Texter och ljudberättelser

Från 1600-talet till slutet av 1800-talet var Sverige med och koloniserade områden utanför Europa. Sverige försökte flera gånger skaffa sig öar och landområden. Anledningen var att Sverige ville delta i den vinstgivande handeln med varor från kolonierna och hitta marknader där man kunde sälja svenska produkter.

Sverige blev aldrig en stor kolonialmakt, jämfört med länder som Spanien, Frankrike och Storbritannien. Trots detta lyckades Sverige att skaffa sig två utomeuropeiska områden under mitten av 1600-talet. Ett låg i dagens USA och ett i det område där den västafrikanska staten Ghana ligger i dag.

Under slutet av 1700-talet ökade intresset för kolonier i Sverige. Denna gång var det främst handeln med socker, kaffe, bomull och förslavade människor som lockade. Detta ledde till innehavet av den karibiska ön S:t Barthélemy mellan 1784 och 1878. Att Sverige fick en ö i Karibien innebar att Sverige deltog i handeln med människor från Afrika och att man utnyttjade slavarbetskraft. Slavhandeln pågick i den svenska kolonin till början av 1830-talet och själva slaveriet avskaffades 1847.

Sverige skaffade sig alltså två kolonier under 1600-talet. Den första kallades Nya Sverige. 1638 anlände de första svenska skeppen till Lenapehoking. Platsen ligger i utkanten av staden Wilmington, i delstaten Delaware (USA). En svensk koloni etablerades i ett område som i dag tillhör delstaterna Delaware, Pennsylvania och New Jersey.

Svenskarna handlade med den lokala befolkningen och köpte landområden för att kunna bedriva handel och jordbruk. Slaveriet var ännu inte särskilt utbrett i området och man känner bara till en afrikansk förslavad person i den svenska kolonin. Det var svårt att förse kolonin med svenska handelsvaror och den ekonomiska situationen i kolonin försämrades under 1650-talet. Kolonin togs först över av Nederländerna under 1650-talet. Området blev senare brittiskt och slutligen en del av USA.

Det andra område som Sverige etablerade sig på under 1600-talet ligger i en del av det som i dag är Ghana.

Det började med att drottning Kristina gav en tysk handelsman tillstånd att handla i Afrika för svensk räkning. Louis de Geer finansierade skeppet St. Jacobs som år 1646 transporterade förslavade människor från Västafrika till den karibiska ön Barbados. Minst 30 av de 260 fångarna dog under resan. Fler svenska skepp gjorde liknande resor och intresset för afrikansk handel ökade i Sverige. På slutet av 1640-talet bildades handelsföretaget Svenska Afrikakompaniet i Stockholm. Kompaniets affärsidé var att bedriva handel på den västafrikanska kusten. Kompaniet etablerade i början av 1650-talet flera handelsstationer längs kusten i Guineabukten. Dessa liknade fort och hade kanoner för att skydda sig mot anfall.

Ett av de viktigaste svenska forten byggdes vid udden Cabo Corso. Det är därför det svenska området ibland kallas just så. Det som i dag är grunden till fortet Cape Coast Castle byggdes av det svenska kompaniet. Cape Coast Castle ligger i dagens Ghana och är nu ett museum över slavhandeln och utnämnt till världsarv av Unesco.

Det beräknas att Svenska Afrikakompaniet var involverat i transporten av mellan 500 och 1000 förslavade afrikaner under de dryga tio åren det var aktivt vid kusten. Precis som i fallet med Nya Sverige i Nordamerika blev de svenska områdena tagna av andra kolonialmakter. Först av Danmark och senare av Nederländerna och England.

Under 1700-talet blev kolonier i Karibien av stor ekonomisk betydelse för flera kolonialmakter, främst Storbritannien och Frankrike. Socker och andra kolonialvaror var viktiga inkomstkällor för dessa länder. För att öka produktionen i Karibien behövdes mer arbetskraft. Detta ledde till att slavhandeln växte och blev som störst under denna period.

I Sverige såg man att även mindre länder som Danmark – som hade tre öar i Karibien – tjänade pengar på slaveri. Den svenska ekonomin var i dåligt skick i slutet av 1700-talet och i Stockholm ökade intresset för att skaffa sig nya kolonier. Kung Gustav III var drivande i ansträngningarna att skaffa en svensk koloni. Kungen var intresserad av flera öar, bland andra spanska Puerto Rico (som i dag är en del av USA). Till slut lyckades Sverige under Gustav III:s besök i Paris 1784 att förhandla till sig den franska ön S:t Barthélemy. Som ersättning för ön fick Frankrike förmånliga villkor för att handla med Sverige.

S :t Barthélemy och öarna runtomkring hade varit befolkade före européerna anlände under 1500- och 1600-talen. När de första svenska skeppen anlände 1785 hade den ursprungliga befolkningen redan tvingats bort till större öar. Vid svenskarnas ankomst bodde cirka 800 personer på ön. Av dessa var ungefär 500 vita som ägde cirka 300 förslavade svarta människor.

Ön var fattig och befolkningen drabbades av svält de år det regnade lite och skördarna blev dåliga. Svenskarna insåg snabbt att ön inte var lämplig för jordbruk. Det fanns inte tillräckligt med vatten och försöken att odla sockerrör misslyckades. Svenskarna förstod snart att öns största fördel var dess skyddade hamn. Hamnens skyddade läge underlättade handeln.

År 1785 bestämdes att handelsmän från alla länder fick handla på S:t Barthélemy. Tullarna och skatterna var lägre än i de omgivande kolonierna. Många handelsmän lockades av de goda affärsmöjligheterna och flyttade till den svenska ön. De tog med sig förslavade människor och köpte fler när kolonins affärsverksamheter växte och de behövde mer arbetskraft.

S:t Barthélemys befolkning ökade snabbt under de första svenska decennierna. Den svenska kolonin hade runt år 1810 minst 5 000 invånare. Ungefär 70 procent av befolkningen på S:t Barthélemy var svart. Den svarta befolkningen var i majoritet ända fram till att slaveriet avskaffades 1847.

Majoriteten av den svarta befolkningen var född i Karibien. Det fanns också en stor grupp av förslavade människor som var födda i Afrika. Dessa hade kommit till S:t Barthélemy på svenska och utländska slavskepp.

Den svarta befolkningen var uppdelad i två grupper. De flesta var förslavade, men det fanns också så kallade fria svarta. Personer som klassades som fria svarta var till exempel barn av vita män och svarta kvinnor, men också före detta förslavade som frigetts av ägaren. De behövde alltid kunna bevisa sin frihetsstatus med ett så kallat ett fribrev. Fria svarta utan fribrev eller som dömts för ett brott riskerade alltid att förslavas. Detta innebar att de blev sålda på en slavauktion.

Det här är en berättelse om hur svårt men viktigt det var för den svarta befolkningen på S:t Barthélemy att bevisa sin frihet. Den bygger på domstolsprotokoll som forskare kunnat ta del av.

Staden som grundades runt den skyddade hamnen fick namnet Gustavia efter Gustav III. Staden växte fort. År 1812 bodde cirka 2 800 svarta människor och ungefär 1 000 vita i Gustavia. Gustavia var ungefär lika stor som städerna Uppsala eller Gävle vid samma tid.

Det fanns gott om affärer, restauranger, verkstäder, skeppsvarv och andra verksamheter i Gustavia. Kringresande teatersällskap besökte staden. Mellan 1804 och 1819 trycktes det en tidning, The Report of St. Bartholomew. Det fanns svensk polis, en domstol och ett fängelse.

Vad man vet utfördes nästan allt fysiskt arbete i kolonin av den svarta befolkningen. Den förslavade befolkningen på landsbygden arbetade inom det småskaliga jordbruket. I staden arbetade männen till exempel som byggnadsarbetare eller i hamnen. Det var förslavade som byggde den svenska huvudstaden. Många arbetade som fiskare och sjömän. Det fanns också förslavade personer med arbeten som frisör och bagare.

Förslavade kvinnor arbetade ofta som tjänstefolk och tog hand om barn och hushållsarbete. De arbetade också med hantverk, som till exempel att rulla cigarrer. Vissa arbetade som barnmorskor och tvätterskor. Det var också vanligt att förslavade kvinnor sålde varor på stadens marknadstorg.

Även prostitution var vanligt. Det mesta tyder på att det var förslavade kvinnor som tvingades prostituera sig.

Det var betydligt fler vita män än kvinnor som flyttade till S:t Barthélemy. De flesta svenska männen hade förhållanden med svarta kvinnor, både förslavade och fria svarta.

I jämförelse med en vanlig svensk skola under samma tid var det mycket vanligare att människor inte kunde läsa och skriva på S:t Barthélemy. Det fanns privata skolor i Gustavia, men bara vita barn fick tillgång till skolgång. Ön hade också katolska och protestantiska kyrkor som erbjöd viss skolundervisning. Metodisterna, ett av de protestantiska samfunden, drev även en skola där förslavade barn var välkomna. Eftersom slavägare krävde att barn började arbeta så fort det var möjligt, ibland redan i femårsåldern, var det ovanligt att förslavade kunde läsa och skriva.

Det var slaveriet som gjorde det möjligt att tjäna pengar i kolonierna i Karibien. De viktigaste kolonialvarorna, främst socker men också kaffe, bomull och tobak, producerades av förslavad arbetskraft. För att förse kolonierna med förslavad arbetskraft deltog alla kolonialmakter, även Sverige, i slavhandeln. Sverige var en sen och liten kolonialmakt. Trots det medverkade Sverige under några årtionden till att slavhandeln mellan Afrika och kolonierna upprätthölls under krig och konflikter i Europa och Karibien.

Slavhandeln var också vinstgivande i sig. Den svenska slavhandeln försåg främst andra kolonier med förslavade människor. S:t Barthélemy var en liten ö, cirka 25 kvadratkilometer stor. Det var omöjligt att odla sockerrör och det fanns inte något stort behov av förslavade som arbetade i jordbruket.

När S:t Barthélemy blev svenskt bildades det Svenska västindiska kompaniet i Stockholm. Kompaniet var ett företag som ägdes av handelsmän, militärer och personer ur den svenska överklassen. Kungafamiljen var den största delägaren. Kompaniet hade som uppgift att handla med kolonialvaror och förslavade människor. Vinsterna gick till delägarna i Stockholm. Kompaniet uppmanade till slavhandel genom att sätta låga tullavgifter för import och export av förslavade. Man ville locka slavhandlare till den svenska ön för att tjäna pengar på ökade tullinkomster.

År 1790 fastställdes tullen för förslavade som transporterats på svenska skepp från Afrika till S:t Barthélemy. Tanken var att dessa skulle säljas vidare till andra kolonier. Tullen angavs både för vuxna och barn. Eftersom det var svårt att avgöra åldern på de barn som fraktades över Atlanten bestämdes tullen enligt barnets längd. Tullen för barn som var kortare än cirka 140 cm var hälften av den för en fullvuxen fånge.

Det kan vara svårt att göra en avgränsning för vad som kan sägas vara just svensk slavhandel. I forskningen är det vanligt att räkna all slavhandel med koppling till Sverige som svensk slavhandel. En sådan koppling kunde till exempel vara att skeppet som fraktade förslavade människor hade svenska ägare. En annan koppling är att slavskeppen lastade av fångar på S:t Barthélemy. Där köptes de av lokala handelsmän i väntan på att de skulle säljas vidare. Det var också vanligt att slavskepp seglade under svensk flagg även om det ägdes av utländska handelsmän. Detta eftersom handelsmän flyttade till S:t Barthélemy och registrerade sina skepp som svenska för att kunna ta del av de svenska förmånliga reglerna och skatterna. Även detta räknas som svensk slavhandel.

Det fanns också slavskepp som räknas som svenska även om de inte besökte S:t Barthélemy. Slavskeppen kunde vara ägda av svenskar och i stället för att sälja förslavade från Afrika på S:t Barthélemy såldes fångarna i andra kolonier. Till den svenska slavhandeln räknas också de människor från Afrika som smugglades via S:t Barthélemy efter att Sverige uppgett att man slutat med slavhandeln.

Förutsättningarna för att bedriva slavhandel via S:t Barthélemy förändrades under den svenska tiden. Det blev till exempel brist på slavarbetskraft i Karibien under krigen mellan Frankrike och Storbritannien runt år 1800. Detta eftersom kriget gjorde slavhandeln svårare. En tjänsteman i skrev 1797 till Stockholm för att uppmana det Västindiska kompaniet att utrusta skepp för att delta i slavhandeln. Han förutsåg att en ”dylik entrepris [affärsföretag]” skulle bli en mycket lönsam affär. Priset på fångar från Afrika hade gått upp på grund av kriget.

S:t Barthélemy var huvudsakligen en plats där man sålde afrikanska fångar vidare till andra kolonier. De flesta av de förslavade från Afrika som skeppades via S:t Barthélemy såldes till andra karibiska öar. Även om majoriteten såldes till andra kolonier köptes människor som förslavats också av lokala slavägare. En stor del av S:t Barthélemys förslavade befolkning var född i Afrika.

Den svenska regeringen lovade 1813 att avskaffa slavhandeln. Slavhandeln fortsatte ändå, men eftersom handeln var förbjuden är information om den svårare att hitta. Alla som var inblandade gjorde sitt bästa för att hemlighålla transporterna. Förbuden mot slavhandel ledde till smuggelhandel av förslavade. Smugglingen var utbredd i hela Karibien.

De koloniala myndigheterna gjorde sitt bästa för att dölja svensk slavhandel efter 1813. Trots detta finns det arkivdokument som bevisar att slavhandel bedrevs via den svenska ön efter förbudet. Skeppet Jupiter sålde i hemlighet till exempel 380 förslavade på S:t Barthélemy 1821.

Ett annat exempel är en rapport av guvernören på den franska ön Guadeloupe. Han rapporterade 1827 till kolonialministeriet i Paris om ett typiskt fall av slavhandel via den svenska ön. Pirater hade kapat ett slavskepp vid Brasiliens kust. De dödade besättningen och seglade med fångarna till S:t Barthélemy. Det anges inte exakt var de förslavade såldes. Det är troligt att skeppet lastade av fångar på den mindre ön La Fourchue som tillhörde den svenska ön. Människorna som förslavats köptes av franska handelsmän som i sin tur sålde dem på Guadeloupe. Rapporten bekräftade ryktet att S:t Barthélemy var en plats där man kunde köpa och sälja förslavade människor trots de internationella förbuden. Den svenska staten gjorde inte några större försök att hindra handeln.

Den hittills största undersökningen av den svenska slavhandeln publicerades 2016. Undersökningen täcker perioden 1785 till ungefär 1830 och listar cirka 90 slavskepp som har koppling till den svenska kolonin. Allt som allt finns det bevis på att mellan 8 000 och 10 000 fångar transporterades från Afrika eller mellan karibiska öar med svensk medverkan. Det verkliga antalet är säkerligen lite större.
Eftersom det inte finns så mycket källmaterial om slavhandeln är det svårt att fastställa hur många fler fångar det handlar om. Det är också svårt att veta varifrån i Afrika de förslavade kom. Dels besökte slavskeppen ofta flera slavhamnar i Afrika, dels dokumenterade man inte varifrån människorna från början kom.

Det totala antalet afrikanska fångar som transporterades över Atlanten från slutet av 1500-talet till slutet av 1800-talet är omdiskuterat. Den största databasen om slavhandeln, Slave Voyages, bygger på en sammanställning av ett stort antal undersökningar och anses vara ganska tillförlitlig. Enligt denna sammanställning lastades cirka 12,5 miljoner fångar på skepp i Afrika. Nästan 11 miljoner av dessa anlände till Sydamerika, Karibien och Nordamerika.

Slavhandeln har undersökts noga och historiker som forskar om slaveriet är ganska överens om att siffrorna ligger nära det verkliga antalet. Andelen fångar som transporterades från Afrika eller mellan karibiska öar med svensk medverkan är alltså liten i jämförelse med det totala antalet människor från Afrika som tillfångatogs och förslavades.

Det är dock viktigt att sätta siffrorna i sitt historiska sammanhang. Till att börja med blev S:t Barthélemy svenskt först 1784. Detta var i slutet av den långa perioden av slavhandel. Under några decennier gjorde handelsmän i Sverige och på S:t Barthélemy sitt bästa för att tjäna pengar på slavhandeln. Dessutom fortsatte svenska handelsmän att handla med förslavade människor efter att slavhandeln förbjudits. Den svenska medverkan i slavhandeln upphörde först efter internationella påtryckningar.

Hur de afrikanska fångarna transporterades över Atlanten är bland de mest undersökta delarna av slaveriets historia. Men det finns få bilder från tiden som avbildar förhållandena på slavskeppen och inga av svenska slavskepp. Med hjälp av bilder och berättelser från andra länders slavtransporter går det ändå att förstå ungefär hur det var för fångarna på de svenska slavskepp som korsade Atlanten.

En av de oftast förekommande bilderna av hur fångar transporterades på slavskepp är en ritning över det brittiska slavskeppet Brooks. Ritningen användes i kampanjen mot slavhandeln. Versionen som visas här kommer från en bok publicerad av svensken Carl Bernhard Wadström i London. Wadström är tillsammans med den svenske läkaren Anders Sparrman exempel på svenskar som deltog i den internationella kampen mot slavhandeln i slutet av 1700-talet.

Ritningen över hur människor transporterades på Brooks ger dock en missvisande bild av fångarnas förhållanden på slavskeppen. Verkligheten var värre. Brooks hade under sina resor över Atlanten transporterat betydligt fler människor än det antal som visas på bilden. På bilden syns 470 människor: 190 män, 183 kvinnor, 70 pojkar och 27 flickor. Som mest fraktade Brooks 740 fångar år 1785. Brooks var ett ovanligt stort slavskepp. Det finns inte något känt svenskt slavskepp som var så stort som Brooks.

En bild av det franska slavskeppet Marie-Séraphique ger en bättre uppfattning av hur ett typiskt slavskepp under andra hälften av 1700-talet såg ut. De svenska slavskepp som än så länge upptäckts av forskare var ungefär av samma storlek som Marie-Séraphique eller mindre.

Skeppet Marie-Séraphique transporterade i genomsnitt 357 fångar på varje resa. Bilden gjordes under en resa då skeppet fraktade 307 fångar (189 män, 60 kvinnor, 49 pojkar och 9 flickor).

Utrymmet för de 307 förslavade personerna på Marie-Séraphique var cirka 0,55 kvadratmeter per person. Detta överensstämmer med utrymmet på brittiska slavskepp under samma tid. Precis som på slavskeppet Brooks var det inte ståhöjd i lastutrymmet på Marie-Séraphique utan fångarna var tvungna att krypa. De manliga fångarna kopplades ihop två och två med fotbojor i lastrummet i den främre delen av skeppet. Det fanns olika metoder för att fängsla fångar under däck. På det svenska slavskeppet Fäderneslandet användes långa järnstänger som kopplades ihop med fotbojor.

Dödligheten bland fångarna var hög på grund av sjukdomar som lätt spreds på skeppen. En berättelse kommer från en skeppsläkare som arbetade på den svenska slavhandlaren Adolf Fredrik Hansens slavskepp Resolution. Skeppet befann sig vid den afrikanska kusten för att köpa förslavade människor. Läkaren berättade om hur han 1811 besökt det spanska slavskeppet Brilliante Rosa som hade ankrat nära det svenska skeppet utanför det som idag är Kongo. Brilliante Rosa var också där för att köpa fångar. Läkaren berättade hur han amputerat en sjömans arm som skadats i en explosion. Det är inte känt hur många fångar det svenska slavskeppet Resolution transporterade, men det spanska skeppet, som läkaren varit på, lämnade Kongos kust med 464 fångar ombord. Minst 130 fångar dog på resan till Kuba som tog 52 dagar.

Eftersom segelfartygen var beroende av vädret berättas det också i källorna om hur slavskepp vars resor tog längre tid än planerat fick slut på vatten och mat. När detta skedde var fångarna de första att dö. Det finns även historier om hur fångar kastats överbord för att skeppsägarna skulle kunna få pengar från den försäkring de ofta tog ut för lasten.

På senare år har forskning visat att det var ganska vanligt att fångarna gjorde uppror på skeppen. På bilden beskjuts fångarna av besättningen som står bakom ett plank på akterdäck. Enligt historien om just detta skepp skedde upproret vid kusten i det som idag är Sierra Leone i Västafrika. Upproret misslyckades och ledaren avrättades direkt genom hängning.

Slavskeppet Fäderneslandet, med kapten Peter Fahlgren, anlände till Gustavias hamn 1795 lastat med minst 240 förslavade människor från Västafrika. Skeppet ägdes av bröderna Reimers. De tillhörde handlarfamiljen som gav namn till den lilla ön Reimersholme vid Södermalm i Stockholm. Skeppet seglade 1793 från Stockholm till Lissabon i Portugal med en last av trävirke som såldes där. I Lissabon byggdes skeppet om för att bedriva slavhandel och seglade till Västafrika. Där seglade det i flera månader utefter kusten för att köpa fångar av europiska handelsmän.

Efter franska revolutionen 1789 var det krig mellan Frankrike och Storbritannien och detta nådde även till Afrika. Franska krigsskepp misstänkte att skeppet Fäderneslandet var brittiskt. I december 1794 gick en fransk flottstyrka ombord och tog 112 fångar ur lasten. Skeppet fortsatte utmed kusten för att köpa nya fångar för att ersätta de som förlorats. Fäderneslandet lämnade slutligen den västafrikanska kusten i februari 1795 och anlände till S:t Barthélemy den 5 maj.

Adolf Fredrik Hansen var en av de viktigaste svenska slavhandlarna i kolonin. Redan dagen efter ankomsten till Gustavia sålde han 209 fångar ur Fäderneslandets last till en lokal handelsman. Minst 30 fångar till såldes vid andra tillfällen.

Eftersom Fäderneslandet skulle återvända till Sverige med kolonialvaror såldes också slavskeppsutrustningen. Den bestod av bland annat av fartygets stora kök för fångtransporter. Bland det som såldes fanns kopparkittlar, köksredskap, vattentunnor och den överblivna maten. Även de fotbojor som fångarna hölls fängslade under däck med såldes. Utrustningen köptes av andra handelsmän för att utrusta de slavskepp som lämnade den svenska ön för att köpa fångar i Afrika.

Försäljningssumman för de 209 fångar som såldes vid ankomsten var cirka 22 000 spanska dollar. Det är nästintill omöjligt att jämföra pengars värde på slutet av 1700-talet med dagens penningvärde. Beroende på hur man räknar kan värdet i dag för en förslavad variera mycket. En jämförelse som ibland görs är att priset för en förslavad person motsvarade kostnaden för en bil i dag. Med den jämförelsen skulle försäljningssumman för 209 förslavade vara värd minst 30-40 miljoner kronor i dag.

Ett annat svenskt skepp avgick från S:t Barthélemy mot Storbritannien ett par veckor efter Fäderneslandets ankomst. Det var lastat med kolonialvaror till ett värde av cirka 35 000 spanska dollar i dåtidens valuta. Fäderneslandets verksamhet är ett typiskt exempel på den transatlantiska handeln, där förslavade människor från Afrika såldes i Karibien och hur pengarna användes för att köpa bland annat socker och kaffe som såldes i Europa.

En annan svensk handelsman i Gustavia som köpte och sålde förslavade människor från Afrika var Gustaf Wernberg. I januari 1797 fraktade Wernberg 64 förslavade personer på sitt fartyg Anna Maria från S:t Barthélemy till Kuba. Det är okänt om Wernberg hade fraktat människorna över Atlanten på ett eget fartyg eller köpt dem i Gustavia. Skeppet Anna Marias verksamhet är ett typiskt exempel på den slavhandel som bedrevs med Gustavia som bas. Större skepp som Fäderneslandet fraktade fångar från Västafrika som såldes på S:t Barthélemy till lokala handelsmän. Wernberg var en av de som sålde fångar vidare till andra kolonier i framför allt Karibien.

Slavskeppet Stockholm anlände till Gustavia i januari 1811 med ett okänt antal fångar från Afrika. Några dagar senare lämnade det fria svarta paret Rebecca och Engle Jeems in ett klagomål till domstolen i Gustavia. Rebeccas brorson Richard Tacklin, också fri svart, hade varit skeppsgosse på Stockholm. Han hade berättat om det våld han hade blivit utsatt för under resan. Richard Tacklins historia är den enda källan till kunskap om skeppet Stockholm och dess resa till och från den afrikanska kusten 1810–1811. Richards närvaro på Stockholm visar också att skeppets resa började på S:t Barthélemy. Det var annars vanligt att slavskepp inledde sina expeditioner i någon annan hamn och slutligen sålde fångarna i Gustavia.

Enligt polisen hade kaptenen och styrmannen utsatt Richard för utdraget och upprepat våld. Polisen konstaterade att pojken blivit ”tyranniskt” behandlad och ”lidit stor smärta”. Richard undersöktes av den svenske läkaren Johan Erik Forsström, som rapporterade att pojken hade blåmärken, brännsår och ärr över hela kroppen. Fallet gick aldrig till domstol. Rebecca och Engle Jeems drog tillbaka sitt klagomål efter att kaptenen hade betalat ett skadestånd.

Informationen om slavskeppet Stockholm dyker upp i arkiven som en bakgrund till våldet mot Richard Tacklin. Om inte Richards släktingar gått till domstolen skulle vi inte ha vetat att slavskeppet Stockholm fraktade fångar från Afrika till S:t Barthélemy. Berättelsen om hur han misshandlades liknar andra dokumenterade grymheter mot fångar på slavskepp från andra länder.

Andra exempel på svenska slavskepp som dyker upp i arkiven är Farnham, Sao Francisco de Asis och Rebecca. De är endast kända eftersom de svenska slavhandlarna Adolf Fredrik Hansen och Jacob Röhl var försenade med att betala tullavgifterna för slavimporten. Skeppen kom till S:t Barthélemy 1808–1810 med respektive 319, 142 och 193 fångar från Afrika. Dessa fångar spärrades in i hamnmagasin i Gustavia innan de såldes vidare av Hansen och Röhl.

Det finns inte mycket detaljerad information om vad som hände på just svenska slavskepp. Fäderneslandet och Stockholm tillhör de få det finns mer information om. Dessa fartyg visar att förhållandena på svenska slavskepp var lika hårda som på andra kolonialmakters skepp som fraktade fångar över Atlanten.

Svenska slavhandlare lärde sig snabbt hur man skulle göra för att tjäna pengar på handeln med förslavade människor från Afrika. Den svenska slavhandeln liknade på flera sätt de större kolonialmakternas slavhandel.

De europeiska kolonierna fick allt större ekonomisk betydelse under andra hälften av 1700-talet. Eftersom produktionen av främst socker krävde mer och mer arbetskraft ökade slavhandeln. På samma gång växte kritiken mot slaveriet i Europa och det bildades föreningar i framför allt Storbritannien som motarbetade slaveriet. Slaveri och kolonialism debatterades också livligt i svenska tidningar och böcker. Det spelades också teaterpjäser i Stockholm och i mindre svenska städer där slaveri förekom i handlingen. Svarta människor spelades av vita sminkade skådespelare. Flera av dessa pjäser var mycket kritiska mot slaveriet.

Det mest kända motståndet mot slavhandeln och slaveriet drevs av den brittiska abolitionsrörelsen. Abolition betyder avskaffande. Slav- och plantageägarna motsatte sig alla försök att avskaffa slaveriet. De brittiska slaverimotståndarna insåg att det var omöjligt att få stöd för att direkt avskaffa slaveriet. I stället inriktade de sig på att skapa stöd för att förbjuda handeln med förslavade från Afrika. På så sätt skulle plantageägarna inte kunna köpa ny arbetskraft. Detta lyckades och Storbritannien förbjöd handeln med förslavade människor från Afrika till kolonierna år 1807.

I början av 1800-talet fanns det ingen större debatt i Sverige med krav på att svensk medverkan i slavhandel skulle förbjudas. Det var i stället påtryckningar från andra länder som var avgörande. När Storbritannien fick Sveriges hjälp i kriget mot Frankrike på 1810-talet fick Sverige ekonomisk ersättning. På samma gång krävde de brittiska myndigheterna att Sverige skulle förbjuda slavhandeln. Sverige skrev därför under ett avtal om att avskaffa slavhandeln. Med slavhandeln menades då transporten av nya fångar från Afrika. Att köpa och sälja förslavade människor inom kolonierna, och även mellan kolonierna i Karibien, var fortfarande tillåtet.

Trots förbudet fortsatte slavhandeln från Afrika via S:t Barthélemy. Det var känt i Karibien att den svenska ön var en plats dit man kunde smuggla och sälja människor som förslavats utan större risk för upptäckt. Slavhandeln med nya fångar från Afrika blev under 1820-talet mer och mer kritiserad. Sverige skrev vid flera tillfällen på internationella avtal där medverkan i slavhandeln förbjöds. Trots detta fortsatte slavhandeln via S:t Barthélemy.

Myndigheterna i Stockholm visste att det bedrevs slavhandel via den svenska ön men agerade inte.

År 1830 fattade kung Karl XIV Johan beslut om en lag som förbjöd slavhandeln. Det skedde efter påtryckningar från Storbritannien. Lagen avsåg handeln med nya fångar från Afrika och krävde dödstraff för svenskar som deltog i slavhandeln. Svenskar fick fortfarande ”för eget behov” köpa eller sälja förslavade där detta tilläts. Det var alltså fortfarande tillåtet att handla med förslavade människor på S:t Barthélemy och andra öar i Karibien. Lagen var till slut framgångsrik. Endast några få slavskepp med svensk anknytning är kända efter att lagen infördes 1830.

Livet som förslavad på S:t Barthélemy var hårt reglerat. Polisen gjorde allt den kunde för att hindra den svarta befolkningen att fly från slaveriet. Straffen var hårda för de som hjälpte en förslavad att fly. Trots detta finns det exempel på hur förslavade personer och fria svarta hjälpte varandra att fly eller undkomma straff. Dessa medhjälpare tog ofta stora risker och visste att de skulle bli hårt straffade om de upptäcktes.

Enligt slavlagen kunde till exempel en fri svart person som hjälpt en förslavad att fly straffas med att bli såld som slav. I ett rättsfall från 1790 hade en ”frigiven färgad flicka” gömt den unga kvinnan Pauline. Pauline hade flytt från sin ägare efter att ha blivit misshandlad.

Flickan som hjälpte henne var fri men blev dömd till att ”få hennes frihet tagen i från henne, och att säljas till högstbjudande”. Den fria flickan som inte namnges i protokollen straffades genom att säljas på auktion som slav.

Många rättsfall visar hur den svarta befolkningen skyddade varandra. Det hände också att förslavade personer hjälpte varandra att gömma stulna saker. Dessa lämnades från person till person för att undvika att någon upptäcktes med de stulna föremålen.

Berättelsen om John och Flora visar att svarta människor kunde dömas till hårda straff utan större bevis och för brott som inte var särskilt allvarliga. Den visar också hur utelämnade människor var till dem som hade makt och att många trots sin utsatthet gjorde vad dom kunde för att överleva. Berättelsen bygger på domstolsprotokoll som forskare kunnat ta del av.

Längtan efter frihet ledde till att de som förslavats tog stora risker. En del flydde genom att stjäla båtar för att fly till ett liv i frihet på andra öar. Det finns även exempel på dem som försökte gömma sig på skepp som skulle till Europa.

Förslavade kvinnor visste att ett förhållande med en vit man ökade chanserna att bli fri. Ett exempel på en kvinnlig slav som försökte bli fri på detta sätt var Daly. Hon stal år 1811 pengar av sin ägare tullaren Anders Furuträd. Hon gav pengarna till en annan förslavad kvinna som lovade att genom magi göra Furuträd kär i Daly. På så sätt skulle Dalys chanser att bli fri öka. Stölderna upptäcktes och Daly straffades hårt. Men Dalys försök var förståeligt. Många vita män fick barn med förslavade kvinnor och de frigav ofta barnen och ibland modern.

Strävan efter frihet var ständigt närvarande. Trots de hårda straffen tog många förslavade personer stora risker för att uppnå ett bättre liv, både för sig själva och för att hjälpa andra. De förslavades livssituation gjorde det dock nästan omöjligt för dem att organisera sig och kräva att bli bättre behandlade.

Det är viktigt att uppmärksamma att många förslavade gjorde motstånd mot sina ägare och de koloniala myndigheterna på olika sätt. Det hände till exempel att förslavade vägrade lyda sina ägare, trots att de visste att de skulle straffas. I dag kan vi också tolka stölder och andra brott som ett sätt för de som förslavats att göra motstånd mot hur de behandlades.

Det är dock viktigt att inte överdriva möjligheterna förslavade hade att förbättra sin situation. Det var riskfyllt att göra motstånd eller begå brott. Risken för upptäckt var stor och straffen hårda.

De som klassades som fria svarta hade större möjligheter än den förslavade befolkningen att kämpa för en rättvisare behandling. Många kunde läsa och skriva vilket gav dem möjligheter att läsa om vad som hände i andra kolonier. Nyheter om till exempel uppror och förbättrade levnadsvillkor spreds snabbt mellan öarna. Fria svarta kunde också organisera sig utan att riskera de hårdaste straffen som drabbade den förslavade befolkningen.

Många unga fria svarta hade en vit svensk pappa och en svart mamma. Det var mycket vanligt att vita män fick barn med svarta kvinnor. Precis som i Europa under samma tid var det inte aktuellt att kvinnor skulle få delta i politiska sammanhang eller ha rösträtt. Det finns därför bara information om hur unga fria svarta män organiserade sig för att kräva större rättigheter. Det är tydligt att dessa unga män som växte upp tillsammans med vita ungdomar ansåg att de borde behandlas på samma sätt som vita människor.

Fria svarta män började organisera sig på 1810-talet. De krävde samma medborgerliga rättigheter som den vita befolkningen. Slavlagarna gällde både för de förslavade och de fria svarta. Grupper av fria svarta män skrev flera gånger till myndigheterna för att kräva en rättvisare behandling. En gång vände de sig direkt till kungen i Stockholm. De skrev då på franska eftersom det var kung Carl XIV Johans modersmål.

Bland annat krävde de fria svarta att få delta i valen av representanter till kolonins styrelse. De ville också att samma lag som gällde för den vita befolkningen skulle gälla för dem. Som fri svart person riskerade man alltid att bli straffad med piskning. En vit person skulle i stället ha dömts till böter. Fria svarta riskerade dessutom enligt slavlagarna att förlora att sin frihet och säljas som slavar om de begått brott eller hamnat i skuld. Detta kunde aldrig hända en vit människa.

Bråk bröt ut i Gustavia 1829. Myndigheterna pekade ut den 20-årige Otto Daniel Milander som upprorsledare. Hans far var polismannen Per Fredrik Milander och hans mor den fria svarta kvinnan Isabella Waithman. Bråket var mellan unga fria svarta och vita män. Flera av de fria svarta männen som var med i slagsmålet var barn till vita fäder och svarta mödrar. Myndigheterna blev så oroade att de laddade kanoner som riktades mot upprorsmännen på en av Gustavias kajer. Till slut lyckades militärerna lugna ner situationen.

Året därpå besökte ett amerikanskt teatersällskap ön. Några vita män ville förbjuda fria svarta att gå på teaterföreställningen. Detta ledde till ett stort gatubråk. Efter upprepade oroligheter var myndigheterna slutligen år 1833 tvungna att ge efter för de fria svartas krav. Alla paragrafer som gällde den fria svarta befolkningen togs bort ur slavlagen. De fria svarta fick samma politiska rättigheter som vita. Detta innebar bland annat att de kunde både rösta och ställa upp som kandidater för att bli ledamöter i kolonins styre.

De fria svartas kamp för medborgerliga rättigheter var till slut framgångsrik och ledde till att de 1833 likställdes med den vita befolkningen. Situationen för S:t Barthélemys förslavade befolkning var annorlunda. Det är svårt att se någon tydlig utveckling mot bättre villkor under början av 1800-talet. Den hårda slavlagen fortsatte att gälla för förslavade personer ända tills slaveriet på S:t Barthélemy avskaffades 1847.

När S:t Barthélemy blev svenskt 1784 blev Sverige ett land som tillät landets invånare att äga och handla med förslavade människor. Det hade inte varit tillåtet sedan trälar fanns i Sverige under medeltiden. För första gången sedan träldomen avskaffades i Sverige på 1300-talet fanns det nu en svensk förslavad befolkning.

En avgörande skillnad mellan det som i dag kallas Sverige och den svenska kolonin var lagstiftningen. Alla kolonialmakter i Karibien hade skapat lagstiftning som bara gällde för den svarta befolkningen. Sverige följde deras exempel genom att införa svenska slavlagar.

De svenska kolonialtjänstemännen insåg direkt efter att de anlänt till ön i mars 1785 att det behövdes nya svenska lagar för att reglera slaveriet. Många av de första lagarna som stiftades i kolonin gällde enbart förslavade.

I augusti 1785 förbjöds förslavade personer att vara utomhus på kvällen efter klockan tio utan skriftligt tillstånd från ägaren. Den svarta befolkningen förbjöds också att spela musik och dansa utan tillstånd. Man ansåg att grupper av förslavade som umgicks på kvällarna var hotfulla och att sådana folksamlingar kunde leda till uppror. I oktober samma år förbjöds de att sälja varor utan tillstånd och hotades med hårda straff om de bröt emot lagen. Enligt slavlagen fick slavar inte äga vare sig pengar eller föremål. Om en förslavad sålde något antog man därför att det var stulet. I april 1786 år infördes en lag som tvingade alla båtägare att dra upp sina båtar på land och låsa fast dem på nätterna. Lagen var till för att hindra de som förslavats att stjäla båtar för att fly från ön.

De svenska kolonialtjänstemännen fortsatte att införa lagar som bara gällde den svarta befolkningen. Efter ett par år infördes en större svensk slavlag för att undvika att hela tiden stifta nya lagar. Den svenske guvernören Salomon Mauritz von Rajalin beslöt att det enklaste var att kopiera den franska slavlagstiftning som gällt innan kolonin blev svensk. Guvernören var den högste svenske tjänstemannen i kolonin och utsågs av kungen i Stockholm.

Rajalin använde en fransk slavlag från 1783 som utgångspunkt och anpassade den till svenska förhållanden. Lagen infördes den 30 juni 1787 och gällde för både den förslavade och fria svarta befolkningen.

Förslavade bestraffades mycket hårdare än den vita befolkningen. De fria svarta straffades också hårdare än vita och deras frihet kunde alltid tas ifrån dem. Den svenska slavlagen liknade lagarna som gällde för den svarta befolkningen i de omkringliggande kolonierna. Slavlagen förändrades under de kommande årtiondena men fortsatte att gälla tills det svenska slaveriet avskaffades 1847.

Berättelsen om Jean-Pierre berättar om de olika system som fanns för att straffa svarta och vita – och den orättvisa det innebar. Den bygger på domstolsprotokoll som forskare kunnat ta del av.

Rättssystemet i kolonin liknande det som fanns i Sverige under samma tid. Det fanns poliskonstaplar och öns domstol bestod av 5–7 personer. Ledamöterna i domstolen var guvernören, öns svenske domare, några kolonialtjänstemän och ofta två till tre representanter för öns vita befolkning. I motsats till i många andra kolonier dömdes den förslavade och fria svarta befolkningen i samma domstol som den vita befolkningen. I de brittiska kolonierna dömdes de förslavade av speciella slavdomstolar där man inte skrev ner mer än namn, brott och straff.

Oberoende av vem som var anklagad för brott eller vittnade i den svenska domstolen på S:t Barthélemy så fördes protokoll på samma sätt för vita och svarta personer. Detta berodde inte på någon särskild omsorg om den svarta befolkningen utan på att man gjorde på samma sätt som i andra svenska domstolar. Mycket av det som forskare kunnat ta reda på om den svarta befolkningens liv på S:t Barthélemy kommer från information som finns i rättegångsprotokollen.

Det vanligaste straffet för den vita befolkningen var böter. Förslavade personer hade inte rätt att äga någonting och kunde därför inte betala böter. De fick i stället kroppsstraff. De piskades med en lång piska som enbart användes för att straffa den svarta befolkningen.

Andra straff var så kallade skamstraff. De som dömts till det sattes fast i en skamstock där de blev spottade på och skälldes ut. Ett annat straff som enbart drabbade förslavade personer var brännmärkning i pannan, men detta straff verkar inte ha använts efter omkring år 1800.

Den förslavade befolkningen dömdes inte heller till fängelsestraff eftersom man ansåg att det inte skulle vara tillräckligt avskräckande. Deras livssituation innebar redan ett slags ständigt straffarbete. Den svenska domstolen menade att fängelsestraff skulle vara ett alltför lindrigt straff eftersom den förslavade då slapp arbeta.

Människor som förslavats sattes i fängelse under tiden för polisundersökningen och rättegången. Dessa kunde ibland ta tid, vilket innebar att de kunde sitta mer än ett år i fängelse innan rättegången hölls. Svarta människor som inte kunde bevisa att de var fria sattes också i fängelse. Lyckades de inte att skaffa vittnen eller dokument som kunde övertyga domstolen om att de var fria ansågs de vara slavar. De såldes på auktion efter några månader i fängelset.

Gustavias fängelse var i dåligt skick. Det var överbefolkat och kvinnor och män kunde vara fängslade i samma rum. Det fanns också fall där fångar sattes i isoleringscell för att framtvinga en bekännelse.

De svenska koloniala myndigheterna behandlade de förslavade och fria svarta människorna i den svenska kolonin mycket annorlunda jämfört med den vita befolkningen. Lagarna var mycket strängare än för den vita befolkningen och straffen mycket hårdare. Det var också möjligt för domstolen att döma svarta människor till hårda straff utan vare sig vittnesmål eller andra bevis. Detta kunde inte drabba den vita befolkningen som löd under samma lagar som i Sverige.

Det är inte rättvisande att jämföra den svarta befolkningens situation med hur fattiga behandlades i Sverige. Slaveriet byggde på att slavägarna hade total makt över den förslavade befolkningen.

Lagstiftningen och det svenska rättssystemet på S:t Barthélemy anpassades snabbt till förhållandena i Karibien. Sverige var som andra kolonialmakter i Karibien. Hur den svarta befolkningen behandlades av polis och domstol på S:t Barthélemy är ett tydligt exempel på detta.

Berättelserna om Jean-Etienne Borniche och Joseph Chausse visar hur kategoriseringen hudfärg påverkade människors sociala, ekonomiska och rättsliga status. De synliggör också hur sådana konstruktioner användes för att fördela makt och privilegier. Berättelserna bygger på domstolsprotokoll som forskare kunnat ta del av.

I början av 1800-talet blev slaveriet mer och mer ifrågasatt i Europa. Den ekonomiska situationen i den svenska kolonin hade försämrats. Från att ha varit en källa till inkomster för den svenska staten behövde kolonin nu i stället ekonomiskt stöd från Sverige.

Det började gå sämre för den svenska kolonin när kriget mellan Frankrike och Storbritannien upphörde 1815. S:t Barthélemy hade varit en viktig handelsplats där affärsmän från alla krigförande länder kunde handla. När krigen tog slut förlorade den svenska ön sin ekonomiska betydelse. Snart drabbades hela Karibien av fattigdom och den svenska kolonin var inget undantag.

Storbritannien blev 1833 först med att förbjuda slaveriet i sina kolonier. Motståndet mot slaveriet i kolonierna växte i Europa. På samma gång som slaveriet debatterades i Europa blev det svårare att upprätthålla slaveriet i Karibien. Det brittiska avskaffandet 1833 ledde bland annat till att förslavade människor från S:t Barthélemy flydde till brittiska öar.

Slaveriet på S:t Barthélemy började under samma tid att diskuteras i Sverige. Under 1840-talet besökte brittiska slaverimotståndare Sverige för att påverka Sverige att förbjuda slaveriet i sin koloni.

Den mest kända svenska slaverimotståndaren var författaren och riksdagsledamoten Erik Gustaf Geijer. Han argumenterade år 1840 i riksdagen för att det var tid för även Sverige att avskaffa slaveriet på S:t Barthélemy.

Flera riksdagsmän föreslog att det bästa vore om man kunde sälja ön eftersom den var en förlustaffär, men detta avslogs. Till slut gav regeringen i uppdrag till guvernören på S:t Barthélemy att utreda hur slaveriet skulle kunna avskaffas.

Guvernören föreslog att det bästa sättet att frige de förslavade var att ge slavägarna betalt för förlusten av sina slavar. Det var så det hade gått till i de brittiska kolonierna där slavägarna fick stora penningsummor för att kompensera dem för förlusten. Det tog flera år av debatter i riksdagen i Stockholm innan frågan avgjordes. Många riksdagsledamöter ansåg att det skulle kosta alltför mycket pengar att friköpa de förslavade personerna av slavägarna. Frågan löstes år 1845 då det beslutades att staten skulle betala för att friköpa och frige S:t Barthélemys förslavade befolkning.

Riksdagens beslut 1845 att avskaffa slaveriet ledde till att en kommitté bildades på S:t Barthélemy 1846. Kommittén hade som uppgift att bestämma hur stor ersättning staten skulle ge slavägarna. På engelska hette kommittén Gradual Emancipation and Slave Appraising Committee. På svenska ungefär: Slavvärderingskommittén för gradvist frigivande.

Kommittén bestod av tjänstemän och representanter för slavägarna. Kolonins slavägare bjöds in till kommittén för att visa upp sina slavar och uppge vad de ansåg att de var värda. Kommittén undersökte deras hälsa och uppträdande och bestämde därefter hur stor betalning slavägaren skulle få. I nästan alla fall krävde slavägaren mer pengar än kommittén var villig att betala. Värderingen liknade hur förslavade människor såldes på auktion. Det finns ingen dokumenterad information om hur de förslavade själva upplevde att bli värderade av kommittén.

På detta sätt värderades kolonins drygt 500 återstående förslavade personer. Männen värderades något högre än kvinnorna. Männen hade främst varit kropps- och jordbruksarbetare och kvinnorna arbetade oftast inom ägarnas hushåll. Processen tog 16 månader. Den 9 oktober 1847 frigavs den siste personen som förslavats i den svenska kolonin. Samma dag utropades att det svenska slaveriet avskaffats. Drygt 60 år av svenskt slaveri i Karibien upphörde slutligen.

Det följande året, 1848, avskaffade Frankrike och Danmark slaveriet. I USA avskaffades slaveriet under 1860-talet som ett resultat av det Amerikanska inbördeskriget.

Det svenska slaveriet avskaffades när den siste förslavade personen på S:t Barthélemy frigavs den 9 oktober 1847. S:t Barthélemys ekonomiska läge hade stadigt försämrats redan före slaveriets avskaffande. Den ekonomiska nedgången syntes i staden Gustavia där hus som skadats i bränder och orkaner inte reparerades.

S:t Barthélemy drabbades av återkommande orkaner. Den svarta befolkningens enkla hus och hyddor var då de första som förstördes. Den svarta befolkningen drabbades också särskilt hårt när skörden förstördes av stormarna. De hade sällan tillräckligt med pengar att köpa mat för.

Efter att slaveriet avskaffades 1847 minskade S:t Barthélemys befolkning. Den nu fria svarta befolkningen hade för första gången rätt att lämna den svenska kolonin. Många invånare, både svarta och vita, lämnade ön för att hitta arbete och bättre levnadsvillkor på andra öar eller i USA.

Nyheter om fattigdomen på S:t Barthélemy nådde Sverige. I Stockholm anordnades 1869 en välgörenhetsföreställning för att samla in pengar till kolonins befolkning.

Sveriges syfte med att skaffa sig en koloni på slutet av 1700-talet var att tjäna pengar. S:t Barthélemy blev i stället en förlustaffär för den svenska staten. I Stockholm beslutades att Sverige skulle försöka att bli av med kolonin. Frankrike var intresserat av att återta kolonin. S:t Barthélemy såldes till Frankrike och pengarna som den svenska staten fick användes till pensioner för de svenska kolonialtjänstemännen som återvände till Sverige. Ön återlämnades till Frankrike i mars 1878.

Befolkning fortsatte att minska efter att kolonin överlämnats till Frankrike. Först när karibiska öar blev viktiga turistmål började S:t Barthélemys ekonomi att växa. S:t Barthélemy är i dag en mycket exklusiv turistdestination som ofta kallas Saint Barths. De största språken är franska och engelska och valutan är euro.

En av orsakerna till S:t Barthélemys framgång som lyxdestination finns i avtalet mellan Sverige och Frankrike från 1878. Avtalet innehöll en paragraf där Frankrike lovade att inte försämra invånarnas ekonomiska villkor. Den svenska kolonin var en så kallad frihamn, vilket innebar att befolkningen inte betalade någon skatt till den svenska staten. På grund av Frankrikes löfte till Sverige 1878 är skatterna på S:t Barthélemy fortfarande mycket låga. Ön räknas som Frankrikes enda skatteparadis vilket har gjort den till en populär plats för människor som är väldigt rika.

Jämfört med många andra perioder i svensk historia finns det fortfarande väldigt lite forskning om svenska S:t Barthélemy. Ett av skälen är att det har varit svårt att förena bilden av det moderna Sverige med kolonialism och slaveri. Det är först under de senaste decennierna som historiker till exempel har börjat att forska om hur den svarta befolkningen behandlades i den svenska kolonin. Den första omfattande undersökningen av svensk slavhandel publicerades 2016.

Svenska S:t Barthélemys historia är också ett omtvistat ämne i Sveriges riksdag. Från 2001 till 2020 har riksdagsledamöter från olika politiska partier femton gånger tagit upp S:t Barthélemys historia i riksdagsmotioner. Motionerna har bland annat föreslagit att det svenska innehavet av kolonin och svenskt deltagande i slavhandeln ska inkluderas i grundskolornas läroplan. Alla dessa motioner har avslagits av en majoritet i riksdagen.

I flera länder som hade slaveri har dagen för slaveriets avskaffande blivit en minnesdag. Flera av de femton motionerna har utan framgång föreslagit den 9 oktober som ”en nationell minnesdag för att hedra offren för den svenska transatlantiska slavhandeln”.

Det finns dock en minnesdag över det svenska slaveriets avskaffande 9 oktober 1847. Det är den franska staten som instiftat minnesdagen. Dagen högtidlighålls sedan 2012 varje år på S:t Barthélemy.