Ta del av vittnesmål från Förintelsen

I april 1941 kom kriget till Jugoslavien. Då var Dina knappt tre år gammal. Dinas pappa Misha fördes till Tyskland som krigsfånge. Det blev allt svårare för judar i hennes födelsestad Ruma i Vojvodina, i dag en del av norra Serbien. Dinas mamma Lea beslutade därför att de skulle ta sig till Ungern. Det kändes tryggare där.

I tre år levde Dina och Lea gömda i Budapest med falska identitetshandlingar. Dina fick ett nytt namn, Maria. Runt halsen bar hon alltid en kedja med ett kors. De levde i ständig rädsla för att bli upptäckta.

Under hösten 1944 inleddes den process som skulle leda till massmördandet av Budapests judar. Vid flera tillfällen pressades den då sexåriga Dina och hennes mamma av ungerska nazister att erkänna att de var judinnor, vilket skulle ha lett till en säker död.

Efter kriget återvände Dina och hennes mamma till Jugoslavien och återförenades där med pappa Misha som hade överlevt fyra års fångenskap i Tyskland.

Dina utbildade sig till arkitekt, något hon fortfarande arbetar med. 1968 lämnade hon tillsammans med sin man Jovan och deras två döttrar Jugoslavien för Sverige. I dag bor de i Stockholm.

Både Dina och Jovan berättar om sin barndom under Förintelsen i skolor. Dina har även skrivit en bok om sina upplevelser som liten flicka under kriget. Boken kom ut augusti 2009 och heter "En reva hade nätet - och där slank jag ut".

Gabryela Bromberg var ett år gammal när Tyskland invaderade Polen. Under krigets första år bodde hon med sina föräldrar, Rachela och Michal Bromberg, i ghettona i städerna Lublin och Zamosc.

Sensommaren 1942 rensades de som inte var arbetsföra – barn, gamla och sjuka – ut från ghettot i Zamosc. Gabryela var en av dessa. Från ghettot gick hon till fots i en flera dagar lång marsch mot ett förintelseläger, troligen Majdanek.

Några dagar in på marschen flydde hon tillsammans med sin kusin Oleg. Hennes far hade gjort upp med en polsk kvinna som skulle gömma barnen fram till krigsslutet. Oleg överlevde inte flyktförsöket, men Gabryela hittades av kvinnan, som tog hand om henne och gömde henne i ett skjul i över två år.

Varken Gabryelas mor eller far överlevde kriget, men efter krigsslutet kunde hon återförenas med sin morbror Adam. Han hade tagit sig till dåvarande Sovjetunionen och som återvände till Polen som soldat i Röda armén. Så vitt hon vet överlevde inga andra av hennes släktingar.

Gabryela bodde sedan i Warszawa tillsammans med Adam och hans familj. Vid oroligheterna och de öppna fientligheterna mot judar i slutet av sextiotalet tog sig Adam tillsammans med sin hustru Anna och sina döttrar Dorotea och Maja till Sverige och till Uppsala. Några år senare följde Gabryela och hennes dotter Anna efter.

I Sverige utbildade sig Gabryela till bibliotekarie. Hon arbetade på Uppsala universitetsbibliotek fram till sin pension. Idag är hon bland annat aktiv i Föreningen Förintelsens överlevande och är ute och berättar om sina upplevelser under kriget. Hon har en dotter och två barnbarn.

Texten är senast uppdaterad 2013-05-20

Jakob Ringart föddes i Lodz i Polen den 4 januari 1925. Han hade två äldre bröder. Hans far var bankkamrer och hans mor hemmafru.

Jakob var 14 år gammal när kriget bröt ut. Efter den tyska ockupationen av Polen dömdes han i november 1939 till en månads fängelse för att ha uppehållit sig på stadens huvudgata. Denna fick inte beträdas av judar.

I mars 1940 förflyttades Jakob och hans föräldrar till Lodz ghetto. Jakob fick arbete som låssmed och mekaniker. Han och hans familj levde i ghettot till det stängdes sommaren 1944. De transporteras då till Auschwitz-Birkenau där han skiljdes från sina föräldrar. Han återsåg dem aldrig.

Jakob bedömdes vara arbetsduglig och skickades vidare till en lastbilsfabrik i staden Braunschweig. Där arbetade han fram till mars 1945. Efter att ha transporterats runt med godsvagn i ett sammanbrutet Tyskland befriades han den 2 maj 1945 av den amerikanska armén.

I uppsamlingslägret diagnostiserades han med dubbelsidig tuberkulos av en avdelning av svenska Röda Korset. Han erbjöds sjukhusvård i Sverige. Han anlände med båt till Trelleborg den 20 juli. Efter en tvåårig sanatorievistelse var han så återställd att han kunde utbilda sig till ingenjör. Han arbetade därefter inom olika svenska elektronikföretag, de sista trettio åren innan sin pensionering på svenska Philips.

Jakob fick fyra barn och åtta barnbarn. I juni 2014 gick Jakob bort 89 år gammal. Han var hedersordförande i Föreningens Förintelsens Överlevande och under flera år var han aktiv ute i skolor där han berättade om sina upplevelser under andra världskriget.

Jovan Rajs föddes 1933 i Jugoslavien. Han var yngsta barnet i en familj där mamma var hemmafru och pappa bokhandlare. När kriget nådde Jugoslavien i april 1941 var Jovan knappt åtta år gammal och hans äldre bror Djurica elva. Alla i hans närmaste familj mördades 1941-1942.

Jovan klarade sig undan den övriga familjens öde genom att leva gömd, först hos sin moster i Belgrad och sedan i Ungern hos andra släktingar. Den 19 mars 1944 marscherade tyska trupper in i Ungern. Jovan fördes först till ett getto i Szeged och därifrån med godståg till tvångsarbete i Österrike. Från december 1944 till april 1945 vistades han i koncentrationslägret Bergen-Belsen. Hans sista anhalt före befrielsen var Theresienstadt nära Prag, nuvarande Tjeckien. Där befriades han av ryssarna den 8 maj 1945.

Efter kriget återvände Jovan till sina hemtrakter i nuvarande Serbien och bodde med sin moster och hennes familj. Han utbildade sig till läkare och gifte sig 1958 med Dina Vajs. De fick två döttrar och flyttade 1968 till Sverige där Jovan under sin karriär blev professor i rättsmedicin vid Karolinska institutet i Stockholm.

2001 utkom boken ”Ombud för de tystade” Norstedts Förlag. Boken tillkom i samarbete med Kristina Hjertén och skildrar Jovans liv och upplevelser.

Livia Szmuk föddes i december 1927 i staden Sighet i Transsylvanien. I dag ligger området i Rumänien, men tidigare tillhörde det Ungern. Hon var yngsta barnet av två i en varm och kärleksfull familj.

Den 14 maj 1944 deporterades Livia och hennes familj i godsvagnar från Sighet. När tågen med ungerska judar började rulla var familjen med på ett av de första. Efter tre dagar hamnade Livia i Auschwitz-Birkenau och där skildes hon och hennes äldre syster Hédi från sina föräldrar. Föräldrarna mördades natten mellan den 17 och 18 maj 1944 i en av gaskamrarna i Auschwitz-Birkenau.

Systrarna skickades efter sex veckor från Birkenau till ett arbetsläger i Hamburg. Där slavarbetade de i tio månader innan arbetslägret stängdes i slutet av mars 1945 då de allierade snabbt närmade sig Hamburg. Då fördes systrarna till Bergen-Belsen i godsvagnar. Där befriades de av engelska soldater den 15 april.

I början av juli samma år kom Livia tillsammans med sin syster till Sverige med båt. Där inkvarterades de i Linnéskolan i Malmö för att återfå hälsan efter sina upplevelser. Senare flyttade Livia till Stockholm och ansökte om tillstånd att bosätta sig i Sverige. Hon började studera, tog en handelsexamen och gifte sig 1947, 19 år gammal med Hans Fränkel. Hon bor kvar i Stockholm och har tre barn och sex barnbarn.

Livias syster, Hédi Fried, har gett ut flera böcker om hennes och Livias upplevelser under Förintelsen. Boken ”Skärvor av ett liv” utgavs 2002. 

Mordechai ”Max” Baran föddes 1921 i den polska staden, Boleslawiec, nära den tyska gränsen. Hans familj med fem syskon, fyra bröder och en syster, bodde i ett litet hus med egen trädgård.

När andra världskriget utbröt den 1 september 1939 var Mordechai sjutton år gammal. De tyska soldaterna avancerade snabbt in i Polen och förföljelser av judar började. Mordechai togs tillfånga och skickades till Tyskland som tvångsarbetare. Det var början på fem och ett halvt år av slavarbete och koncentrationslägervistelse i Tyskland, Österrike och Polen, bland annat i Auschwitz-Birkenau.

Den åttonde maj 1945 befriades Mordechai från koncentrationslägret Theresienstadt, i nuvarande Tjeckien. När han återvände till sin hemstad fick han veta att ingen annan i hans närmaste familj överlevt. Han gifte sig med Sara Tropp och den 14 maj 1946 föddes deras dotter Tola. Den lilla familjen beslutade sig av politiska skäl för att lämna Polen. Att de valde att resa till Sverige berodde på att Mordechai hade släkt där.

Snart efter sin ankomst till Stockholm började han att arbeta som skräddare. Senare öppnade Mordechai kemtvätt, något han skulle komma att arbeta med resten av livet, bland annat på Sheraton hotell i Stockholm.

Mordechai Baran har aldrig tidigare offentligt berättat om sina upplevelser från Förintelsen men gör det nu eftersom han är en av de få i dag levande i Sverige som bär på dessa minnen.