. Du lyssnar på Forskarpodden vid Uppsala universitet och det här avsnittet produceras av mig, Annika Hult.
SVEN: Jag heter Sven Widmalm och är professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet och har framför allt hållit på med vetenskapshistoria.
ANNICA: År 1921 så inrättades det Rasbiologiska institutet i Uppsala. Hur gick det till egentligen, att det fattades ett sånt här beslut?
SVEN: Ja, det var slutpunkten för en kampanj som hade pågått i tio års tid ungefär. Olika forskare, politiker, personer ifrån kulturlivet hade på olika sätt lyft den här frågan om rasbiologins betydelse och att Sverige borde ha ett rasbiologiskt institut och att personen som borde leda det institutet var Herman Lundborg, som beskrevs som en närmast genial vetenskapsman på området. Frågan bollades fram och tillbaka under rätt lång tid, även i riksdagen så gjordes försök innan man lyckades då 1921 att få ett konkret beslut. Så att man hade försökt tidigare men det var först då det gick igenom. Och där är det lite svårt att säga exakt vad det berodde på, att det skedde precis då, men det har väl att göra med att man hade inrättat en liten avdelning av något slag för rasbiologi med Herman Lundborg på universitetet. Han hade inga resurser och så, men han var docent i rasbiologi i Uppsala. Man hade haft en stor utställning som hade gjort propaganda för rasbiologin ganska effektivt 1919.
ANNICA: Ja, just det, den hette Svenska folktypsutställningen. Och …
SVEN: Ja. Det var en del utav kampanjen för institutet, kan man säga. Man var väldigt mediamedveten och drev inte minst kampanjen i media med hjälp av olika skribenter som skrev och man gav ut en skriftserie pamfletter som gick ut på att visa varför rasbiologin behövdes, så att det var på rätt bred front man drev den här kampanjen.
ANNICA: Och vad var det för idéer man drev fram?
SVEN: Fokus var väl på att rasbiologin var nödvändigt för folkhälsan, för att få en friskare befolkning. Genetiken var ju fortfarande en ny vetenskap vid den här tiden, den hade egentligen inte fått sitt namn, man kallade det inte för genetik. Jag tror begreppet gen introducerades 1912 eller någonting sånt där. Men det hade tagit fart efter 1900 när den Mendelska genetiken återupptäcktes och så började den appliceras på våra områden kanske först och främst inom växtförädlingen och sen även medicinskt. Och Herman Lundborg var en liten pionjär på det området. Men det var ju ett nytt fenomen.
ANNICA: Och tanken var att man då på något sätt skulle förädla den mänskliga rasen också, precis som växter, eller?
SVEN: Ja, alltså det förekom i diskussionen i riksdagen bland annat, den typen av kommentarer som gick ut på att om vi nu förädlar växter och djur, inom husdjursaveln, så måste vi också tänka på kvaliteten på den mänskliga delen av … ja, befolkningen helt enkelt, den svenska befolkningen. Jag vet inte att jag har sett någon som uttryckligen påstår att man bör ägna sig åt systematisk människoförädling, mer än att Herman Lundborg tydligen kläckte ur sig någonting sånt på 10-talet. Snarare så poängterade man att det fanns ärftliga sjukdomar och det fanns stora sociala problem som hängde ihop med de här ärftliga sjukdomarna.
ANNICA: Där som folkhälsan kom in då, att det skulle vara viktigt för folkhälsan.
SVEN: I den politiska diskussionen så var det folkhälsofrågorna som lyftes fram mest, men det fanns en del politiker som också var intresserade av rasfrågorna i just rasmässig betydelse och talade om den nordiska rasen och sånt. Det förekom.
ANNICA: Jaha, det …
SVEN: Ja. En person som var rätt mycket inne på det där var Nils Wohlin som är en väldigt intressant politisk figur vid den här tiden.
ANNICA: Mm. Vilket parti var han … tillhörde …?
SVEN: Ja, han hoppade, han bytte parti då och då. Men vid den här tiden så tillhörde han en gruppering som strax därefter blev Bondeförbundet, alltså landsbygdsgruppen. Men de här stora partierna vi är vana vid var inte riktigt organiserade på det sättet vid den tiden, utan det uppstod splittringar och det fanns små grupper som gick samman och så där. Men han var … Man kan kalla honom bondeförbundare. Och jag vet att han bytte sen, jag har lite svårt att hålla reda på det där, men jag tror att han gick över till högern under någon period och så. Men han var en mäktig och inflytelserik person under mellankrigstiden. Och han hade de här mer rasmässiga intressena.
ANNICA: Ja. Men det var alltså politiker från alla olika partier som ställde sig bakom det här beslutet?
SVEN: Ja, alltså … Den yttersta vänstern stod inte med på motionen som ledde till det här beslutet, men annars så var det någon socialdemokrat, Hjalmar Branting och ytterligare någon kanske, någon ifrån högern. Och deras partiledare, var det Arvid Lindman. Och sen så var det ett gäng liberaler och folk som hörde till de här grupperna som … Jag tror att det var blivande bondeförbundare med där också, men det var en bred uppbackning, det var ett par partiledare som stod bakom det här och flera andra.
ANNICA: Och då valde man att det skulle bli ett institut och inte en institution vid ett universitet, varför gjorde man det?
SVEN: Det var en diskussionsfråga som var … Det var något man pratade ganska utförligt om. Det fanns en rätt stark opinion för att det skulle vara en universitetsinstitution. Herman Lundborg ville ha ett institut och det fanns några förebilder för institut, dels i Tyskland där de hade så kallade Kaiser Wilhelm-institut och sen nere i Lund där det fanns ett institut för växtförädling, i Skåne, som var väldigt vetenskapligt framgångsrikt också. Men skillnaden var framför allt att ett institut skulle ha ett uppdrag ifrån statsmakten, att arbeta med ett speciellt område och utveckla det för samhällets bäst, folkhälsa får man säga var det området. Men sen universitetsinstitution var helt beroende på vilken inriktning professorn hade. En ny professor skulle kunna byta vetenskaplig inriktning helt och hållet. Det var ju den så kallade akademiska friheten. Så att i institutstanken så ingick att det här skulle vara någonting som var mer tillämpningsinriktat. I dag skulle vi kalla det kanske ett excellentcentrum för folkhälsa med inriktning på genetik eller någonting sånt, det fanns en slags innovationstänkande där. Så att det var det som vägde över, plus att det var det som Lundborg ville ha, han var den enda tänkbara kandidaten, det fanns ingen annan man tänkte sig skulle leda det.
ANNICA: Nej. Men fanns det fler forskare kring Lundborg så att säga, eller?
SVEN: Jo, det fanns en del yngre forskare kring Lundborg. När han väl fick sitt institut på plats. Han hade ju väldigt starkt stöd utav en utav de mest kända forskarna i Sverige vid den här tiden. Och det var Herman Nilsson-Ehle som var chef för det här växtförädlingsinstitutet i Skåne, på Alnarp och sen Svalöv. Han och professor på universitetet dessutom, den första professorn i ärftlighetslära, det vi kallar genetik helt enkelt. Och han var inte själv rasbiolog men han var väldigt intresserad av de frågorna och han stödde det rasbiologiska projektet mycket starkt. Han var den viktigaste vetenskapliga stöttepelaren för att det där skulle gå igenom, för han hade en enorm auktoritet, också internationellt. Men han var inte en utav de här forskarna runt Lundborg genom att han hade sitt liksom och så. Det kom in en del yngre folk på institutet och en utav dem som jobbade där en tid, det var Gunnar Dahlberg som sen blev Lundborgs efterträdare. Och jag vet att Lundborg hade nära kontakt med en Torsten Sjögren som blev konkurrent om att bli Lundborgs efterträdare senare och som var liksom Lundborg psykiater och studerade nedärvning utav sjukdomar.
[musik]
ANNICA: Ja, så Lundborg var alltså psykiater?
SVEN: Ja.
ANNICA: Vad handlade hans forskning om egentligen i korthet?
SVEN: Det var att han under många år undersökte en typ … ovanlig typ utav epilepsi, på Listerlandet som väl framför allt ligger i Blekinge. Och kunde se hur den var nedärvd under generationer utifrån … på ett sätt som stämde med de Mendelska lagarna. Och det där gav upphov till en jättelik avhandling, inte en doktorsavhandling då, utan en vetenskaplig skrift, en stor bok med mängder utav siffror. Och den betraktades som något av ett pionjärarbete, även om jag har sett att genetikern Bengt Olle Bengtsson, som … i Lund, som har intresserat sig för de här historiska frågorna och som kan det vetenskapliga väldigt väl, menar att det var inget vidare arbete i vetenskaplig mening, statistisk mening och så där. Men det kan inte jag bedöma, men jag litar på Bengt Olle Bengtsson, för han kan de där grejerna. Men det var hans stora magnum opus.
ANNICA: Ja. Och i de här rasbiologiska idéerna, ingick det då att den nordiska rasen var överlägsen?
SVEN: Inte självklart, men i Lundborgs generation så växte … så kom ett antal rasbiologer i Tyskland och Sverige att bli anhängare till en sån uppfattning, som hade en förhistoria under 1800-talet. Men nu hade man nya vetenskapliga redskap, tyckte man, för att kunna göra de här bedömningarna som man inte hade haft tidigare. Så Lundborg ansåg det definitivt.
ANNICA: Och hur stark var kopplingen till nazismen?
SVEN: Den blev rätt stark. Nazismen var ju knappt påtänkt när institutet kom i gång. Men det finns belagt att Lundborg hade kontakt med svenska nazister, Furugårdare, redan i mitten på 20-talet. Och det var inte någon stor rörelse här, det blev det aldrig, men det var det inte då. Och där det även framgår att han också var antisemit men inte ville skylta med det, därför att det var inte gångbart i det svenska sammanhanget riktigt. Han hade kontakt med tyska forskare som sen blev ledande på olika institut eller universitet under naziperioden och som drev rasbiologin där under de åren. Eugene Fischer och Hans Günther inte minst, som ju egentligen inte var någon forskare på det här området men som tog rasbiologin på entreprenör och blev väldigt inflytelserik som en slags populärvetenskaplig författare på området men också senare professor under naziperioden, därför att han drev precis de frågorna som nazisterna var intresserade av. Och han bodde i Sverige på 20-talet under några år och var i Uppsala och föreläste en del och Lundborg uppskattade honom högt och Günther brukar räknas som den som på allvar populariserade tanken om den nordiska rasens överhöghet under den här perioden. Så kopplingarna var rätt starka och tidiga då.
ANNICA: Ja, precis. Och varifrån kom de här idéerna, kan man säga, de här som ledde fram till rasbiologin? Det är från flera olika håll, kan man tänka sig, men …
SVEN: Det kom ifrån antropologin, antropologi var ju ingen stor vetenskap, men det fanns en koppling där till fysisk antropologi, antropologi som studerade skillnaden mellan olika folkslag i fysisk mening men intellektuellt också. Om man ser på det i bred mening så är hela kolonialismen väldigt viktig, alltså ideologiskt. Kolonialismen togs ju för ett bevis för den nordiska rasens överlägsenhet, att man hade koloniserat stora delar av Afrika, Asien och så vidare, och framgångsrikt hade etablerat en västerländsk överhöghet i de länderna. Och då pekade man gärna på engelsmännen, som ju var framgångsrika på det området, och kunde betraktas som företrädare för en nordisk ras. Så jag har svårt att se något fenomen som egentligen var viktigare för rasbiologins genomslag som allmän idé än den koloniala expansionen.
ANNICA: Ja, precis.
SVEN: Man kan tänka på vad som hände i Nordamerika med de nordamerikanska urinvånarna och där ju slaveriet förstås … som kan betraktas på sätt och vis som en del utav det koloniala. Så att jag tror man får se mer till den typen av fenomen än till den vetenskapliga utvecklingen. Men rasbiologerna lovade då att de kunde ju förklara det här. Så att de tog det här på entreprenad och gjorde det med hjälp utav en ny vetenskap, som dessutom verkar väldigt, väldigt intressant och löftesrik inför framtiden.
ANNICA: Och vad använder man för metoder på Rasbiologiska institutet när man skulle forska om det här?
SVEN: Man hade ingen … Alltså, genetiken fanns ju där som någon slags princip för hur saker och ting nedärvs, man hade ju inga egentliga begrepp om mekanismerna bakom det här. Kromosomerna började på 20-talet framträda som viktiga i genetiskt sammanhang och det blev ett nobelpris för det, typ 1931 eller någonting sånt så det var på gång. Det är ju känt att man gjorde skallmätningar, det brukar man alltid dra upp, men man mätte ju allting. Antropometri eller biometri kallas det.
ANNICA: För att kunna jämföra då?
SVEN: För att jämföra olika folkgrupper. Och då kunde man konstatera att det fanns vissa såna här biometriska skillnader. Bland annat men inte bara skallen, men att man fäste så stor uppmärksamhet vid skallen har att göra med att man fäste så stor uppmärksamhet vid de intellektuella aspekterna när det gäller rasskillnader. Och man hade fortfarande de här nästan frenologiska idéerna om att skallens form på något sätt kunde avspegla det intellektuella. Det där fanns i bakgrunden i alla fall då och även vad det gäller könsskillnader, där en populär tanke var att kvinnor har mindre hjärnor och därför intellektuellt underlägsna. Men det var den ena metoden, den andra metoden var att man gick till kyrkböckerna och gjorde genealogiska undersökningar av hur sjukdomar nedärvts. Så det var väldigt mycket jobb i arkiven.
ANNICA: Just det, det är en form av släktforskning då eller …?
SVEN: Ja, ja. Och rasbiologerna bidrog till att popularisera släktforskningen efter första världskriget, de gick ju ut och bad folk att ägna sig åt släktforskning. Dels skulle det vara pedagogiskt, att man skulle lära sig om sitt genetiska arv. Dels så skulle det kunna vara nyttigt för rasbiologin att få in den typen av information. Men Lundborg hade ju också såna där idéer som att yrkesval och sådant var genetiskt betingat, så att han tog fasta på den typen av data också, inte bara sjukdomar. Han hade rätt mycket såna här vaga idéer om vad som kunde ligga i generna och vad som inte gjorde det. Och där var han med och startade någonting som har fått förnyad aktualitet med den moderna genetiken, proteomiken och allt det där.
ANNICA: Mm. Att genetiken ligger bakom väldigt mycket?
SVEN: Ja, även då livsval, vad man har för politisk åskådning, sjukdomar förstås, det är väl … Där har det hänt väldigt mycket. Men det har också kommit en forskning som sysslar med de här mentala frågorna och sexuell läggning, det kan vara allting. Så att på sätt och vis så finns det … Alltså, det är ett annorlunda sammanhang men det finns ändå likheter med den gamla eugeniken eller rasbiologin i den meningen att man intresserar sig för liknande frågor, men på individnivå. Vilket man inte alls kunde göra så mycket på den här tiden.
ANNICA: Nej, precis, för på den här tiden var det statistik då som gällde, att …
SVEN: Det var statistik som gällde och man kunde inte säga någonting om den enskilda personens genetiska makeup utom genom att titta på vad det möjligen fanns för dåliga gener eller goda gener då i släkten bakåt i historien.
ANNICA: Och hur inflytelserikt blev egentligen Rasbiologiska institutet i Sverige efter att man hade inrättat det här på 20-talet?
SVEN: Det är rätt svårt att mäta.
ANNICA: Ja.
SVEN: Inte särskilt, är min bild. Man var väl engagerad som någon slags konsult i samband med den här första steriliseringslagstiftningen, det var då apropå vad kunde man göra då. Ja, man antog att man kunde sterilisera bort en del sjukdomar. Men steriliseringarna var ju fortfarande kanske främst sociala i den meningen att det dels fanns personer med sjukdomar som man ansåg inte var lämpliga som föräldrar och dels att det fanns personer som kanske … kvinnor då som hade fått många barn och inte kunde … Ja, medicinskt och socialt. Man kunde steriliseras för … ja, som en socialmedicinsk åtgärd helt enkelt. Och sen så har det då funnits ett visst mått utav tvångssteriliseringar, vilket ökade efter ändringar i lagstiftningen på 40-talet. Jag …
ANNICA: Så där kan man ha haft ett visst inflytande?
SVEN: Ja, ett visst inflytande. Men där var ju en diskussion som försiggick internationellt. Och den hade väl kanske försiggått i Sverige även utan ett rasbiologiskt institut, därför att det visade sig också att Lundborg var rätt ineffektiv som institutsledare. Han stötte sig med folk, han höll på med saker som inte statsmakten tyckte att han borde hålla på med, och då var det väldigt mycket de här resorna till Lappland som han gjorde återkommande för att göra sina mätningar och ta sina fotografier och så där. Det var många som inte tyckte det verkade vara särskilt centralt för det här folkhälsoprojektet. Så att man fick mindre … efterhand mindre anslag och så, det var ett ständigt bråk och Lundborg sa upp sig flera gånger eller hotade med att säga upp sig och så där. Så att det var en ganska … Han hade ganska besvärliga relationer med statsmakten när han väl hade fått institutet.
ANNICA: Mm. Han valde att fokusera väldigt mycket på samer då, att åka upp till Lappland?
SVEN: Ja, det gjorde han.
ANNICA: Men det var inte riktigt det som var uppdraget då?
SVEN: Nej, det kan jag inte påstå att det var, jag tror inte att det fanns någonting om något sånt i uppdraget. Men Lundborg tolkade det så och det har att göra med att han såg rasblandning som en hälsofara i folkhälsomening, en blandning mellan den nordiska rasen och då det som han uppfattade som lägre stående raser. Det var inte bara samer då, utan det kunde röra sig om östbalter, som han kallade det, finnar och liknande. Det kunde röra sig om grupper som fanns i samhället som betraktades som rasmässigt annorlunda. Samerna var den stora grejen för honom, som också Maja Hageman har skrivit mycket om i sin biografi.
[musik]
ANNICA: Vad hände sen då när Herman Lundborg slutade vid Rasbiologiska institutet? Då var det han Gunnar Dahlberg då som efterträdde honom.
SVEN: Ja, det var ett vägskäl. Och det är intressant att internationellt så brukar man peka på just mitten på 30-talet som ett vägskäl när den här mer rasistiskt inriktade rasbiologin börjar ersättas av någonting som mer liknar en populationsgenetik eller medicinsk genetik eller någonting sånt, som också kritiserar den rasistiska rasbiologin. Och klart att det hänger ihop med utvecklingen framför allt i Tyskland, som ju uppfattades som väldigt problematiskt av många på de här områdena. Det fanns så att säga en vänsterfalang inom rasbiologin också.
ANNICA: För det var 1935, va, som …?
SVEN: Ja, det var precis då som man bytte chef i Uppsala.
ANNICA: Precis.
SVEN: Så att det hände precis när den här svängningen kom internationellt. Men det var ingenting som var självklart, utan Rasbiologiska institutets styrelse satte till att börja med en utav nazisternas rasbiologer som sakkunnig för att bedöma det hela. Ernst Rüdin som var schweizare men verksam i Tyskland och bland annat var involverad sen i de här massmorden på psykiskt sjuka som skedde mot slutet … precis strax innan kriget bröt ut. Och man såg till, kan man säga utan att överdriva, att den som föreslogs som efterträdare till Lundborg var en av hans egna elever, alltså en psykiater som jobbade i samma tradition som han och som hade ungefär samma uppfattningar både politiskt och rasbiologiskt, som hette Torsten Sjögren och som också var lierad med den nazistiska rasbiologin i Tyskland, alltså som är en utav de inte särskilt många utanför Tyskland som ställde upp den tyska rasbiologins premisser och stödde deras intressen. Så det var han som föreslogs och det var en massa bråk runt i det här. Och jag kan inte gå in på detaljer i det men vad som hände var att … Jag menar, på den här tiden var det regeringen, det var kungen som tillsatte en professor. Så att den socialdemokratiska regeringen, det var väl både Herbert Tingsten och Gunnar Myrdal inblandade. De satt ju inte på några regeringsposter men de var djupt förankrade i det socialdemokratiska toppskiktet. De såg till att de utsåg Dahlberg, på tvärs mot de sakkunniga och institutets styrelse. Så det var en politisk tillsättning, som dock hade ett stöd till exempel i den medicinska fakulteten vid Uppsala universitet, för de hade också fått uttala sig. Och de stödde Dahlberg, så det var inte helt utan vetenskapliga anledningar, utan tvärtom så betonades det att han var en mycket skicklig genetiker. Men utnämningen var politisk när det kom till det sista beslutet där.
ANNICA: Och vad var hans vetenskapliga inriktning då?
SVEN: Ja, den var mer statistik i allmän mening, att undersöka förekomsten av olika nedärvda … att hitta och undersöka nedärvda skillnader mellan personer som kunde säga någonting om hur det genetiska arvet fungerade. Jag är inte särskilt väl insatt i hans forskning men han är känd som tvillingforskare, alltså att han undersökte tvillingar för att se vad som kunde vara genetiskt och vad som kunde … vilka skillnader som kunde bero på andra omständigheter. Och det där är ju en … någonting som genetiker har sysslat med allt sen den här tiden, tvillingforskning.
ANNICA: Ja, precis.
SVEN: Och gärna då tvillingar som är uppvuxna i olika miljöer. Men han producerade mycket … Det var väldigt mycket vetenskap genom att handleda doktorander i medicinsk statistik med genetisk inriktning och sådär, så att han förde så att säga Rasbiologiska institutet mycket närmare den vanliga medicinska forskningen i Uppsala. Men man ska ju minnas att institutet under Lundborg och ända fram till 50-talet inte ingick i universitetet.
ANNICA: Nej, men sen i slutet av 50-talet så …
SVEN: Då blev det …
ANNICA: Så gick det in i universitetet.
SVEN: Ja, som en institution i … Och det kommer jag aldrig ihåg om det var medicinsk genetik eller human genetik det kallades. Men en medicinskgenetisk institution blev det i alla fall.
ANNICA: Vad innebar det då, att man gick in i universitetet och blev en institution? Bidrog det också till förändring av verksamheten eller kom det här lite gradvis?
SVEN: Ja, det kom ju gradvis, i och med Dahlbergs tillträde så skedde ju en akademisering utav forskningen där tidigare en … långt innan den blev en del utav universitetet. Den här idén att det skulle vara ett folkhälsoinstitut som skulle syssla med väldigt konkreta frågor, det kanske förekom i viss utsträckning under Dahlberg också, men forskningen blev mer akademiskt inriktad.
ANNICA: Ja, och det här med rasbiologiska institutet då som inrättades för 100 år sen, det har ju uppmärksammats mycket under det här året 2021 men kommer även att uppmärksammas under nästa år när verksamheten startade. Och vad tycker du själv är de intressantaste aspekterna av den här historien kring Rasbiologiska institutet?
SVEN: En intressant aspekt är den här kopplingen mellan vetenskap och politik som illustreras, hur politiker gärna nappar på påståenden om stora vetenskapliga genombrott som snart ska komma och bli otroligt användbara för hela samhället och som ska bidra till att lösa det som vi i dag kallar de stora utmaningarna. Det där ser man ju händer inom andra områden då och då och politiker är ju handikappade när de ska göra den här typen av bedömningar därför att de ofta inte har så goda vetenskapliga kunskaper själva att de kan avgöra vad som är vad. Men det fanns på den här tiden fler politiker som hade det, så att det var inte helt vattentäta skott. Nils Wohlin, som jag nämnde förut, var ju faktiskt professor i statistik. En annan viktig politiker i det här sammanhanget var socialdemokraten Alfred Petrén som var en framstående figur inom svensk sjukvård, specialiserad på alkoholfrågor, och också positiv till det här rasbiologiska projektet. Men på vänsterkanten då. Och rasbiologin uppfattades som sagt som viktig för att komma till tals med alkoholfrågan, den var ju väldigt aktuell och det var vid den här tiden som man hade folkomröstning och så. Det är ändå märkligt att man svalde Lundborgs projekt med hull och hår, eftersom han så tydligt hade uttalat sig på ett sätt som man skulle kunna tro vore mer politiskt kontroversiellt än det verkar ha varit, eller också visste man inte och brydde sig inte, det är svårt att säga. Men han hade till exempel såna idéer som att arbetarklassen hade de sämsta genetiska förutsättningarna i samhället, vilket bevisades av att de befann sig på botten av samhället. Inte bara arbetarklassen förstås, utan de som befann sig riktigt på botten, det var ju de socialt mer missanpassade, som alkoholister och prostituerade. Men han identifierade ju rasbiologin också som en klassfråga. Inom den så kallade nordiska rasen så var … Jag menar, hotbilden var degeneration, att det genetiska materialet i Sverige skulle försämras. Men degenerationsfaran kopplades nog för de flesta mer med klassfrågan än med samer eller invandrare, som det inte fanns så mycket av vid den här tiden. Och där var ju logiken den att de med sämst genetiska förutsättningar går det sämst för också socialt, men de är också de som reproducerar sig mest och vars gener alltså får större och större spridning och det här är ju den här frågan om befolkningskris som blev så omdiskuterad på 20-talet, särskilt kanske på 30-talet. Det föds för få barn, var ju en utgångspunkt. Men en utgångspunkt som ofta kanske var viktigare då för personer med den här typen av synsätt var att det föds för få barn i medelklass och bland eliterna och för många barn i underklassen. Den hotbilden var väldigt viktig för att rasbiologin skulle få så pass stort genomslag, samtidigt så tycks det som socialdemokrater inte gjort någon klassanalys över huvud taget.
ANNICA: Nej, för det låter väldigt konstigt att ett sånt resonemang skulle gå igenom på något sätt och …
SVEN: Ja, det är en intressant fråga, hur politiker tänker när de ställs inför vetenskapliga auktoriteter. Sen kan man också minnas att det fanns rasistiska falanger också inom rasbio… inom socialdemokratin vid den här tiden, de var ju inte fria ifrån sånt. Hur mycket det spelade in är lite svårt att veta, eller åtminstone så har inte jag sett att det har analyserats på ett trovärdigt vis.
ANNICA: Så det kan finnas en fara i det här när politiker ska välja att satsa på viss forskning?
SVEN: Ja, det finns en fara med att man köper en vetenskaplig retorik också som är orimlig på många sätt. Det där har ju varit ett återkommande tema i den forskningspolitiska diskussionen under hela 1900-talet, kanske framför allt under efterkrigstiden när de stora satsningarna på forskning och forskningsråd och sådär kom på allvar. Det har också lett till ett slags politiskt spel där forskare lovar och politiker betalar och någonstans så har det funnits lite … har det ofta funnits lite för stora diskrepanser mellan vad man lovar och vad man faktiskt rimligen kan göra. Den diskussionen har funnits mycket på det biomedicinska området, till exempel i förhållande till cancerforskning men också inom fysiken och på en del andra områden. Det här med nanoteknologi är väl ett sånt exempel som under en tid har blåsts upp väldigt mycket och som kanske kommer att få stor betydelse, men i den här retoriken ingår det också att saker ska hända väldigt snabbt. Det ska komma fort. Och det gör det ofta inte.
Det där har också lett till att politikerna sen 80-talet ungefär har blivit mer och mer intresserade av en mer direkt styrning av vetenskapen, inte bara att man skyfflar över pengarna, utan att man också är mer direkt koppling till vad som kan uppfattas som samhällsnyttigt. Så att det är en ständig diskussionsfråga under hela 1900-talet och fram till i dag och Rasbiologiska institutet är ett exempel på hur illa det kan gå. Det är en sak som jag tycker är intressant med det där, en annan sak som är intressant är den här kopplingen till den nazistiska rasbiologin, därför att den var så pass stark. Ja, det är det som skulle bli den nazistiska rasbiologin. Både Nilsson-Ehle, alltså den stora stöttepelaren för det här projektet vetenskapligt i Sverige och Herman Lundborg var ju väldigt positiva till den tyska utvecklingen. Herman Nilsson-Ehle uttalade sig mot den nazistiska antisemitismen men han var väldigt positiv till den utvecklingen i största allmänhet där. Och han gjorde till och med så att han satte sin vetenskapliga trovärdighet i pant på att det som hände i Tyskland var bra för Tyskland och bra för Sverige. Han sa liksom ”för jag är en forskare, ni kan lita på mig”.
Lundborg själv hade blivit mer och mer marginaliserad men han kan också betraktas som en egentligen … ett slags på många sätt en typisk nazist. Han har så mycket ideologiskt gemensamt med nazismen, så jag kan utan vidare placera honom i det lägret. Och han betydde en del för de tyska rasbiologerna som sen var verksamma under naziperioden, eftersom institutet var ett tidigt exempel på ett forskningsinstitut av den här typen och det var flera utav de här personerna som sen ledde såna här institut, både på växtförädlingsområdet och rasbiologiska området som pekade på de tyska instituten, att det svenska hade varit en förebild, för de kom senare då, slutet på 20-talet. Och det var det väl lite grann, åtminstone i den meningen att det var en hyfsat stor satsning på området ifrån statens sida och det gillade de ju, för flera utav de här tyskarna var också ganska framstående forskare i någon slags akademisk mening. Det finns ingen nödvändig motsättning mellan att vara en skicklig forskare och att ha den ena eller den andra politiska inriktningen, men jag har svårt att se Lundborg som en viktig person rent vetenskapligt heller.
ANNICA: Mm. Ja, nej, men det finns mycket att lära av den här historien, kan man säga, så att det behövs ju mycket diskussioner än i dag kring de här frågorna.
SVEN: Absolut, det behövs upplysning. Men en utav de sakerna som irriterar mig ibland, det är att man säger … att man förklarar de här personernas agerande och tankesätt att det låg i tid. Men man ska inte se det på det sättet, därför att personer som Lundborg eller hans tyska kollegor Eugen Fischer och Erwin Bauer och Fritz Lenz som är tre utav de viktigaste, de var i högsta grad ansvariga för att de här sakerna låg i tiden. Det ser man ju på de mediakampanjer de bedrev, att de här sakerna låg i tiden berodde i hög utsträckning på de här herrarna och vad de sysslade med och hur de drev sin propaganda och det politiska stöd de fick. Och det politiska stödet i Sverige var ju … blev inte helhjärtat. I Tyskland så råkade de få en regim som baserade en stor del utav sin ideologi på rasbiologiska tankar, så där blev ju stödet mycket, mycket större. Men rasbiologerna själva bär ju naturligtvis ett stort ansvar för att det här har skett. De var med om att forma den här tidsandan. Och sen så finns ju hela det här som jag nämnde med kolonialismen och tidigare mer luddiga rasföreställningar och darwinism och allt möjligt bakom som en historisk fond.
ANNICA: Ja, men tack så mycket för att du kom hit och berättade.
SVEN: Ja.
ANNIKA: Jätteintressant.
SVEN: Tackar.
[musik]
ANNICA: Du har lyssnat på Forskarpodden med professor Sven Widmalm. Följ oss på Podbeam, Itunes, Spotify eller andra poddläsare. Kontakta oss gärna i sociala medier på #forskarpodden eller på universitetets webbsida uu.se/forskarpodden. Jag heter Annika Hult och Forskarpodden produceras av Uppsala universitet, med musik av Markus Sjöblom.