Tidslinje
Elise Ottesen-Jensen kämpade för upplysning kring sexualitet
”Vi har just fått en ny lag, som försöker mildra inställningen till frågan och lära människorna att inte döma. Men tyvärr finns det så många fördomar så det kommer nog att dröja. Jag tänker att det också kan vara av intresse för er att få läsa litet om frågan. Jag skickar därför ett par nummer av en tidskrift, som jag redigerar. (…) Jag känner nämligen rätt många människor som har det på samma sätt som Ni och det kunde måhända vara skönt för Er att träffa någon av dem, så Ni kunde få så att säga vara er själv och bli förstådd.”
Så skrev Elise Ottesen-Jensen 1944 i ett brev till en kvinna som hört av sig till henne med oro kring sin homosexuella läggning. Elise var en journalist, syndikalist och utbildare i sexualfrågor. Många människor hörde av sig till henne med olika frågor om sexualitet. Den nya lag hon berättar om i det här brevet är lagen som gjorde homosexuella relationer tillåtna.
Elise föddes 1886 på en prästgård utanför Stavanger i Norge. En händelse som påverkade henne tidigt i livet var när den yngsta av Elises sjutton syskon, Magnhild, blev bortkörd från familjen. Magnhild var femton år och hade blivit gravid. När deras far fick veta det skickade han Magnhild till ett hem i Danmark. Elise berättar:
”Far korresponderade med henne - och med prästen på platsen. Han målade ut saken för dem så, att de trodde hon var en så kallad ”fallen kvinna”, som de måste passa mycket väl på, emedan hon kunde göra vilka snedsteg som helst. Hon fick således inte komma utom den trädgård, som omgav barnmorskans hus… Värst av allt var att barnmorskan inte upplyste henne det allra minsta, vad hon skulle genomgå för att bli mor. Ingenting fick hon veta. Inte ens, hur länge det skulle dröja innan barnet kom… Som lektyr fick hon bibeln och kristliga tidskrifter. Det var allt. Och så fars förmanande brev och en systers klagovisor hur hon förstört livet för hela familjen..”
Magnhilds barn togs ifrån henne kort efter födelsen. Ett år senare begick Magnhild självmord.
”Jag har följt min lillasysters öde ända till det bittra slutet… Sådana upplevelser sätter spår. De pockar på insatser på en annan syn än den hon blev offer för. En ny och bättre moral. Mycket upplysnings- och fostringsarbete på bred front finns kvar.”
Elise var en av de första som kämpade för rätten till sexualupplysning i Sverige. Istället för att jobba inom kyrkan som många andra i hennes familj började hon arbeta som journalist och engagera sig politiskt. Hon flyttade till Sverige tillsammans med sin partner Albert Jensen för att arbeta på en tidning. Albert var en politiskt engagerad journalist, precis som Elise. De levde tillsammans under flera år innan de gifte sig.
1933 var Elise med och grundade RFSU - Riksförbundet för sexuell upplysning, och Sveriges första tidning för sexuell upplysning. I RFSU arbetade Elise bland annat för att alla skolor skulle ha sexualundervisning och att det skulle bli lagligt med information om preventivmedel och könssjukdomar.
”Jag beslöt att med hjälp av professor Almqvist lägga upp en föreläsning om könssjukdomar. Det kunde inte nytta att vänta på preventivlagens slopande. Kunskap måste ges och därigenom ansvar!”
Elise föreläste och delade ut preventivmedel i städer och byar över hela landet. Hon hade dåligt med pengar och många av de hon talade för var fattiga. Ibland föreläste hon i människors kök eller utomhus.
”På en plats ställde en familj sin lilla stuga till förfogande - tidigare hade jag måst tala i en förfallen lada. I en liten by på tretton familjer höll mötena hos en småbonde, dit vi måste åka över åkern för att ta oss fram.”
Trots svårigheterna var Elise tacksam. ”Vilken underbar tid var inte de första slitsamma åren! Alla var fyllda av entusiasm och kampanda.”
RFSU arbetade också för att homosexualitet skulle bli lagligt. Det fanns ingen organisation för homosexuellas rättigheter, så många homosexuella vände sig till RFSU i perioden fram till 1944, när homosexualitet fortfarande klassades som kriminellt.
”Allt flera homosexuella vågade sig under åren upp till RFSU:s byrå. Vilka offer för grymhet, orättvisa och vidskepelse mötte vi inte! RFSU tog i tal och skrift upp frågan om lagstiftningen på området. Vi hävdade ständigt att människor med sexuella avvikelser bör behandlas som alla andra. RFSU omfattade den åsikt som redan vid sekelskiftet framfördes av den svenska psykiatern Frey Svenson, att det inte fanns någon anledning att bestraffa homosexuella förbindelser”
Arbetet för homosexuellas rättigheter var en del i ett större arbete för en friare sexualitet för alla människor.
”Jag drömmer om den dag då alla barn som föds är välkomna, alla män och kvinnor jämlika och sexualiteten ett uttryck för innerlighet, njutning och ömhet.”, sa Elise.
Elise Ottesen-Jensen var ordförande för RFSU i 26 år, fram till 1959. Populär tidskrift för sexualupplysning döptes sedan efter henne - till Ottar, som var hennes smeknamn. Ottar finns än idag och är Sveriges största tidning i sexualfrågor.
Reflektionsfrågor utifrån texten
- Vad var det för lagar och normer i samhället som Elise arbetade med att förändra?
- Fram till 1938 var det olagligt att informera om preventivmedel och det fanns knappt någon sexualupplysning alls. Vilka strategier visar berättelsen kan användas för att förändra normer och lagar kring sexualitet?
- Elise upplyste redan under 1920-talet om sexualitet och preventivmedel. På den tiden var det ett stort tabu och till och med förbjudet. Vilka är modiga förebilder idag som står upp för allas lika värde och för alla alla ska få bestämma vem de vill vara? (när det gäller identitet och sexualitet)? Förklara vad det är de gör och varför du ser dem som förebilder?
Texten är faktagranskad 2015-10-01 av Göran Söderström, docent i konstvetenskap och tidigare chefredaktör för tidskriften lambda nordica, samt redaktör och författare i antologin Sympatiens hemlighetsfulla makt : Stockholms homosexuella 1860-1960.
Källor
Lennerhed, Lena (2002) Sex i folkhemmet: RFSUs tidigare historia. Hedemora: Gidlunds förlag
Ottesen-Jensen, Elise (1986) Livet skrev. Memoarer 1886-1966. Stockholm: Ordfront
Skicka en anonym tanke till din lärare
Homosexualitet blir lagligt i Sverige
1944 beslutade Sveriges riksdag att sexuella relationer mellan personer av samma kön skulle bli lagligt.
Vägen fram till att lagen ändrades var lång. Första gången någon argumenterade i svensk media för att homosexuella relationer skulle bli lagliga var 1907. Då hade en man som hette Nils Santesson och hans älskare blivit avslöjade och dömda till straffarbete. Tidningarna hade skrivit om händelsen och det blev diskussion om lagen. Men det var inte förrän 1933 som en politiker lade ett förslag i riksdagen om att homosexuella relationer skulle bli lagliga. Det var socialdemokraten Vilhelm Lundstedt som skrev förslaget. Många andra i riksdagen var positiva till det Vilhelm föreslog, men trots det tog det alltså elva år till innan det röstades igenom 1944. Det berodde bland annat på att synen på homosexuella blev mer negativ under 30- och 40-talet, när andra världskriget pågick i Europa.
Det spelade också roll att synen på sexualitet generellt hade förändrats i samhället. Innan 1900-talet sågs inte människors sexualitet som en del av deras identitet. Människor förälskade sig och hade sex på olika sätt, men det var inte något som definierade vilka de var. I mitten av 1800-talet och början av 1900-talet började läkare och forskare i Europa och USA att kategorisera människor med olika sexualitet som ”normala” eller ”onormala”, ”sjuka” eller ”friska”. Att ha sex med någon av samma kön hade tidigare setts som en handling som var fel. Nu sågs det som ett bevis för att någon var en viss sorts person - en sjuk person. Människor fick olika etiketter beroende på vilka de älskade och hade sex med: homosexuell, bisexuell, heterosexuell. Homosexuella själva började också identifiera sig mer utifrån emotionell och sexuell attraktion. Heterosexuella började också ses som en särskild grupp, som ansågs vara mer normala än andra. Men även de skulle leva och ha sex på ett visst sätt för att räknas som friska. Att ha sex med någon av ett annat kön räknades bara som friskt om personerna var gifta och gjorde det för att skaffa barn. Preventivmedel var olagliga.
När homosexualitet började ses som en sjukdom tyckte många att det var fel att homosexuella och bisexuella skulle straffas för sin sexualitet. Istället behövdes information och stöd. Men det fanns också de som trodde att homosexualiteten skulle spridas om det inte längre var straffbart och att det skulle vara farligt för samhället. Det tog många år av politiskt arbete och information från engagerade läkare och andra aktivister innan riksdagen gjorde homosexualitet lagligt. Elise Ottesen-Jensen var en av de personer som spred kunskap om människors sexualitet och som tyckte att lagen skulle ändras.
Idag är det olagligt med sexuella relationer mellan personer av samma kön i 78 av världens länder. Fem länder har dödsstraff. Men många andra länder har tagit bort sina lagförbud mot homosexualitet under senare halvan av 1900-talet och början av 2000-talet. Lagändringarna är resultatet av många människors och organisationers kamp för att homosexuella, bisexuella, transpersoner och queera ska ha samma mänskliga rättigheter som andra. I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna står bland annat att alla människor är födda fria med lika värde, att alla ska vara lika inför lagen och skyddas mot diskriminering.
Sexuell läggning blir en identitet
Att synen på homosexualitet förändrades från att ses som kriminellt till att ses som en sjukdom hänger ihop med en ändrad syn på sexualitet generellt. Efter påtryckningar främst från nybildade grupper av homosexuella i Europa började läkare i slutet av 1800-talet studera sexualitet som en del av människans natur. Läkarvetenskapen ville hitta förklaringar till varför människor var på olika sätt. De delade in människors sexualitet i kategorier med olika benämningar. Genom att göra en sådan uppdelning tyckte också läkarna att de kunde se att vissa människor var mer normala än andra.
Tidigare var det snarare vissa sexuella handlingar som betraktades som onormala och sjuka - till exempel sex med djur, analsex eller sex med någon av samma kön. Det kallades för sodomi eller otukt och var inte en sjukdom, utan en synd och ett brott. I lagen som gällde fram till 1944 i Sverige var det just den sexuella handlingen som var brottet, inte att vara homosexuell. Sodomi förknippades inte med en särskild grupp människor, utan alla människor ansågs kunna göra syndiga saker om de inte ansträngde sig för att leva rätt.
Orden homosexuell och heterosexuell myntades av den ungerska aktivisten och författaren Karl Maria Benkert von Kertbeny 1868 och spreds av den tyske sexologen Richard von Krafft-Ebing. Svenska läkare var vid den tiden starkt påverkade av tysk vetenskap. Första gången ordet homosexuell användes på svenska var 1874 i en svensk översättning av en tysk läkarbok. I svensk media användes ordet först 1907 i rapporteringen kring fallet med Nils Santesson. På 20- och 30-talet började ordet bli mer allmänt använt, även om andra äldre ord som ”sodomiter” och ”perversa” också fortfarande användes.
När begreppet heterosexualitet först började användas av läkare var det en utveckling mot ett vetenskapligt sätt att se på sexuellt umgänge, som innefattade biologiska förklaringar till lust och attraktion. Detta stod i kontrast mot tidigare viktorianska kärleksideal. Vetenskapsmännen strävade efter att hitta svar på vad som var normala och avvikande beteenden och drifter. Äktenskap och barn sågs fortsatt som en människas mål med livet. Det var dessutom avgörande för att en man skulle ses som en verklig man och en kvinna som en verklig kvinna. I en sexhandbok från slutet av 1800-talet står till exempel att:
”Äktenskapet är hela människosläktets bestämmelse; den som i mognare år dör ogift, har förfelat hela sitt livs ändamål, och man kan således med den fullkomligaste rätt skildra äktenskapet såsom det högsta och heligaste i menniskolivfet.”
Den normala sexualiteten kopplades också till en viss klasstillhörighet och ”ras”. Det var den borgerliga västerländska människan som ansågs vara högst utvecklad och förmögen till en ”civiliserad” sexualitet. Det var denna norm som blev tongivande för hur sexualitet betraktades och kontrollerades. Religion fick mindre inflytande och istället fick befolkningspolitik, och den så kallade degenerationsfaran, större betydelse.
På 1940- och 50-talen började forskare studera mänsklig sexualitet och kroppens funktion. Kinseyrapporterna som gavs ut 1948 (om mäns sexualitet) och 1953 (om kvinnors sexualitet) orsakade starka reaktioner, eftersom de fick populär spridning och behandlade ämnen som betraktades som privata angelägenheter. Kinseys forskning berörde bland annat frågan om sexuell läggning, men motsatte sig användandet av fasta kategorier som homosexualitet och heterosexualitet.
Spridningen av begreppen homosexuell, heterosexuell och bisexuell påverkade förstås inte bara allmänhetens syn på olika människor, utan också hur människor såg på sig själva. Begreppen homosexuell och bisexuell satte etiketter på de känslor som kvinnor kände för kvinnor och män kände för män.
Homosexualitet ses som en sjukdom
Under början av 1900-talet var den vanligaste förklaringen till homosexualitet obalans i hormonerna. Försök gjordes där nya testiklar opererades på män för att se om detta skulle bota deras homosexualitet. Läkare kunde också erbjuda hormonbehandling eller kastrering. Under denna tid sågs alla typer av sexualitet som inte ledde till barn som sjukliga. Det innefattade till exempel avbrutet samlag mellan en man och en kvinna, oralsex och onani. Onani ansågs kunna leda in en persons sexualitet på ”onormala” banor, till exempel göra en heterosexuell person homosexuell.
Att homosexualitet började ses som en sjukdom var avgörande för avkriminaliseringen. Ett av de viktigaste argumenten som lyftes fram var att sjuka människor inte skulle eller kunde straffas, eftersom de inte kunde ”rå för” sina handlingar. Redan på 30-talet hade denna nya syn gjort att det blev vanligare att personer fick lägre fängelsestraff och istället låstes in på mentalsjukhus.
Från början låg fokus främst på att manlig homosexualitet var en sjukdom. Kvinnlig homosexualitet var förhållandevis osynlig. Detta förändrades delvis genom en dom mot fem kvinnor 1943. Genom en anmälan i samband med ett bråk i en lägenhet hade polisen sett två kvinnor ligga på en soffa tillsammans, ”varför konstaplarna fingo den uppfattningen, att de voro perversa”. I polisförhören efteråt kom det också fram att anmälaren och två andra kvinnor haft förhållanden med varandra. När de dömdes till straffarbete var det ett av mycket få tillfällen som lagen användes mot kvinnlig homosexualitet. Mellan 1880 och 1944 åtalades över 1 400 män och bara tio kvinnor. Genom polisens ”upptäckt” av kvinnorna fick även politikerna upp ögonen för kvinnlig homosexualitet. De ansåg att de hade för lite kunskap om ”den kvinnliga otuktstekniken”. Till slut kom de dock fram till att ingen skillnad borde göras i lagen mellan kvinnlig och manlig homosexualitet.
Övergången från kriminalisering till sjukdomsförklaring hade både positiva och negativa effekter för personer som var homo- och bisexuella. Positivt var att toleransen ökade något, i alla fall under resten av 40-talet. I början av 50-talet hårdnade attityden igen. Då var det just avkriminaliseringen av homosexualitet som ansågs vara en orsak till diverse samhällsproblem. En avgörande effekt av den nya lagen var dock att homo- och bisexuella fick möjlighet att organisera sig, eftersom de inte längre sågs som kriminella. Personer som ses som sjuka har däremot rätt att organisera sig öppet. Det var också vad som skedde. 1950 bildades Sveriges första organisation för homosexuellas rättigheter – Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, RFSL.
Samkönad sexualitet klassades som en sjukdom fram till 1979.
Sexualupplysning och RFSU:s roll
Många former av sexualupplysning var olagliga under första halvan av 1900-talet. Kunskapen bland allmänheten var därför låg. Många visste inte hur könssjukdomar smittade, och trodde att onani kunde orsaka fysiska sjukdomar. Kvinnor tvingades göra abort i hemlighet, utförd av personer utan medicinsk kunskap. Andra fick fler barn än de kunde ta hand om för att de inte hade rätt till preventivmedel eller abort. Många visste inte heller vad homosexualitet var. RFSU både informerade och argumenterade kring dessa frågor. Homosexualitet var inte RFSU:s största fokus, utan en del i ett bredare arbete för en fri, njutningsfull och ansvarsfull sexualitet.
Redan vid RFSU:s bildande 1933 skrev de in i sitt principprogram att lagförbudet mot homosexualitet skulle tas bort. Föreningen var överens om att en avkriminalisering var nödvändig, men i övrigt fanns olika syn på homosexualitet bland medlemmarna. Vissa ansåg att homosexualitet var en medfödd biologisk variation, medan andra såg det som en sjukdom. Båda lägren hade stöd i olika vetenskapliga teorier. Efter att homosexuella handlingar avkriminaliserats fick synen på homosexualitet som en sjukdom större genomslagskraft både i samhället generellt och inom RFSU. I ett nytt principprogram 1944 stod det att det var viktigt med botande och förebyggande åtgärder för ”driftslivets avvikelser”. Men Elise Ottesen-Jensen delade inte denna uppfattning utan höll fast vid den äldre linjen om homosexualitet som en naturlig biologisk variation.
1933 gav Populär tidskrift för sexuell upplysning ut ett temanummer om homosexualitet. Skribenterna argumenterade för att homosexualitet både kunde vara en medfödd läggning och något som en person blev senare i livet. De skrev också att homosexuella kontakter borde avkriminaliseras. Detta nummer åtalades för att det var ”sedlighetssårande” och ”uppenbart skadlig”. Motståndare arrangerade en kampanj mot sexualupplysning som inte stämde överens med ”kristen anda”. Men tidningen frikändes senare i rätten och fortsatte att vara en populär tidning.
RFSU spelade en viktig roll för vad som kom att ses som en modern syn på sexualitet. Under RFSU:s första tio år gick de från att bedriva kontroversiell och delvis olaglig verksamhet till att bli en etablerad organisation.
Lagstiftningen kring samkönad sexualitet i andra länder
Vid avkriminaliseringen 1944 var Sverige ett av få länder där homosexualitet var lagligt. I Frankrike däremot, avkriminaliserades homosexualitet redan 1791, efter den franska revolutionen. Idag har fler länder tagit bort förbud mot samkönad sexualitet i sina lagar, men i den senaste översikten 2015 har fortfarande 75 länder i världen fängelsestraff för homosexualitet. I fem länder tillämpas dödsstraffet enligt lag: Sudan, Mauretanien, Saudiarabien, Yemen, Iran. Delar av Nigeria och Somalia tillämpar också dödsstraff enligt lag, medan det i Irak är utbrett med utomrättsliga avrättningar, även om lagstiftningen inte specifikt nämner samkönad sexualitet.
Precis som i Sverige före 1944 innebär kriminalisering av homosexualitet i dessa länder att det också är svårt eller olagligt att bilda organisationer som driver hbtq-personers rättigheter. Trots detta organiserar sig hbtq-personer på olika sätt, även i de länder som har dödsstraff.
Flera av de länder där homosexualitet är straffbart fick dessa lagar införda av kolonialmakter. De afrikanska länderna hade inga lagar mot homosexualitet innan de koloniserades. Kolonialmakterna påtvingade de koloniserade folken sina lagar, däribland de som reglerade och kontrollerade sexualitet. Bland annat Storbritannien, Belgien, Spanien och Portugal hade strafflagar som förbjöd homosexualitet. Ända in på 2000-talet har krafter från västvärlden försökt påverka afrikanska länders attityder och lagstiftning, genom att satsa pengar på lobbying. 2009 finansierades till exempel en konferens i Uganda av amerikanska högerkristna, där amerikanska pastorer talade emot homosexualitet. Några månader senare presenterades ett lagförslag i Uganda som skulle innebära att homosexualitet kunde straffas med döden. Det dröjde till februari 2014 innan presidenten Yoweri Museveni skrev under lagen, som då hade justerat maxstraffet till livstids fängelse. I augusti samma år ogiltigförklarades dock lagen i en konstitutionsdomstol på grund av teknikaliteter. Homosexualitet fortsätter ändå att vara olagligt enligt 1950 års strafflag och människorättsorganisationer befarar fortsatt ökad förföljelse och förvärrat rättsläge.
Liknande tendens finns på olika håll i Asien. Indiens förbud mot samkönat sex infördes till exempel av Storbritannien under den tid då Indien var en brittisk koloni. Indien hade kvar denna lag till 2009. Sedan infördes den igen 2013 efter mycket påtryckningar bland annat från religiösa grupper.
Exemplet med Indien visar också att lagstiftningen kan ändras åt flera håll. Bara för att en avkriminalisering har skett en gång är det inte säkert att ett land fortsätter på samma bana. Detsamma gäller andra lagar som berör sexualitet, till exempel kring preventivmedel, abort eller tillgång till sexualkunskap.
I Europa finns sedan 2014 inga länder där homosexualitet är kriminellt. Norra Cypern var det sista europeiska landet som tog bort sin kriminalisering, år 2014. Europadomstolen för mänskliga rättigheter beslutade i en dom 1981 att lagar som kriminaliserar homosexualitet går emot EU:s Konvention om de mänskliga rättigheterna. Det tog med andra ord Europa 33 år att fullständigt göra sig av med dessa lagar i alla länder.
Texten är faktagranskad 2015-10-01 av Göran Söderström, docent i konstvetenskap och tidigare chefredaktör för tidskriften lambda nordica, samt redaktör och författare i antologin Sympatiens hemlighetsfulla makt : Stockholms homosexuella 1860-1960.
Källor
Carroll, Aengus och Itaborahy, Lucas Paoli (2015) ”State-sponsored Homophobia: A Word Survey of Laws: criminalization, protection and recognition of same-sex love." iehost.net hämtad 2021-09-09
Johnston, Chris and agencies (2014) i ’Uganda drafts new anti-gay laws’, theguardian.com hämtad 2015-06-08.
Katz, Jonathan Ned (1995) The Invention of Heterosexuality. New York: Dutton
Laskar, Pia (2005) Ett bidrag till heterosexualitetens historia. Kön, sexualitet & njutningsnormer i sexhandböcker 1800-1920. Stockholm: Modernista
Lennerhed, Lena (2002) Sex i folkhemmet: RFSUs tidigare historia. Hedemora: Gidlunds förlag
Nilsson, Arne (1998) Såna & riktiga karlar. Om manlig homosexualitet i Göteborg decennierna kring andra världskriget. Göteborg: Anamma
Norrhem, Svante, Jens Rydström & Hanna Markusson Winkvist (2015). Undantagsmänniskor : En svensk HBTQ-historia med utblickar mot världen. Lund: Studentlitteratur
Biswas, Soutik (2013) ’India top court reinstates gay sex ban’ 2013-12-11. bbc.com hämtad 2015-10-07
Rydström, Jens ’Polisen och de perversa. Klagomål och angivelser rörande homosexualitet 1925-1944’. I: Sympatiens hemlighetsfulla makt : Stockholms homosexuella 1860-1960 (1999) Red. Söderström, Göran. Stockholm: Stockholmia
Silverstolpe, Fredrik (1999) ’Hur lesbianerna förlorade sin oskuld.’ I: Sympatiens hemlighetsfulla makt : Stockholms homosexuella 1860-1960 (1999) Red. Söderström, Göran. Stockholm: Stockholmia
Tamale, Sylvia (2014) ’Historielös homofobi’. Ottar 2014:2. Publicerad på internet ottar.se 2014-07-30. Hämtad 2015-10-21. Stockholm: Riksförbundet för sexuell upplysning
Thorsell, Eric (1981) En homosexuell arbetares memoarer. Sammanställd av Fredrik Silverstolpe. Stockholm: Förlaget Barrikaden
Wagiella, Sharon (2014) ’Northern Cyprus abolish criminalisation' 2014-01-28. soginews.com hämtad 2015-02-22
ILGA (2015) ILGA Map May 2015. old.ilga.org hämtad 2015-10-07
Övningar & praktisk info
Till denna personberättelse passar följande övningar bra:
Papperskorgen
Syfte
Att bli medveten om att det finns olika hinder för olika människor i livet. Vissa kan ha det lättare och slipper kämpa för att nå dit de vill, medan andra måste kämpa mycket eller aldrig får förutsättningar eller möjlighet att nå dit de vill. Det handlar bland annat om makt, diskriminering, handlingsutrymme, (o)rättvisa, privilegier och normer. Det handlar även om att synliggöra strukturer och hur de påverkar individer.
Gör så här
- Låt deltagarna sitta ner. Det är bra om de sitter i rader (klassisk klassrumssittning).
- Be alla deltagare att skrynkla ihop tre papper (använd gärna papper som ska till återvinningen).
- Ställ fram en papperskorg vid främre raden.
- Be några deltagare i mitten att stå upp och alla de andra att sitta ned.
- Säg att alla snart ska få kasta sina pappersbollar. De som träffar papperskorgen kommer att få en bra framtid med jobb, pengar och makt.
- Be sedan alla deltagare att kasta sina skrynklade papper i papperskorgen från den plats de är på.
Det här kommer upplevas som orättvist av deltagarna. ”Varför får vissa vara närmare papperskorgen? Varför får några stå upp? De är ju i vägen för mig när jag ska kasta.” Dessa kommentarer brukar komma fram i och med övningen.
Samtal om orättvisor, förutsättningar och strukturer
- Samtala med deltagarna om att övningen är orättvis. Att det förstås är mycket lättare för de som sitter nära eller de som står upp att träffa papperskorgen.
- Ta också upp att bara för några sitter nära betyder det inte att de träffar papperskorgen, och att bara för att några sitter längre bak betyder det inte att alla där bak missar papperskorgen.
- Det handlar om olika förutsättningar och strukturer som gör att fler som är långt fram träffar än de som är långt bak. Men på individnivå behöver inte orättvisan märkas, det kan finnas en person långt bak som träffar och någon långt fram som missar.
- Visa därför på vikten av att kunna se strukturer. Det är exempelvis viktigt att kunna se hur diskriminering samverkar och påverkar förutsättningar och möjligheter.
- Samtala också med deltagarna om vad det är som kan göra att människor befinner sig längst fram. Vilka grupper av människor är det som oftast slipper hinder i livet? Vad är det som gör att vissa grupper av människor inte har samma hinder i livet som andra?
- Låt deltagarna skriva ned olika hinder som de tror eller vet finns i deras närmiljö.
OBS! fastna inte för länge i diskussion kring hinder, då det kan riskera att bli förenklade diskussioner som istället leder till cementering av föreställningar om individen utifrån kategorier.
Hur ser det ut hos oss? En granskning av läromedel
Syfte
Att eleverna får granska sina läromedel utifrån ett normkritiskt perspektiv.Att eleverna övar sig på att granska, analysera och ifrågasätta normer och attityder i sina läromedel.
Gör så här
- Dela upp eleverna i grupper.
- Varje grupp får ett eller flera läromedel att granska beroende på omfattningen av materialet.
- Efter granskningen sammanställer varje grupp sina granskningar skriftligt, gärna med både siffror och resonerande analys. Ta gärna ett foto av exemplet.
- Grupperna kan med fördel göra korta redovisningar om sina resultat inför klassen.
Förslag på läromedel att granska
Läromedel om historia
- Granska vilka som nämns i läromedlet. Finns det en mångfald av personer med olika bakgrunder och upplevelser som nämns? Räkna exempelvis hur många män respektive kvinnor som står med. Tänk gärna på alla diskrimineringsgrunder.
- Granska vilka som syns i läromedlets bilder. Finns det en mångfald av personer med olika bakgrunder och upplevelser som syns? I vilka sammanhang och roller visas personerna? Granska gärna utifrån flera eller alla diskrimineringsgrunder.
Läromedel om svenska
- Granska vilka som nämns i läromedlet. Finns det en mångfald av personer med olika bakgrunder och upplevelser som nämns eller är det mest personer som följer normen? Räkna exempelvis hur många män respektive kvinnor som står med. Ta gärna med alla diskrimineringsgrunder.
- Granska vilka författare ni får läsa. Är det mest kvinnor eller män? Varifrån kommer de flesta författarna? Vilka sexualiteter beskrivs mest i böckerna? Vad handlar böckerna om, finns det en mångfald av personer med olika bakgrunder och upplevelser och öden i urvalet av böcker?
Läromedel i biologi, naturkunskap eller liknande
- Granska hur läromedlet tar upp olika sexualiteter. Tas olika sexualiteter upp som något självklart, eller är framställs vissa sexualiteter som annorlunda eller som problem? Vad säger urvalet och tilltalet i texterna som behandlar graviditet och sexuellt överförbara infektioner om rådande normer? Vilka nackdelar finns det med upplägget?
- Granska hur läromedlet beskriver funktionalitet eller olika funktionsvariationer? Vilka normer framkommer utifrån urval och tilltal i texterna? Vilka nackdelar finns det med upplägget?
Läromedel om sex och samlevnad
- Granska hur läromedlet tar upp olika sexualiteter. Tas det upp som något självklart, eller är det så att vissa sexualiteter tas upp som annorlunda eller som problem? Står det lika mycket om alla olika sexualiteter? Vad säger urvalet och tilltalet i texterna som behandlar graviditet och sexuellt överförbara infektioner om rådande normer? Vilka nackdelar finns det med upplägget?
- Granska vilka som syns i läromedlets bilder. Finns det en mångfald av personer med olika bakgrunder och upplevelser som syns, eller framkommer det en norm utifrån de som representeras? Tänk på alla diskrimineringsgrunder.
- Jämför eventuellt med tidigare material för att se om det skett en utveckling och i så fall vilken.
Läromedel om matematik
- Granska vilka som nämns i läromedlet, både i bokens matematikuppgifter och faktatexter. Finns det en mångfald av personer med olika bakgrunder och upplevelser som nämns eller är det mest personer som följer normen? Tänk på alla diskrimineringsgrunder.
- Granska vilka som syns i läromedlets bilder. Finns det en mångfald av personer med olika bakgrunder och upplevelser som syns eller är det mest personer som följer normen? Tänk på alla diskrimineringsgrunder.
Läromedel om samhällskunskap
- Granska vilka som nämns i läromedlet. Finns det en mångfald av personer med olika bakgrunder och upplevelser representerade? Vilka gruppers rättigheter tas upp i materialet? Tänk på alla diskrimineringsgrunder.
- Granska vilka som syns i läromedlets bilder. Finns det en mångfald av personer med olika bakgrunder och upplevelser som syns? Tänk på alla diskrimineringsgrunder.
Hur får vi människor att bry sig!
Syfte
Att ge eleverna tillfälle att resonera kring vad som kan påverka oss människor att engagera oss i olika frågor. Att öka kunskapen om hur engagemang i olika frågor kan variera genom historien och att engagemanget kan väckas på olika sätt.
Gör så här
1. Presentera listan på anledningar att engagera sig i någon fråga som inte direkt rör en själv. Tips! Presentera gärna varje anledning med ett eget exempel som känns relevant för klassen, t ex i form av en bildpresentation.
- Att något händer i ens geografiska närhet
- Att något händer någon som jag känner
- Att det finns en risk att det också kan hända mig själv
- Att det finns kända personer som själva är berörda och pratar om det
- Att det i media framställs som något akut, oväntat eller spännande
2. Låt eleverna välja en av anledningarna som de tror är den främsta orsaken till att folk engagerar sig i frågor som inte direkt rör de själva (det behöver inte vara vad som gör eleven själv engagerad). Tips! Om du vill att valet ska ske utan påverkan från klasskamrater kan de skriva sitt val på lappar med siffra och sitt namn.
3. Dela in eleverna i grupper utifrån vilken anledning de valt.
4. Grupperna får i uppdrag: att komma överens om en rättvisefråga och göra en kampanj för att få fler engagerade i sin sak, utifrån den anledning de valt. En kampanj kan vara någon form av påverkansarbete, exempelvis en reklamkampanj, ett upprop på sociala medier, ett radioinslag, att sprida en nyhetsartikel etc. Målet är att nå och påverka så många människor som möjligt.
5. Låt varje grupp presentera sin kampanj på valfritt sätt för resten av klassen.
6. Reflektera: låt eleverna reflektera enskilt och/eller i grupper om tre kring engagemang och påverkansarbete. Vad kan vara svårt när ni vill påverka och förändra inskränkande normer? Vad kan skapa engagemang hos fler?